Förra veckans besked från (S) om hur frågan om vinster i välfärdsföretag ska lösas är välkommet. Det lägger ansvaret i den frågan på oss som i kommun och i landsting har ansvaret för välfärdstjänsterna i stort. Och ansvaret för skattepengarna, väl att märka. S-förslagen tar också fasta på det som i borgerlighetens enögda fokus på att öppna välfärdssektorn för privata intressen närmast har glömts bort: De verksamheter som drivs av stiftelser, kooperativ och ideella föreningar. Tanken är att se över en del eländeseffekter av lagen om offentlig upphandling och lagen om valfrihetssystem. I botten av hela frågeställningen ligger frågan om vinster i välfärden och vad som kan stoppa utförseln av skattepengar från välfärden för att i stället bli vinster i stora välfärdsbolag.
Debatten har under många år tillhört de hetaste i det socialdemokratiska partiet. Parallellt med detta har verkligheten förändrats radikalt. Den som minns Hans Hastes och John-Olle Perssons debattbok från 80-talet kan säkert känna igen en del av debatterna. Men det finns en viktig skillnad: När HH/JOP förde fram tankar om en förändrad syn på valfrihet och alternativ var det nästan från ett nolläge, där det mesta var kommunalt och där det möjligen bara var i tandvården som även vi hade en acceptens för privata aktörer.
Dagens debatter som delvis har samma ingång, det vill säga om man är för eller emot själva existensen, förs i en helt annan värld. I alla fall i delar av Sverige. För den sosse som är verksam i ett Stockholms län som varit ideologisk verkstad när det gäller utförsäljningar och privatiseringar är vägvalet inte längre frågan om tillåtenhet eller inte. Det vore orealistiskt att föra debatten med en underliggande ton om "vi ska tillåta eller inte". Därtill har verkligheten sprungit för långt. Däremot kan en politiker oavsett partifärg aldrig avhända sig ansvaret för hur gemensamma pengar från skatter används. Den självklarheten säger inte att verkligheten alltid är sådan.
Förvånande nog verkar debatterna om privat eller inte ha svårt att lämna detta steg 1 om huvudmannaskap och vinster. Med (S)-förslagen kan det osunda och felaktiga i att gynna privata bolags tillgång till skattepengarna bromsas. Med förslagen kan non-profit-organisationer få en förstärkt roll i vår välfärd. Men detta steg måste följas av ett nästa: Hur ska det vi själva driver i kommuner och landsting verkligen bli det "bästa goda åt folket"? Hur höjer vi ambitioner när det gäller kvalitet, personalfrågor, arbetsmiljö och kundnöjdhet i den egna verksamheten?
Ilija Batljan blev i en del debatter stämplad som "höger" och mötte en del kritik. I Batljans Nynäshamn fanns dock inte några privata aktörer i kommunen. Inställningen som Ilija en gång beskrev för mig var att den kommunala verksamheten ska vara så bra att vem som helst kan konkurrera. Nu ligger ju den kommunen där den ligger och möjligen är läget långt från Stockholms city en förklaring till ointresset från privata aktörer. Men själva tankesättet borde ingå i ett nästa (S)-steg för välfärden.
Jag tror inte ett ögonblick på konkurrensen som det bästas lösning när det gäller välfärdsproduktion. Jag ställer upp på valfrihet men har samtidigt under mina år i politiken inte hört en enda människa ställa krav på att just privata företag ska sköta välfärd. Det har varit verksamhetens kvalitet, bemötande, studieresultat, utvecklingskraft, personalpolitik och pedagogiker som har "dömts av" när människor har önskat annat än kommunalt. Men sällan eller aldrig dess ägarform.
Det är dags att släppa det ensidiga fokuset på "privat" eller kommunalt. Nu kommer det i en samlad socialdemokratisk politik att finnas verktyg för att styra och ta ansvar för skattepengar och kvalitet. En reservation för detta beskriver LO-tidningens ledare. I en del fall kan "tokerier" faktiskt få fortsätta även med S-förslaget. Det blir en självklar konsekvens av det kommunaliserade ansvaret och innebär att även "galna" saker som försäljningen av Serafens vårdcentral kan fortsätta så länge väljarna ger okey i val.
Det är dags att nu gå vidare och höja ribbor, ambitioner och kvalitetskrav på de egna verksamheterna. Endast det bästa är gott nog åt folket. Det måste lika väl kunna vara en kommunal som en privat verksamhet, ett talesätt som är mycket berättigat för den som har sett hur politiken ensidigt har handlat om att ersätta offentliga verksamheter med privata. Förr var det förespåkarna för det privata som argumenterade på det sättet. I delar av Sverige är det på väg att bli ombytta roller.
Mer att läsa: AB ledare, DN, SvD-ledare, DN debatt om Täby-privatiseringar, Dagens Arena om upphandling av vård, tortyrskadade, DN debatt om Wemind, Filippa Reinfeldt m.fl om Wemind. SVD-krönika Stefan Stern.
Fler som bloggar: Peter Johansson, Göran Johansson, Kent Persson, Helene Hellmark Knutsson, Martin Moberg, Parkstugan, Krassman, Jämlikhetsanden, Olas tankar,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, välfärd, privatiseringar,
