Kongresser, stämmor och landsmöten ger alltid lite extra uppmärksamhet för partier. Så är det idag för Vänsterpartiet där ombuden i skrivande stund har pläderat klart för sina kandidater till ny partiledare och därefter röstat. Det blev alltså Jonas Sjöstedt som vann med röstsiffrorna 179 mot 39. Det gamla kommunistpartiet får nu en partiledare som mer än tidigare ledare kan ge partiet en bild av förnyelse och omprövning. Och kanske till och med en verklig förnyelse. Sjöstedt har ett sätt att tala och argumentera som känns äkta och sakligt. Än så länge är partiets politiska omprövning inte helt tydlig. Kommer vänsterpartiet att vara ett ansvarstagande parti som under Sjöstedts ledning kan få trovärdighet i frågor som ekonomi och tillväxt? Där väntar nog många väljare på besked.
För socialdemokratin som gått in i det nya året med baken i vädret är valet av Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet ännu ett orosmoln. Inte bara, eftersom ett regeringsalternativ i nuläget knappast inte är möjligt utan V. Men helt klart är en av Sjöstedts ambitioner att få (V) att växa på (S) bekostnad.
Jag har börjat på blogginlägg om mitt eget partis start på 2012. Det har inte blivit något färdigskrivet om detta. Vånda, uppgivenhet och trötthet över det som har pågått har slagit in i min själ. Det handlar sannerligen inte bara om den ibland högljudda ledarskapsdebatten utan om en trist linje alltsedan valförlusten där det med något undantag har varit politiskt mörker. När vänsterpartiet idag får sin nystart med Sjöstedt vid rodret har (S) talat länge om densamma men det ser onekligen ut som en uppskjuten nystart. Frågan är hur länge? Bilden av ett krisande (S) har sjunkit in så djupt att till och med andra partiers företrädare manar till samling och mer "ordning". Med det budskapet skrev bland annat vänstern/HRFs Jenny Bengtsson i Arbetarbladet.
Den första arbetsveckan har klarats av detta år. Från måndag drar det politiska livet för min del igång på riktigt allvar. Förhoppningsvis återkommer då partivänner runt om i landet med nya krafter och med en vilja att ge sitt för att vi äntligen ska börja röra oss framåt. Jag är inte riktigt säker på att det sker. Den debatt som har följt efter Ylva Johanssons inlägg på bloggen om "Mycket att göra" har innehållet det mesta och det sämsta, som kommentarer om att den som uttrycker sig så ska ställas inför "partidomstol". Och visst säger det lite om det totalt sneda fokus vi har när Ylva får 144 kommentarer för inlägget om ledarskap och ansvar, men bara 18 när hon besvarar frågor och tar med en viktig punktlista med politiska frågor?
Socialdemokratin måste formulera den politiska vägen framåt. Det börjar bli bråttom och samtidigt borde förutsättningarna vara utmärkta i ett läge då Reinfeldts regering styr, när klyftorna ökar, när arbetslösheten biter sig fast och när brister i vård och omsorg debatteras flitigt. Socialdemokratin kan inte nöja sig med att vara efter i debatten längre. Tonläget måste ner och måste ställas om, det går inte att hävda att man själv är en bättre sosse än någon annan. Partiledaren måste ta det ledarskapsansvar som ligger i uppdraget. Däri ligger också att vara tydlig och se till att (S) inte velar och hoppar i politiken. Partikongressen har valt partiledning för minst fyra år. Samtidigt lever inte svenska väljare i vår partimiljö, i alla fall inte de flesta. De allra flesta väljare har inte varit på ett "förlåtelse-möte" med Juholt och hört hans argument utan är beroende av mediernas bilder när de dömer förtroendet för (S). Därför kan "sanningen" vara en sak men människors bild av densamma en helt motsatt. Om den mindre positiva bilden tar överhanden före "sanningen": Hur möter vi då det dilemmat?
Rätten att föra debatt och uttala kritik är självklar. För ett parti som delvis präglas av synen att "det ska hållas internt" kan det vara tungt för en del att ställa om till den öppenhet som dagens samhälle kräver. Men öppenheten måste vara ärligt menad och prägla också svåra diskussioner helt enkelt därför att det ur diskussionen föds tankar, idéer och lösningar som utvecklar. Allt annat är otänkbart och det gäller att vara villig att ta tillvara allt konstruktivt.
Men just på den punkten borde fler tänka till, oavsett alla rättigheter och självklarheter. Man må hålla kritikerfanan så högt man kan mot den svenska skyn men Reinfeldt kan lik förbannat komma att sitta kvar som statsminister därför att man haft fokus på annat än att vara en stark opposition. Reinfeldt kan komma att vara statsminister därför att det rätt man har att kritisera har använts på ett sätt som gjort att partiet uppfattas som havererat, trasigt och ute. En del gör saken förbannat enkel för sig. Svart eller vitt, rätt eller fel, rött eller blått, stad eller land, Juholt eller... Jag tänker tillåta mig att se saker mer sammansatt.
Mer att läsa: SvD, Lena Hennel, AB, DN, Ekot, AB Politikerkollen, DN2, Svd om valet av Sjöstedt, NT, Kikki Liljeblad om ledarskap,.
Fler som bloggar: Ulf Bjereld, Peter Högberg, Roger Jönsson, Calle Fridén, Mitt i steget,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterpartiet, jonas sjöstedt, socialdemokraterna, håkan juholt,
