Hur blev partiledardebatten i riksdagen igår? Ja, jag skrev ett inlägg i förväg med vissa förhoppningar om svar när det gäller jobben. Mycket riktigt präglades debatten av varselvågen som nu drar över Sverige, så sent som i går i form av ett omfattande varsel från Telia Soneras sida om 2000 anställda.
Det verkar som om alliansregeringen har missförstått ett par förhållanden. Det första är att deras gärningar som regering inte i första hand ska bedömas utifrån hur de har klarat jobben jämfört med Europa i övrigt. Visst är jämförelser intressanta och visst visar det att Sverige har haft nytta och glädje av den stabilitet som finns i svensk ekonomi, något som även Reinfeldt brukar hänvisa tillbaka till den tidigare S-regeringens politik. Alliansregeringens insatser ska bedömas utifrån hur resultatet ser ut i förhållande till deras egna vallöften. Från ett läge 2006 som de själva kritiserade som "massarbetslöshet" har en större andel av arbetskraften blivit arbetslösa och går utan jobb.
Varför det gick så fel och varför inte de kraftigt sänkta skatterna, de generösa bidragen till krogbranschen i form av sänkt moms eller subventionerna för att anställda unga har fungerat är nyckelfrågan som borde få ett svar. Detsamma gäller förstås lösningarna framåt. Regeringens budget är utformad med sänkt bolagsskatt som främsta reform och det antyder att det blir "more of the same". Mer av samma inriktning som inte har fungerat. Mer av sänkta skatter som inte är tillräckligt konstruktiv politik för att ge fler jobb.
Det andra missförståndet handlar lite om tonen och fokuset i debatten. Även om S-gruppledaren i riksdagen, Mikael Damberg, gjorde bra i från sig och får beröm från borgerliga ledarsidor så framstod regeringsföreträdarna också som opposition. I ett läge med hög arbetslöshet och en strid ström av varsel beter sig Sveriges regering som oppositionspolitiker och ägnar tid och kraft åt att kritisera S-motionen i stället för att lyfta fram egna lösningar på arbetslösheten. Reinfeldt återkom från en något frånvarande skepnad i Agendadebatten till den Reinfeldt som uppträder ganska arrogant och stöddigt. Men några analyser av vad som har gått fel i den egna jobbpolitiken fanns inte.
Mikael Damberg satte också debattens andra huvudämne med frågan till alliansen: "Varför väljer ni gång på gång bort skolan"? Damberg syftade säkert på att man i varje budgetbeslut har ett val. Att exempelvis sänka bolagsskatten, något som främst gynnar storföretagen och bankerna, eller att exempelvis satsa på skolan. Det senare borde rimligen vara en viktigare prioritering i tider när resultaten i skolan sjunker och klyftorna mellan elever ökar. Det borde rimligen vara viktigare när Sveriges möjligheter till tillväxt och fler jobb avgörs av en hög utbildningsnivå. Inriktningen från regeringen är i stället att sänka ambitionerna, att prioritera annat, att tala som "sänkta trösklar" och att införa eländiga system som Fas 3. Det är otillräckligt, minst sagt.
Gårdagens partiledardebatt visade i första hand på behovet av en regering. En aktiv, framåtblickande och initiativkraftig regering som kan möta arbetslösheten, hålla ihop Sverige och leda landet framåt. I stället fick nationen ytterligare en politisk opposition, en opposition som har fokus på sin egen förträfflighet och på det man beskriver som tillkortakommanden hos motståndaren. I så motto var partiledardebatten en stor olycka för Sverige även om den samtidigt visade att det finns en alternativ politik att rösta fram så fort man får chansen.
Mer: Ekot, Ekots direktrapport, Folkbladet, Lena Sandlin, Aftonbladet, DN,
Fler: Peter Högberg, Johan Westerholm, Röda Berget, Martin Moberg, Katarina Nyberg Finn,.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern Intressant
