Om två år är det ett halvt år kvar till valdagen. En lång tid. Mycket hinner hända. Ändå får regeringsfrågan stort utrymme i SvDs intervju med Stefan Löfven idag. Ska (S) före valet klargöra vilken regeringsformation man har tänkt bilda? Eller ska Löfven, likt tidigare S-ledare, gå till val på S-politik och först efter valdagen söka stöd för en regeringsbildning? Det där stämmer väl inte riktigt även om (S) under åren har regerat en lång tid av maktinnehavet i minoritet. Men ofta har väl kalkylen byggt på att ganska trovärdigt antagande att vänsterpartiet sällan hjälper en borgerlig koalition till makten, oavsett egna regeringstaburetter eller inte. Frågan fick nu förnyat intresse efter Agenda och efter gårdagens "Min sanning" med Sahlin där hon uttryckte viss ånger för hanteringen av den rödgröna koalitionen och de turer som då underminerade förtroendet långt före valet.
Socialdemokratin kan inte bygga framtiden på val av regeringspartners. Socialdemokratin kan inte heller bygga sin framtid på motstånd mot alliansen som sådan eller ens på motstånd mot dess politik. Grunden måste vara de egna visionerna och värderingarna, de egna analyserna av samhällets brister och de egna konkreta politiska förslagen. Den resan har, efter eländesvalet 2010, bara börjat och måste bäras i hamn. Först därefter är frågan om vem som regerar med vem intressant. Förtroendekapitalet börjar växa igen, enligt opinionsmätningarna. Den viktigaste funktionen för det är att partiet kan jobba med politiken med en viss trygghet om att det betyder något och att möjligheterna finns att få genomföra den i "skarpt läge". Det rödgröna, som vi känner det från 2010, kommer inte att kopieras. Men lika otänkbart som förr är det att partiet skulle göra Reinfeldt till statsminister för en tredje mandatperiod. Därtill har nu miljöpartiet avvisat de moderata inviterna ganska bestämt.
På den andra kanten, alliansen, har man utåt sätt hållit tätt i två val. Det första år 2006 med en nästan euforisk alliansanda. 2010 med återvalschanser och en positiv känsla att ha varit uträknade som sedan ledde fram till valseger, om än med minoritetsregering. Det finns en inneboende motkraft i alliansen: moderaternas totala dominans som kväver de små och som får nöja sig med ett eller annat köttben för att vara nöjda. Men steget att gå från Reinfeldt till Löfven är ett jättekliv och innebär dessutom (måste innebära!) att man får börja städa upp en del elände efter det egna regeringsinnehavet. Men kanske ett större hinder är de mentala och ideologiska spänningar som faktiskt finns. Centerpartiet och kristdemokraterna ser jag som uteslutna samarbetspartier med den ton man har tagit i dag. Folkpartiet har sina goda krafter men också Björklund som ibland springer ut till höger om Reinfeldt. En del partivänner hoppas på den kraften. Jag är mycket tveksam till realismen i drömmarna.
Regeringsfrågan är viktig i val trots detta. Inte minst speglar medierna ofta och hellre "vem tar vem" än att granska och berätta om politiken. Oklarheter drar igång frågan ännu mer och den tenderar att leva ett eget liv, bromsa andra frågor på dagordningen. Oavsett det tror jag Löfven är på rätt väg också här. Ett väl förankrad egen politik som håller ihop och som möter människors upplevelser av stora brister i Sverige och som kan ge tillbaka lite optimism och framtidstro vore välgörande och i högsta grad möjligt att gå till val på. Leder det sedan till en bastant rödgrön majoritet efter valet som kan förena ansvar för ekonomin med en verklig jobbpolitik, en grön omställning och satsningar för att utveckla välfärden så är väl det inte fel. Snarare tvärtom.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, alliansen, val 2014,
