Det är möjligen inte konstigt. Författaren är ju inte bara skribent utan har som andra sina politiska utgångspunkter. I Sanandajis fall handlar det om att han varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg och att han är en känd skribent av rapporter från Timbro. Eller som Wikipedia upplyser om: "Sanandaji har även skrivit ett stort antal rapporter för bland annat Svenskt Näringsliv, Skattebetalarnas Förening, Företagarna samt Stockholms Handelskammare." I ett tidigare inlägg hade jag skäl att retoriskt "avrätta" en usel rapport om "slöseri i kommuner", som han författat. Men Timbro-förankringen ger bakgrunden till varför han skriver att: "Kombinationen stel arbetsmarknad, generösa bidrag, höga skatter och en sammanpressad lönestruktur hindrade iranierna från att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Just den delen är ju inget annat än mycket borgerliga värderingar, inte någon "fakta".
Huvudtanken med min tänkta inlägg var att ifrågasätta och debattera en annan sak. Ibland används även av socialdemokrater begreppet "klassresa". Möjligen är tanken att måla upp en bild av att "allt är möjligt" och ibland att beskriva att politiken ska medverka till denna resa. Det finns, enligt mig, ett par saker som kan kritiseras i det resonemanget även om jag som alla andra självklart är positiv till tanken om att människor ska kunna lämna fattigdom och i stället förbättra sina levnadsförhållanden.
Begreppet inrymmer ett nu ganska tydlig linje att individualisera problem. Visst bär individen ett ansvar men i det här fallet leder det till att de strukturella och sociala förklaringar som finns i segregation, utanförskap och fattigdom förnekas och ifrågasätts. Möjligtvis är man överens om problemens existens. Men lösningarna blir med "klassresetänkandet" ett ansvar för den enskilde. Ett område där individualiseringen känns så trist trots vetenskaplig evidens för att just strukturer måste förändras är inom folkhälsoområdet. Det hänger intimt ihop med andra sociala strukturer med en avsevärt sämre folkhälsa på i stort alla områden hos de med större ekonomisk och social utsatthet. Vist kan man dela ut rökplåster till enskilda eller skriva ut fysisk aktivitet på recept. Eftersom problemen är strukturella behövs också ett tänkande som utgår från ett bredare perspektiv än individen.
Den kanske allvarligaste invändningen jag har mot resonemanget om "klassresa" är hela dess utgångspunkt. "Lämna eländet" i stället för "ta bort eländet". Den som har styrka att lämna får det bättre och den som är kvar får leva i det. Ambitioner om att förändra och att använda politiken för samhällsförbättring läggs åt sidan. Förvisso är det som Leif Jakobsson skriver i Tidskriften Tiden: "Är klassresan målet?" "Klassresan har alltid varit en älskad och omhuldad berättelse för socialdemokratin".
Självklart är klassresan ett viktigt medel för socialdemokratin. Dels bidrar den till en effektivare ekonomi som ger resurser till välfärdsstaten samtidigt som den pedagogiskt blottar klassamhällets fundament. Däremot är naturligtvis inte klassresan målet. Socialdemokratins jämlikhetspolitik måste syfta till att riva ner klassamhället – inte bara cirkulera medborgarna i det.En bärande tanke i Nima Sanandajis resonemang är utbildningens betydelse för framgång. Utbildningsnivån har ett direkt samband med hur man senare klarare yrkeslivet och vilken inkomst man får. Hur unga klarar skolan har enligt forskningen en direkt koppling till sådant som social situation, föräldrars utbildningsbakgrund och segregation. Därför är också den skolpolitik som regeringen under Jan Björklund bedriver så oerhört trist och märklig. Under veckan kom förslag som verkligen inte tar fasta på att underlätta några klassresor. Tankarna att stryka delar av utbildningen i gymnasiet för "skoltrötta" i stället för att stärka elevers förutsättningar leder ofelbart till förstärkning av klasskillnader och färre "klassresor". Det som behövs är motsatsen: Inte räkna med att varje elev som själv bestämmer sig för en "klassresa" kommer att fixa det utan vidare. Det krävs att samhället hjälper till, i frågan om utbildning med att balansera andra brister. Det kan vara genom pedagogisk utveckling eller särskilt stöd i skolan eller till och med från förskolan. Det börjar i synen på utbildningen: om man tror och tycker att utbildningsbasen är viktig för alla eller inte.
Innebär då kritiken mot "klassresan" att jag är mot individuell framgång och lycka? Nej, på intet sätt. Tvärtom. Men mina värderingar om samhället gör att jag inte nöjer mig med krav på individen. Det finns en rad områden där strukturer biter sig fast och låser fast människor oavsett deras egna drömmar och ambitioner. Det finns också forskning som befäster min samhällssyn att jämlika samhällen är bättre för oss alla. Det kanske viktigaste bidraget på senare tid är Jämlikhetsanden:
För att åter citera Leif Jakobsson i Tiden-artikeln:
Det går ju inte att hävda att de tunga, dåligt betalda jobben försvinner bara för att de som nu har dem vidareutbildar sig och går till andra jobb. Socialdemokratin är här på väg att få en blind fläck som kan var förödande.Huvuduppgiften måste vara att ta itu med människors problem här och nu – i de jobb de har eller som andra måste ta över. Då krävs det att arbetsmiljö, trygghet i anställningen, inflytande, arbetstiden och många andra klassiska maktfrågor på arbetsmarknaden prioriteras mycket högre.
Klassresor, okey då. Men det får inte försvaga ambitionerna att förändra samhället till det bättre och att bryta klassklyftor. Tyvärr är det precis det som nu sker i Sverige. Där har socialdemokratin en stor och den kanske viktigaste uppgiften i att formulera ett politiskt alternativ.
Mer att läsa : Lärarförbundet i SvD, om Björklunds nedmontering, SvD, mp om samma förslag,
Fler som blogggar: Mikael Damberg, TCO Utredarna,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, klassresa, Nima Sanamdaji, socialdemokraterna, partiprogram, timbro, jämlikhet, jämlikhetsanden
