Barnfattigdomen - en vänstervriden samhällssyn?

Det var en intensiv debatt på nätet igår under hashtaggen #barnfattigdom. Rädda Barnens rapport uppmärksammades och diskuterades under hela dagen. Själv startade jag morgonen med ett inlägg som du kan läsa här. Jag hoppades att rapporten skulle få stor uppmärksamhet och i den delen är jag inte besviken. Jag hade också farhågan att den skulle möta samma trista respons från alliansföreträdare som förra året. På den punkten fick jag också helt rätt. Redan långt innan rapporten presenterades (men artikeln i SvD kunde läsas), twittrade moderaternas riksdagsledamot Johnny Munkhammar en hänvisning till ett inlägg han skrev på mediekritik-siten Second Opinion redan förra året. Samma argument mot rapporten kunde användas detta år, menade han. Så fortsatte tonen i inlägg från många (inte alla) alliansföreträdare hela dagen. I stället för ett äkta engagemang för de barn som lever i störst otrygghet och med minst ekonomiska marginaler i vårt land, verkade hela debatten, som förra året, handla om hur fel Rädda Barnen har räknat.

Värst var nog statsminister Reinfeldt i Aftonbladet. I en allmän intervju i tidningen får han förstås frågor om rapporten och svarar:

– Den är vänstervriden i sina utgångspunkter. Den föreslår bara bidragssystem som svar på problemen och tar inte heller upp de åtgärder som vi satt in efter 2009.

Det är alltså enligt moderatledaren vänstervridet med utgångspunkter som finns i rapporten. Analysen att 28.000 fler barn finns i fattigdom, deras situation och vad som behöver göras för att bekämpa barnfattigdomen har han ingenting att säga om. "Vänstervridet" är den tunga kommentaren. Ansvarigt statsråd Maria Larsson, (Kd) kallade förra årets rapport för "oseriös". Hennes svar i medierna var nu, trots ivrigt argumenterande för att barnfattigdomen egentligen har minskat, en hänvisning till att staten har höjt en del bidrag. Det är, erkände hon "en problematik men det finns olika sätt att räkna". Och på twitter gissar jag att de aktiva borgerliga företrädarnas främsta argument var att "vi har infört jobbskatteavdrag".

I min kommun, Huddinge, var frågan uppe i fullmäktige så sent som i början av mars. Efter en motion som vi sossar skrev förra året skulle det nu bli debatt. Frågan är återremitterad och avgörs senare. Men vi har, trots att en del påståenden i går handlade om att frågan har tystnat, ändå lagt konkreta förslag också på kommunal nivå. Vi föreslår i motionen:

-  resursfördelning i Huddinge ska utgå från behov - för all uppnå jämlika villkor
-  socialnämnden får i uppdrag all förstärka arbetet för all inga barnfamiljer ska vräkas
-  gymnasienämnden får i uppdrag all ordna feriepraktik till alia som viII mellan 16 och 18 år
 -  gymnasienämnden, grundskolenämnden och förskolenämnden får i uppdrag all utreda förekomsten av avgifter (även dolda) i skolan och avveckla dem
-  kultur- och fritidsnämnden får i uppdrag all se över tillgängligheten i sina verksamheter utifrån hur höga avgifterna är i syfte all hålla de nere och all värna avgiftsfria verksamheter
-  kultur- och fritidsnämnden får i uppdrag all förstärka sommarlovsaktiviteterna för barn och ungdomar
 - samhällsbyggnadsnämnden får i uppdrag all i alia ärenden beakta behovet av icke-kommersiella mötesplatser för barn och barnfamiljer

Det där är några saker där kommunen själv kan göra mer. I första steget har motionen besvarats med hänvisning till att det redan görs det som behöver göras. Förhoppningsvis vaknar majoriteten efter Rädda Barnens rapport och är beredda att gå längre. Huddinge finns som andra kommuner listad i rapporten och där anges att antalet barn i fattigdom har ökat från 11,7 till 12,6 % mellan åren 2008-09. Det handlar om 2.988 barn som befinner sig i den utsatta situationen.

Förklaringen till den upprörda stämningen hos många alliansföreträdare är att rapporten blir en direkt kritik mot den fördelningsprofil som den egna politiken har. Det hänvisas förutom till bidrag, också till "jobbskatteavdrag". Där nämns aldrig att jobbskatteavdragens finansiering i form av ökade avgifter i a-kassan och försämrad sjukförsäkring har gått ut över just de grupper vars barn räknas in i rapporten. Och möjligen var förra årets talande jämförelse något som retade gallfeber på många borgerliga. Inte Rädda Barnen men väl rapportförfattaren Tapio Salonen hade i tidskriften Socialpolitik räknat ut att avskaffa barnfattigdom skulle kosta lika mycket som de stegen av jobbskatteavdraget som då var aktuella. 15, miljarder. Explosivt argument, ja. Och här blir ett förnekande av den dystra utvecklingen en försvarsmekanism för den egna politikens förträfflighet. Trist!

Gör något nu! Acceptera inte att Sverige har fattigdom! Det handlar om insatser både från kommun, landsting och staten. I ett första steg är förstås kunskapen och erkännandet av problemet en förutsättning för att man ska ta det på allvar. Förs då kan man lägga rätt förslag som också möter det som är orsaken till barnfattigdomen.

Mer: Ekot, SvD ledare, SvD, Rädda barnen, GP-ledare, DN, DN-ledare,
Fler som bloggar: Roger Jönnsson, Reflektioner Allteftersom, Ulla Andersson, Marlene Burwick, Thomas Böhlmark, Annarkia, Göran Johansson, LO-bloggen, Alliansfritt, Rasmus Lenefors, Mitt i Steget, Gabrielles blogg. Peter Högberg, Johnny Munkhammar,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, rädda barnen, barnfattigdom, alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, moderaterna, välfärd,