Har begreppet "klasskamp" kommit åter till svensk politik? Frågan är onekligen relevant efter den gångna veckan. Ett stort utrymme har ägnats i medier åt att beskriva det "Överklassafari" som en liten grupp "revolutionärsstinna" unga från Allt åt alla" gjorde till villakvarteret Solsidan i Nacka. Syftet beskrivs som att en resa till rika områden ska ge människor möjligheter att "odla sitt klasshat". Eller, som en mening i inbjudan formulerar det: "...där vi bjuder på en guidad tur och berättar lite om några av Sveriges rikaste utsugare. Möt Rolf som bor i Sveriges dyraste hus och som jagas för skatteflykt. Kolla på Oscars sjöutsikt, som han själv fixade genom att ta upp kampen mot allemansrätten och kommunens tallar med sin motorsåg".Det är väl ingen tvekan om att arrangemanget i alla fall lyckades provocera. Nationella medier som SvT Rapport, SvTs Godmorgon Sverige och radions Studio Ett har alla haft debatter och inslag om "safarit". Boende i området Solsidan verkar ha reagerat och blivit förbannade.
Det är inte vilket område som helst att "ge sig på" i form av politiska attacker. Solsidan/Älgö fick i riksdagsvalet ett rejält alliansstöd med 92,31 procent. Moderaterna tog ensamma 58,42 procent. Ett område med starka röster, gissningsvis. Reaktionerna verkar ha varit lite blandade i området. En av Solsidan-damerna som intervjuas i Nacka-Värmdöposten menar "med en passning till de besökande revolutionärerna, att har man varit parasit på andra så får man bo där man bor". Ett par andra damer har en mer hovsam inställning till arrangemanget. De "tycker synd" om safariresenärerna.
Politiskt försvar i olika former från olika alliansföreträdare rycker ut: Folkpartiets Martin Lundqvist från Haninge menar att man själv väljer sin samhällsklass. En annan, kristdemokraternas toppman Patric Rylander, är så arg att han som motangrepp vill ordna en "underklassresa". Med den vill han, enligt Rapport, visa ett program med följande innehåll.
"Det ska finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter".
Att ordet "klass" är helt legitimt kanske tidningen Metro visades så sent som i morse. Då med påminnelse på löpet om hur cancer drabbar människor olika, allt efter klass. Den kopplingen är glasklar också när det gäller andra sjukdomar, också ett erkänt sammanhang i forskningen. Så möjligen är det inte förekomster av klasser som är det stora ämnet för debatt utan snarare samhällsanalysen varför de uppstår och vad som ska göras åt det?
Eller? Riktigt så enkelt är kanske det inte. I uttalanden från borgerliga företrädare har man i "saffaridebatten" påmint om sin övertygelse att klyftor (inkomstskillnader) är bra för samhället. Och i Svenska dagbladet kommenteras safarit av Johan Ingerö som slår fast "Sanningen": Skillnaden handlar inte om inkomster utan om utbildningsnivå och socialt kapital. Saker som är betydligt svårare att åtgärda via skattsedeln.
Må så vara. Man skulle förstås kunna se stora inkomstskillnader som att alla har bastryggheten, goda förutsättningar och "lever livet" men att några har ansträngt sig mer än så och fått ett större "netto" i plånboken. I den utopin finns inte könsskillnader i löner eller skillnader mellan privat och offentligt. Att det finns samband mellan utbildning, inkomst, hälsa, ohälsa, aktiv fritid, kraften att påverka demokratiskt och höja sin röst och mycket annat är i all forskning solklart. Så vad är hönan och vad är ägget? Och sägs inte allt detta för att fly bort från de verkliga utmaningarna som kommer för den som ser sambanden? Jämlikhetsanden visade, med Henrik Berggrens ord i DN:
På nästan alla områden blir utfallet detsamma. I länder med relativt låga inkomstskillnader – främst Skandinavien och Japan – är människor över lag friskare, nyktrare, smalare, bättre utbildade och lyckligare än i länder med stora sociala klyftor, i första hand Storbritannien och USAHär ligger en av politikens stora stridsområden. Där reagerar borgerligheten som alltid. Minskade klyftor och utjämning ses inte som önskvärt. Den övertygelsen om att alla kan och alla vill om det också finns sådant som balanserar sämre villkor och lyfter människor saknas i deras tankevärld. Just därför säger man som man gör i kommentarer till "överklassafarit". Och just därför växer klyftorna i Sverige, något som OECD, bland många andra, visade nyligen.
Just därför ger den politik som förs nu det mesta till människor i områden som Solsidan. Mer än till de som lever i stadsdelar och områden som Kd-företrädaren ovan så föraktfullt talar om. Där är för övrigt arbetslöshet och sjuklighet högre och de slag som riktas mot de grupperna är väl kända. Hur mycket har "Solsidan-borna" tjänat på jobbskatteavdragen? Hur mycket ROT och RUT använder dom? Hur många i "Solsidan"-områden jobbar själva i ROT- och RUT-svängen? Och hur många där tillhör egentligen näringslivet och kräver sänkta löner för andra? Illustrationerna kan göras i oändlighet av ett samhälle med växande klyftor. Att folk blir förbannade på detta är inte märkligt. Tvärt om.
Jag tillhör dem som inte skulle ta begreppet "klasshat" till mitt språkbruk. Jag är sosse och inte revolutionär. Med det är jag också stolt över att Sverige en gång byggdes upp till ett land med kanske minst klyftor människor emellan. Så är det inte längre. Men visst går det att göra något åt det, för den som viljan har.
Läs också: Lars G Linder, DN Debatt med nordiska arbetarrörelsen om jämlika samhällen, DN, SvD.
Ekot,Marika Lindgren Åsbrink, med länk till guide för unga S över klyftor i Stockholm,.
Fler bloggar om Politik
Läs även andra bloggares åsikter om politik, klasser, överklassresa, underklassresa, orättvisor, solsidan, nacka, regeringen, fredrik reinfeldt
