Så har Björklund avslutat Fp-landsmötet. Det är inte utan att man känner viss sympati för delar av partiets debatter. Där finns ett genuint engagemang för sociala frågor,för integrationsfrågor och för utsatta som lägger en djup vallgrav mellan Fp och det centerparti som nu styr mot Stureplan för full fart. LUF:s Frida J Metso nådde en framgång när landsmötet poängterade rätten för "papperslösa barn" att få gå i skola. Det finns andra delar där man förvånas över partiet kan vara så fastlåst vid allianssamarbetet som ju onekligen har en helt annan färdriktning.
Men hur blir det nu? När landsmötesdeltagarna vänder hem från Västerås och vardagens politiska liv tar över? Det finns en risk att partiets företrädare ännu inte fått känna av den där anpassningen till det politiska hantverket som alla makthavare tvingas göra. Idéer ja, värderingar, ja, opposition mot orättvisor, JA...men också begränsningar i politikens räckvidd. Verksamheter och tjänstemän som påverkar väl så mycket som politiken. Budgetansvar som bromsar reformivern (?) Och både i koalitioner och inom partier ett alltid nödvändigt förhandlande om prioriteringar. För folkpartiet gäller ju också hela den ideologiska kraschen mellan att vilja göra något åt orättvisors effekter men inte dess orsaker.
I vissa delar är det ledsamt att partiets landsdmötesbeslut knappt hunnit torka i protokollen innan folkpartiets förslag offras på allianssamarbetets altare.
Intressant?Andra bloggar om: folkpartiet, alliansen, politik
