I en krönika i Sydsvenskan den 2 september 2001 skrev Cordelia Edvardson om de palestinska barnens drömmar. Utifrån dr Sharfik Masalhas forskning i klinisk psykologi, berättade hon att palestina barn (knappast förvånande) drömmer helt andra och mycket mörkare drömmar än svenska barn. 80 procent av de palestinska tio- och elvaåringarna på de av Israel ockuperade områdena drömde då, för 7-8 år sedan, våldsamma och bloddrypande drömmar. "Den enda "positiva" väg ut ur eländet som barnen kan se är att bli martyr (shahid)", berättar dr Masalha.I 15 procent av de 300 analyserade drömmarna av 150 palestinska barn handlade om "lyckan" att bli självmordsbombare. Vardagen för generationer av palestinska barn har varit, och ÄR, våldet. Där föds hopplösheten och där finns fröet till drömmarnas enda hopp, att bli shahid eller shahida. Man behöver knappast betvivla att utvecklingen som nu pågår i Gaza slår mycket hårt mot en ny uppväxande genereation palestinska barn. Rädda barnen rapporterar att "sen förra lördagen har runt 450 människor dödats. 59 av dem är barn. I dagens DN berättas om ett anfall i antt som krävde fem barns liv.Så långt döden, alltså. Men krigets fasor är betydligt svårare än så, som inte minst påverkar de 700.000 barnen i Gaza. Hur skulle dr Masalha beskriva dagens palestinska barns drömmar? Man blir riktigt rädd av bara tanken.....
Med rätta betonar utrikesministern att det just nu måste handla om att stoppa kriget, att få till stånd en (långvarig!) vapenvila och inte minst att ta itu med den humanitära katastrof som nu råder i området. Men samtidigt får inte detta vrida fokus bort från en lösning som faktiskt ger fred och verkliga möjligheter att bygga upp två stater, Israel OCH Palestina sida vid sida, inom säkra och erkända gränser som det heter ibland.
Hoppet får inte svika, drömmarna måste leva och arbetet för ett fritt Palestina gå vidare, må man säga retoriskt. Men som historien och dagsläget visar kommer ingen framgång så länge Israel i praktiken vägrar leva upp till FN:s resolutioner, så länge man håller fast vid bosättningspolitiken (läs ockupationen) och så länge man inte på allvar är beredd att acceptera en palestinsk stat. Priset för detta får i hög grad betalas av palestinska barn i Gaza och på Västbanken.
Hoppet får inte svika, drömmarna måste leva och arbetet för ett fritt Palestina gå vidare, må man säga retoriskt. Men som historien och dagsläget visar kommer ingen framgång så länge Israel i praktiken vägrar leva upp till FN:s resolutioner, så länge man håller fast vid bosättningspolitiken (läs ockupationen) och så länge man inte på allvar är beredd att acceptera en palestinsk stat. Priset för detta får i hög grad betalas av palestinska barn i Gaza och på Västbanken.
