Våldtäkt på Kongos kvinnor - När höjer världen rösten i protest?

En av mitt livs upplevelser var en vistelse i Kongo (Kinshasa) en vecka i oktober. Uppdraget var att utbilda kongoleser medlemmar i UDPS i demokratiskt arbete i en parlamentarisk demokrati. Det var en vistelse som slet i hjärtat av dubbelheter: så många härliga människor men så många fattiga. Så mycket stolthet som utstrålades, men också uppgivenhet. Så mycket naturresurser i det egna landet. Men så lite som kom kongoleserna själva till del. Så mycket hopp om en demokratisk utveckling. Samtidigt nästan oro av en snar kupp i landet.

Berättelsen om gynekologen Denis Mukwege i DN:s söndagsbilaga är berättelsen om en riktig hjälte. Han har tidigare fått FN:s stora pris för mänskliga rättigheter och nu tilldelas han Olof Palmes. Om denna stora man i ett så stort men fattigt och så krigshärjat land berättar svd idag med ledarkommentar. Det är mer än skrämmande. Verkligt skrämmande.

I östra Kongo är det krig sen länge. Och som SvD-ledaren pekar på: fler har dödats här än Irak, Afghanistan och Darfur tillsammans. Som alltid drabbas kvinnor och barn värst. Men här har våldet tagit sig mer grymma (om såna nu kan jämföras) former än man annars ser. Ett inslag är systematiska våldtäkter av kvinnor som ett led i krigföringen - ett sätt att sakta men säkert slå sönder samhället.

För sitt arbete med att behandla de utsatta kvinnorna får Denis Mukwege ett välförtjänt pris. Samtidigt borde det påminna om något ganska skrämmande: krig och människors utsatthet förekommer på så många platser att vi verkar ha tillräckligt att uppmärksamma en oroshärd i taget.

Jag hoppas innerligt att Kongo får en chans att bygga upp ett fungerande samhälle, en levande demokrati och att kongoleserna själva får känna av att landet är otroligt rikt. Jag hoppas att de jag lärde känna aldrig drabbas av det som nu händer i landets östra delar. Och visst känner jag en stor längtan att få återvända till ett av världens rikaste länder med ett av världens fattigaste folk men som i mina ögon - trots eländet - hade en enorm kraft inom sig. Men hos många av Kongos kvinnor rinner krafter ur i vådets och våldtäkternas spår. Det är de som Denis Mukwege gjorts som mycket för men som vi andra nästan har försummat.

Bilderna är från min egen kamera, i Kinshasa med omnejd. Det är långt mellan denna 9-miljonerhuvudstad och östra delen av landet.
Läs mer hos Nathalie och Tonårsmorsa,
Facebook, gruppen Supporting the women of Kongo



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kongo, politik, afrika,