torsdag 15 mars 2012

Cynismen verkar inte ha någon botten


Cynismen verkar inte ha någon botten hos vissa människor. Nog för att det har gått höga debattvågor efter Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen. Men moderatpolitikern Marianne Orlander från Trelleborg tar nog priset. I en kommentar säger hon:
"Man undrar vad Rädda Barnen menar med barnfattigdom. Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengarna på. Till exempel skaffar vissa utan vidare fler barn utan att ta hänsyn till vad man redan har. Det jag tycker barn är fattiga på idag är vuxenkontakt och att få lugn och ro. Det behöver de flesta i stället för pengar..."
Cynismen hos en i alla fall lokalt högt uppsatt politisk företrädare kan jämföras med ett barns röst ur Rädda Barnens "Ung röst"-rapport från 2011. Till skillnad från den totala brist på insikt, empati och medkänsla som socialnämndens ordförande i Trelleborg verkar vara behäftad med, är barn motsatsen. Ofta.
”Om det är lågkonjunktur så kan man inte rå för om man blir fattig. Det kanske var 700 som förlorade jobbet här i stan. Min pappa var nära att mista sitt jobb fast han har jobbat på samma ställe hela livet.”
Egentligen räcker det där. Egentligen är kontrasterna mellan citaten tillräckligt. Det skiljer ljusår mellan de värderingar som ligger till grund för det som sägs. Om det hade stannat där. Men det skiljer också ljusår och oceaner mellan de erfarenheter som citaten växer fram ur.

Jag vet inte vad Marianne Orlander har för livssituation eller uppväxt. Men jag ser på citatet från barnet om erfarenhet av arbetslöshet. Jag hör från vården att patienter tas emot snabbt och hastigt för att patienten ska kunna åka hem på samma SL-biljett. Jag vet att rapporterna är entydiga om att 12-13 procent avstår från att söka vård trots att man upplever behov. Jag vet att det där är skillnader: Socialstyrelsen skriver i sin senaste lägesrapport bland annat om tandvården: "Andelen som avstod från tandvård var särskilt hög bland dem som var födda i Europa men utanför EU och Norden, där 71 procent helt eller delvis lät bli att söka tandvård.

Många barn
i de utsatta områden som "barnfattigdom kokar ner till" har inte någon semesterresa planerad inom överskådlig tid. Deras föräldrar har inte råd att bekosta sommarskolor. I bästa fall får de barnen stöd av Rädda Barnens läxhjälp eller kanske, som en del av dem i Hagalund, Solna, får åka på kolla anordnat av Socialdemokraterna. För många funkar det inte att köpa nya vinterskor det barnet. Alltför ofta går livet i fattigdom ut över kosten. Eller över julklapparna. Eller över besöket på Grönan. Eller över något annat som "alla andra" barn får göra och har råd med i jobbskatteavdragens Sverige.

Trots det...


Marianne Orlanders
uttalande gör att Nyheterna 24 ringer upp. Där utvecklas resonemanget och man blir mörkrädd. – Jag blev upprörd när en person i tv i går sa att de inte hade råd att ge sina barn mat. För mig finns detta inte på kartan utan det handlar om att man prioriterar sig själv och inte barnen.

Och hon lägger senare till att "man i dag fixerar sig vid pengar och inte vid barnen".

Idag kom ytterligare en rapport om barnfattigdom. Det var vänsterpartiet som traditionsenligt hade beställt uppgifter från Riksdagens utredningstjänst. Här är data något färskare än vad gäller Rädda Barnens rapport. Jag har inte hunnit "scanna av" reaktioner på nätet ännu. Men jag gissar att det har varit ganska mycket "vad vad det vi sa-kommentarer" från dem som i går kastade sig över barnfattigdom-rapporten och gav den ena efter den andra "råsopan" åt beräkningssätt och utgångspunkter. Moderatledaren kallade rapporten "vänstervriden". I dagens RUT-rapport visas en minskning.

Ingen blir gladare än jag om det skulle stämma. Däremot handlar det verkligen inte om att barnfattigdomen är borta. Därför är också den siffercirkus som dras igång för att visa att just den egna gruppen "har rätt" och den andra fel så vansklig. Sakfrågan riskerar att skymmas. Den diskussion om hur vi på allvar bekämpar barnfattigdom blir uteblir och partipolitiska poäng ses som viktigast att kamma hem. Det utesluter verkligen inte att det demokratiskt är oerhört viktigt att debatten förs! Uttalandet och de värderingar som ligger bakom ovanstående citat hade ju inte blivit offentligt utan rapport och debatt.

Om det positivare i RUT-rapporten skriver SvD att Hans Swärd, professor vid Lunds universitet som forskar om fattigdom, tycker det är svårt att uttala sig om minskningen. Detta eftersom den gäller ett enskilt år och dessutom bygger på prognoser.
- Det kan tyda på att klyftorna mellan dem som har minst och dem som har mest tillfälligt bromsats upp. Men prognoser är osäkra och jag har svårt att spekulera i vad förändringen kan bero på.
Är då Marianne Orlander ensam om den syn på samhälle och människor som lyser igenom? Nej. Isabella Jernbeck från samma parti "tyckte" att fattigdom bara fanns i Afrika. Helena Riviere från samma parti menade att det inte finns hungriga barn i Sverige. Och för att gå lite i historisk tid: Gösta Bohman, den tidigare partiledaren som slog bort fattigdom i sydligare breddgrader med orden "De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer." Var och en får själv bedöma om det är enskilt tyckande eller om det i grunden är något som bär upp en del av högerflanken på den politiska kartan. Då påverkar det besluten. Då är det riktigt, riktigt illa.

Läs också: Mymlan om vem som ska få ha barn, Kent Persson,


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,