Sahlin i Skavlan och en S-märkt uppryckning

En snabb blick på nyhetsflödet efter Mona Sahlins medverkan i Skavlan ger en ganska förväntad bild. Uttalandet om att "känna skadeglädje" lyfts fram och det är inte alls märkligt. Ska man förstå det, kanske det krävs mer än bara en politisk analysförmåga. Kanske empati och några uns av förmåga till känslor räcker för att förstå, om än inte försvara eller gilla? En partiordförande som trots motgångar har önskat fortsätta utveckla partiet men i stället petas bort kanske reagerar så. Inte särskilt märkligt. Möjligen är det nytt att det sägs rakt ut. Har man haft posten som partiledare förväntas man hålla inne med de kritiska reflektionerna. Sådan är traditionen och möjligen är det en vettig del av partiledarskapet som också följer med efter en avgång.

Jag tror och hoppas nu att det blir mer av kuriosa och mindre av politisk känga som leder in partiet i en ny spiral nedåt. Genom valet av Stefan Löfven som ny partiledare har ett nytt mått av självförtroende spirat nedåt i partileden. "Äntligen kan vi prata politik", har varit mångas reaktioner på valet. Måhända känner en eller annan icke kärleksfull kritiker besvikelse över detta. När det ser ut som ordning, reda och politiska diskussioner tar över mer än det förhållande som Sahlin betecknade som "förfallet", så försvinner lite av livsluften för den som lever på att bara spy galla. Må så vara. Äntligen, säger jag.

Det utesluter inte att mycket kloka personer som exempelvis Peter Johansson är kritiska. Bland annat till det, som jag själv tycker, märkliga att man som ledare eller på annat sätt ansvarig återkommer först efter att ha lämnat med det man tyckte i ledande ställning men inte då drev eller förde fram. Peter antyder också det som har varit ett förhållande många gånger: när S-ledare är verksamma är de stora hot mot mycket här i livet men hyllas efter avgången. Mitt eget twitterflöde var under Skavlan ett enda hyllningseldorado till Sahlin. Det där med skadeglädjen kom nu inte först i Sahlins resonemang. Ord som "sorg", "smärta" och "ledsen att se förödelsen" kom före och så funderingen om "dom" trodde att det bara var att byta ut Sahlin. Att nästan känna "skadeglädje" är som Mona själv sa, en "förbjuden tanke". Möjligen kan man med liten grad av empati ändå förstå något. Och väl att märka: När Sahlin beskriver partiet som mer av "sekt" och exemplifierar med mötesformer och inåtvänt partiliv så det något som väldigt många har fått insikt om och som behövs som verklighetsbild i partiets organisationsutveckling.

Min egen syn är att socialdemokratin fortfarande inte har gjort hemläxan efter valet. Hade den gjorts brett och djupt så hade man inte under ett och ett halvt år haft det personfokus i stället för politiskt fokus som ingick i det "förödande". Med det sagt tror inte jag på någon negativ Sahlin-effekt som huvudförklaring till eländesvalet 2010. För mig är det dock modern politisk historia som nu kommer att ersättas av politikutveckling i dialog med väljarna. Det behövs i ett Sverige där arbetslösheten skjutit i höjden, där de politiker som styr vägrar göra något åt de växande klyftor de själva skapar och i ett Sverige som såväl behöver en stark socialdemokrati inför framtiden. Jag kan förstå Sahlins behov av att säga sitt om det som hände. Jag tror inte heller att det skadar partiet särskilt mycket efter det skifte som nu har gjorts på partiledarposten. Oavsett vad man då tänkte, är det modern politisk historia och har liten påverkan på både politisk utveckling, parti, väljare och framtid.

Läs mer: DN, SvD, AB;
Fler  som bloggar: Peter Högberg, Mitt i Steget, Sydsvenskan, Mikael Andersson, Parkstugan,



Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, stefan löfven,