Då, för ett år sedan, kunde vi för första gången på 10 år se en ökning av barnfattigdom i Sverige. Årets rapport bekräftar att den negativa utvecklingen fortsätter. De parametrar som ligger till grund för rapporten är antal barn som lever i familjer med låg inkomst och antal barn som växer upp i familjer med försörjningsstöd. I de grupperna tillhör barn som växer upp med ensamstående föräldrar de som drabbas hårdast och där är också den tragiska ökningen som störst. Samtidigt med de dystra siffrorna skriver Rädda Barnen att man "genomgående saknar....både exempel på politisk handlingskraft och konkreta löften".
Samtidigt är "barnfattigdom" inget isolat. Det är en följd av hur samhällsutvecklingen på flera områden slår på de familjer som får minst av skattesänkningar och lägre fastighetsskatter (milt uttryckt!) och som inte alls känner att alliansregeringen för en särskilt positiv politik. Barnfattigdomen påverkas av den växande arbetslösheten, av att föräldrar tvingas till socialkontoret i stället för att få gå till jobbet och få en "vanlig lön". Barnfattigdomen är slutraden när välfärden i form av trygghetsförsäkringar vid sjukdom och arbetslöshet försämras. Barnfattigdomen påverkas av att föräldrar, ofta kvinnor, tvingas till jobb i otrygga anställningar med låg lön. Det är, som Rädda Barnen påminner om, effekter av ett uselt underhållsstöd och allt föräldrar inte klarar sig på ersättningar som grundnivån i föräldraförsäkringen.
Utan att ha läst mer ingående om rapporten än dagens debattinlägg, gissar jag att väldigt många av barnen lever i de områden jag skrev om igår kväll. Det är stadsdelar med hög arbetslöshet, med stort utanförskap, med bidragsberoende, hög ohälsa, inte sällan sämre offentlig och kommersiell service. Det är områden där ansvarigt statsråd åker ut och "vistas" en vecka därför att man "måste lära sig mer". Detta trots att vi borde ha mycket ingående kunskaper om både de negativa spiralerna som inte minst drabbar barnen och om vad som behöver göras för att få till förbättringar.
För de vuxna behövs en upprustning av arbetsmarknadspolitiken med utbildning och praktik med bättre villkor. Det utöver det självklara förstahandsvalet att skapa fler jobb. Det krävs en återupprustning av sjukförsäkring och a-kassa. Det behöver också insatser för barnen. Idag drabbas man inte bara av föräldrarnas fattigdom. Samtidigt med det stängs många barn utanför förskolan när föräldrarna saknar jobb. Skolorna i områden med högre barnfattigdom ger inte tillräckligt med stöd till de elever som har det svårt. Ohälsan bland barn och föräldrar är här högre men samtidigt är det snarare försämringar av vården och av det förebyggande folkhälsoarbetet som vi ser, snarare än förstärkningar i just de stadsdelarna.
Jag hoppas på att många tar rapporten på stort allvar. Och jag önskar verkligen att ansvariga i politisk ställning tar emot uppgifterna med en helt annan utgångspunkt än förra året. Då förklarade ansvarig minister, Maria Larsson, att det var "oseriöst". Det blev också en debatt om definitioner och siffror i stället för erkännande av problemen. Har man den utgångspunkten är det inte lätt att ens mentalt vara beredd på att lägga skarpa förslag som leder till en vändning i mer positiv riktning. "Ogilla barnfattigdomen" på Facebook. Gärna! Men ställ också upp på det viktigaste och allvarligaste. Kravet på en förändring av politiken som i stället måste angripa, inte öka, klyftorna mellan människor, det som idag är förklaringen till att allt fler barn lever i utsatta situationer med familjeekonomier som ofta har gått i spillror. Rädda Barnens rapport bör inte bara vara en väckarklocka utan en signal att göra något åt de problem man belyser.
Mer: DN; AB, ledare, Leines blogg, hela Rapporten på Rädda Barnens hemsida.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, rädda barnen, barnfattigdom, alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, moderaterna, välfärd,
