Om två år är det ett halvt år kvar till valdagen. En lång tid. Mycket hinner hända. Ändå får regeringsfrågan stort utrymme i SvDs intervju med Stefan Löfven idag. Ska (S) före valet klargöra vilken regeringsformation man har tänkt bilda? Eller ska Löfven, likt tidigare S-ledare, gå till val på S-politik och först efter valdagen söka stöd för en regeringsbildning? Det där stämmer väl inte riktigt även om (S) under åren har regerat en lång tid av maktinnehavet i minoritet. Men ofta har väl kalkylen byggt på att ganska trovärdigt antagande att vänsterpartiet sällan hjälper en borgerlig koalition till makten, oavsett egna regeringstaburetter eller inte. Frågan fick nu förnyat intresse efter Agenda och efter gårdagens "Min sanning" med Sahlin där hon uttryckte viss ånger för hanteringen av den rödgröna koalitionen och de turer som då underminerade förtroendet långt före valet.
Socialdemokratin kan inte bygga framtiden på val av regeringspartners. Socialdemokratin kan inte heller bygga sin framtid på motstånd mot alliansen som sådan eller ens på motstånd mot dess politik. Grunden måste vara de egna visionerna och värderingarna, de egna analyserna av samhällets brister och de egna konkreta politiska förslagen. Den resan har, efter eländesvalet 2010, bara börjat och måste bäras i hamn. Först därefter är frågan om vem som regerar med vem intressant. Förtroendekapitalet börjar växa igen, enligt opinionsmätningarna. Den viktigaste funktionen för det är att partiet kan jobba med politiken med en viss trygghet om att det betyder något och att möjligheterna finns att få genomföra den i "skarpt läge". Det rödgröna, som vi känner det från 2010, kommer inte att kopieras. Men lika otänkbart som förr är det att partiet skulle göra Reinfeldt till statsminister för en tredje mandatperiod. Därtill har nu miljöpartiet avvisat de moderata inviterna ganska bestämt.
På den andra kanten, alliansen, har man utåt sätt hållit tätt i två val. Det första år 2006 med en nästan euforisk alliansanda. 2010 med återvalschanser och en positiv känsla att ha varit uträknade som sedan ledde fram till valseger, om än med minoritetsregering. Det finns en inneboende motkraft i alliansen: moderaternas totala dominans som kväver de små och som får nöja sig med ett eller annat köttben för att vara nöjda. Men steget att gå från Reinfeldt till Löfven är ett jättekliv och innebär dessutom (måste innebära!) att man får börja städa upp en del elände efter det egna regeringsinnehavet. Men kanske ett större hinder är de mentala och ideologiska spänningar som faktiskt finns. Centerpartiet och kristdemokraterna ser jag som uteslutna samarbetspartier med den ton man har tagit i dag. Folkpartiet har sina goda krafter men också Björklund som ibland springer ut till höger om Reinfeldt. En del partivänner hoppas på den kraften. Jag är mycket tveksam till realismen i drömmarna.
Regeringsfrågan är viktig i val trots detta. Inte minst speglar medierna ofta och hellre "vem tar vem" än att granska och berätta om politiken. Oklarheter drar igång frågan ännu mer och den tenderar att leva ett eget liv, bromsa andra frågor på dagordningen. Oavsett det tror jag Löfven är på rätt väg också här. Ett väl förankrad egen politik som håller ihop och som möter människors upplevelser av stora brister i Sverige och som kan ge tillbaka lite optimism och framtidstro vore välgörande och i högsta grad möjligt att gå till val på. Leder det sedan till en bastant rödgrön majoritet efter valet som kan förena ansvar för ekonomin med en verklig jobbpolitik, en grön omställning och satsningar för att utveckla välfärden så är väl det inte fel. Snarare tvärtom.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, alliansen, val 2014,
Loggar in...
Lars Johansson · 677 veckor sedan
Orsaken till att man kunde göra så tidigare var att (s) var större än man är nu och att förtroendet för (s) regeringsduglighet var betydligt högre vilket tillsammans gjorde att socialdemokraterna i sig var ett regeringsalternativ.
Det är man inte längre.
En förklaring till de borgerliga partiernas problem innan Alliansen var den borgerliga splittringen. Den gjorde att (s) i valrörelse efter valrörelse med fog kunde hävda att en röst på ett borgerligt parti var att köpa grisen i säcken eftersom väljarna inte visste vilket av partiernas politik som faktiskt skulle genomföras om det skulle bli borgerlig majoritet. Därutöver påpekade (s) ofta (också helt riktigt) att de borgerliga partierna hade påtagligt svårt att komma överens.
Och det försvagade borgerligheten och var ett av de viktigaste skälen till att borgarna förlorade val efter val.
Den politiska skillnaden mellan de rödgröna är rätt stor och jag tror att man kan komma att tappa rätt rejält på slutet om man säger att regeringsfrågan tar vi efter valet.
Väljarna kommer att vilja ha besked innan dom röstar.
essbeck 51p · 677 veckor sedan
Effekten blir att de mindre partierna blir ännu mindre och det är inte säkert att det finns så många moderata kärnväljare att de kan rösta för att rädda både Kd och C från 4 % spärren.
Ett nytt problem för alliansen är att politken börjar att synas i människors liv och detta kanske inte alltid gör att man förnyar sitt mandat och röstar på alliansen i nästa val 2014.
Det är ingen svaghet att ge ett enhetligt bud till väljaren som sossarna antagligen kommer att göra och om väljaren tycker om det budet och anser att det är bästa budet så kommer de att rösta på dem.
Frågan är att om alliansen blir det mindre blocket av två minoritetsblock kommer de att fortfarande hålla ihop eller får det större blocket möjligheten att förhandla med enskilda borgerliga partier eller är de underkastade alliansens partiprogram ?
Lars Johansson · 677 veckor sedan
Förvisso. Men för de borgerliga småpartierna finns också uppsidor med alliansen. Tex så har Pingströrelsens politiska gren KD, trots sin smala väljarbas, fått sitta med i regeringen undre två mandatperioder och fått igenom en del av sin politik.
Vänsterpartiet, som är betydligt äldre än KD, har inte fått sitta med i regeringen en endaste dag.
Folkpartiet äger ju skolpolitiken och om deras supportrar på DN och Expressen lyckas avsätta Bildt så får dom också större gehör för sin mer Israelvänliga utrikespolitik.
"Enade vi stå söndrade vi falla" gäller i högsta grad för den svenska borgerligheten därför kommer dom antagligen att fortsätta hålla ihop
ATPMIX · 677 veckor sedan