Jag läser att min hemkommun, Strängnäs, funderar på att stänga min allra första skola, Långbergsskolan. I den lokala tidningen stormar befolkningen mot politikerna. Till politikens absolut svåraste uppdrag hör just detta: att stänga skolor som inte behövs. Att besluta om rivning för att bygga nytt. Förändring skrämmer - det befintliga ger trygghet. Eller? Läs gärna mer på Lottas blogg.Förra sommaren promenerade vi förbi skolan. Strängnäs som stad har växt och byggts ut. 20 000 har blivit över 30 000 invånare. P10 har lagts ner och marken används till att investera för framtiden. Men Långbersskolan såg faktiskt ut som när jag gick där. I alla fall kändes det som klottret var detsamma. Pyntet i fönster det som vi själva klippte och klistrade ihop med fröken Birgitta Forsman. Den ganska slitna fasaden påminde om den på "min tid". Pingisborden av betong (!) desamma. Och faktiskt, stenfortet uppe i skogsbrynet såg fortfarande ut att användas till rastkrig av stadens pojkar (flickor?) Kanske var grusplanen där vi spelade fotboll i alla fall lite bättre.
Det har säkert gjorts en del investeringar som jag inte såg. Och jag tänker inte lägga mig i Strängnäs kommuns skollokalplanering. Möjligen borde jag kanske inse att vi redan "på den tiden" när jag själv fanns med i strängnäspolitiken - i kommunstyrelse och fullmäktige - skulle ha investerat för framtiden, också för eleverna i kommundelen där skolan ligger.
För där finns ett problem i kommunal tradition och ekonomisk planering. Jag tror att en del av socialdemokratins politik för framtiden måste inrymma detta: att ge större lagliga och ekonomiska möjligheter för kommunerna och även staten själv att tänka och planera på längre sikt, inte enbart per budgetår. Att skapa bättre förutsättningar för att göra långsiktiga satsningar på exempelvis skolor, inventarier, datorer och annat som behövs för att få verkligt moderna skolor med bästa studiemiljö och uppsättning av hjälpmedel. (utöver en bas i de bästa lärarna och större utrymme för eleverna att ha inflytande över sin arbetsplats, förstås) Och kanske är en lika viktig förändring att vi just ser det som investeringar, inte som dyra kostnadsposter i en alltid stram kommunal budget.
Kanske läggs min gamla skola ner i Strängnäs. Möjligen räddas den kvar, byggs ut och rustas upp. Jag vet inte. Men nedläggningsprotesterna gav mig i alla fall anledning till ett blogginlägg om den skola jag gick första tagen i för...oj...bra många år sen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om strängnäs, skola,
