– Vi ser ju det och vi vet att den svenska välfärden omprövas och att vi inte kan förvänta oss samma stöd som för 15 år sedan. Det har skett stora förändringar i de stora trygghetssystemen och där märker vi effekterna.Den utvecklingen av Sverige tror jag inte att svenska folket önskar men utvecklingen ligger väl i linje med statsminister Reinfeldts hänvisning av hjälpbehövande till anhöriga och släktingar.
Den andra nyheten är att Socialdemokraterna får 36,8 procent i dagens SIFO-mätning. Ett enastående lyft under Stefan Löfvens ännu korta tid som partiledare. Partiets lyft gör att de rödgröna nu har egen majoritet. (S) vinner i alla väljargrupper. (S) är tillsammans med (V) och (Mp) lika stora som allianspartierna i Stockholm.
Reinfeldts moderater är under 30-strecket och för de tre övriga allianspartierna går det fortsatt kärvt. Några väljare verkar dra upp KD från läget under riksdagsspärren så att man precis balanserar idag. Annie Lööws Centerparti lever farligt nära spärren och dyker ner något närmare densamma.
Man kan förstås fortsätta kommentera med tankar om uteblivna politiska förändringar i (S) budskap. Göran Eriksson, SvD, skriver en bra analys av detta. Politik är inte bara "yrkanden i riksdagsmotioner och budgettabeller". Det handlar också om politiska signaler om den färdriktning man vill gå. Det handlar säkert också om hur den beskrivning man ger av samhällsproblem stämmer överens med väljarnas problemanalys. Det torde också handla om trygghet i politiken i den mening att man vill känna sig säker på att det som sägs gäller och inte vajar fram och tillbaka. Och inte minst det som raden av alla opinionsmätningar bekräftar: Förtroendet för partiledaren och andra talespersoner är viktig i politiken.
Visst kan framgången nu ligga i en tro, mer än kunskap, om sakpolitiska ställningstaganden som (S) står för. Eller förhoppningar. De tillfällen när politiken ska/måste preciseras blir avgörande eftersom väljarna då ser hela politiken in i detalj. Kommande budgetmotioner, kongressbeslut och politiska rapporter blir viktiga och kommer att granskas.
Ett annat perspektiv kräver att partiets medlemmar väljer väg: är man en intern sammanslutning som "sköter sina egna angelägenheter" eller är man ett öppet parti med kontaktytan riktad mot de väljarna man gärna vill ha stöd av? Ett parti som jobbar efter det senare skulle sannolikt välja om Stefan Löfven, utan det minsta tvekan, vid nästa kongress. Ingen partiledare har lyft (S) på samma sätt tidigare. Han inger förtroende och kompetens och är djupt förankrad den fackliga rörelse som är en förutsättning för partiets styrka och legitimitet.
Valet 2014 avgörs om (S) äntligen kan få till ett maktskifte och en förändring av den färdriktning som Sverige idag har slagit in på. Idag ser det mycket bra ut och väljarna tycks signalera sin vilja att byta regering. Hur är det med partiets medlemmar då, som möjligen borde vara de första "säkra" stödjetrupperna? Blir maktskiftet (= politisk förändring) viktigare än att fastna i en evighetslång debatt om vinster i välfärden, RUTs fördärvlighet eller "påreglerandets nytta"? Eller blir dessa ibland eviga frågor till en återgång till ett inåtblickande och tröttsamt tillbakablickande och en strävan efter den ideologiska renlärigheten oavsett väljarnas värderingar?
Nej. Jag tror inte det. Vill inte tro det. Det vore ytterst, ytterst dumt och faktiskt ett svek mot de väljare som idag hoppas på förändring. Socialdemokratin kan och måste kombinera grundläggande värderingar om hur samhället bör vara med en pragmatisk, trovärdig och realistisk position i sakfrågor. Precis det som varit det historiska framgångsreceptet.
Fler bloggar: Kent Persson, Tokmoderaten, Michael Granstedt,
Mer: Aftonbladet, SvD ledarblogg, DN,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, opinionen, opinionsläget, val 2014,
