Klimatbluffen!

Jag tror att statsministern, Reinfeldt, har sitt stora mål klart för sig: Att i slutet av detta år, som ordförande i EU-rådet få posera inför världens medier tillsammans med Barack Obama med budskapet "USA säger ja till Kyoto 2". Det har sannerligen gått snabbt från uppvaknandet nån gång i början av 2007: "Man har sagt mig att klimatet är hotat" utbrast statsministern.

En borgerlig majoritet i en förskolenämnd i Huddinge blev på något sätt en illustration av den klimatbluff som alliansregeringen nu försöker sig på. Att å ena sidan använda ordförarande-skapet i EU som plattform för att stärka den egna miljöprofilen, samtidigt som man, ursäkta det Littorininspirerade uttrycket, inte gör ett skit för att ta ett eget ansvar här hemma. Vi skulle yttra oss över en motion från S och mp om en lokal klimatkampanj i kommunen. Tjänstemännen föreslog inte bifall med motiveringen:

Förvaltningens bedömning är att om en allmän kampanj för klimatet ska genomföras i linje med motionärernas förslag bör detta ske på nationell nivå eftersom frågan i första hand är global och nationell.

Vi tog debatten med den allians som styr. Som säger sig vilja vara kraftfulla i klimatarbetet. Vi pekade på hela agenda 21-arbetets bas: lokalt engagemang för miljö och hållbar utveckling. Resultatlöst. Avslag. Hade detta bara varit en borgerlig majoritet i en förskolenämnd hade skadan kanske inte varit alltför stor. Problemet är att det förhållningssätt man visade också gäller statsministern och regeringen. Klimatfrågan ska lösas av världens fattigaste länder, är en linje som den svenska regeringen har gjutit fast sig benhårt i. Det som Sverige på sin höjd ska göra är sånt som EU redan bestämt att alla länder ska göra, tycker man.

Senaste numret av Svensk natur har temat "klimathopp i världen". Tidningen har runt om i världen träffat människor som i sin lokala vardag jobbar för en bättre miljö. Beatrice Atim - eller Mama Mabira - från Uganda som slåss för de sista kustskogarna. Ogionfolket i södra Nigeria som tog kampen mot Shells exploatering.

Samtidigt fortsätter (en del) svenska kommunpolitiker se etableringar av trafikalstrande jätteköpgallerior som den ultimata politiska framgångsbekräftelsen. Samtidigt styr den moderatledda regeringen pengarna från satsningar på kollektivtrafik till att bara handla om nya vägar. Frågan är väl hur Reinfeldt ska få ihop sin klimatpolitik och kunna glänsa inför världspressen om inte partivännerna lokalt gör sin del av jobbet. ALLT kan väl inte de fattiga bära?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljö, fredrik reinfeldt, klimat, klimatpolitik, naturskyddsföreningen,

I de mörkaste vatten...

Moderatarbetsgruppen om en ny, batongsvingande invandringspolitik får åter utrymme på DN debatt. Precis som Ali Esbati påpekar så är det en omskriven artikel, men med samma grundbudskap som tas in. Därför kan också Katrins förra kommentarer (och här) läsas med behållning också idag. "Kasta ut", "problem", "misslyckande" och språkkrav är nyckelord i moderatbudskapet.

I artikeln ligger, utan att man säger det, ett erkännande av sitt eget misslyckande förra gången man styrde. Bildtregeringen såg valfriheten att få bosätta sig var man vill som en viktig grundprincip. Nu betecknas detta av de nya moderaterna som ett misslyckande.

Det är var man lägger huvudfokus som får en att rysa. Till Sverige har kommit människor som behöver skydd. Mycket ofta bär man inte bara med sig erfarenheter utan också yrkeskunnande och utbildning. Inte sällan är det just den kompetensen som företag söker med ljus och lykta efter. Just det faktum att en person kommit hit som flykting gör dock att kompetensen stämplas som "icke användbar". Det enda sättet att överleva också i välbärgade Sverige blir socialbidrag. Jag saknar insatser mot den diskriminering som är så förödande. Vi har inte råd att avstå från människors vilja till arbete och deras kompetens.

Moderaterna talar om att det inte är rimligt att få kommuner tar det största ansvaret för flyktingmottagandet. Men hur agerar man i praktiken? Ja, inte är de de tunga moderata kommunerna som står längst fram i ansvarstagandekön. Inte sällan väljer partiets kommunpolitiker att inte bygga bostäder med hyresrätt vilket i sig försvårar ansvarstagande för de som flyr till Sverige. M-företrädarna bör gör hemläxan själva innan man har soppat in sig för mycket i ett resonemang man sen kommer att ångra djupt. När man ser följderna!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om migrationspolitik, flyktingpolitik, invandring, tobias billström, moderaterna,

Att bli en före detta politiker

DN har idag en artikel om avhopp i politiken. Enligt uppgifter från valmyndigheten har 12,6 procent av länets valda ledamöter i fullmäktige hoppat av sen valet 2006. Främst gäller de unga. Andelen ledamöter i åldern 30 till 49 har minskat från 51 till 34 procent. Däremot har andelen pensionärer fördubblats. Oavsett anledningen till avhoppen är det otroligt viktigt att ta det på allvar. Visst finns en rad praktiska skäl att man lämnar politiken. Men lika viktigt är att fundera över om sådant som maktstrukturer, möjligheter att påverka och hur man finner mening (eller ej) i sitt politiska engagemang. Några av mina tankar om detta:

Politikens avpolitisering: allt mer av politikens tidigare vardagarbete försvinner/förändras. Den förtroendevalde ska idag inte lägga sig i nuet - det hans/hennes väljare oftast tar upp. "Politiken ska sätta mål och följa upp". Resten sköts av den professionella organisationen. För den som ger sig in i ett uppdrag med stora ambitioner att medverka till ett bättre samhälle kan det förändrade uppdraget te sig en aning patetiskt. Vardagsbristerna finns där men rollens mer flummiga innehåll gör möjligen att en och annan inte vill vara med.

Till samma karaktär av förklaring tror jag maktrelationen mellan politiker och tjänstemän hör. Det värsta i den vägen jag själv har stött på är tjänstemän som öppet talar om att politiken kanske inte får rum i tidsplanen när budgeten ska behandlas. (landstinget) Ett uttryck för en maktförskjutning som är helt oacceptabel och som politiken som helhet gör allt för lite att rätta till. Till en del beroende på att också politiker av några färger inte vill ha en styrande politik.

Partierna har själva medverkat till urholkningen av uppdraget. En sån effekt är uppgörelser om politiska toppositioner. Ibland blir resultatet att nån ny nämnd eller beredning inrättas där uppgifter ska hittas till de så småningom valda. Fullständigt förödande för ett engagemang och något som underminerar politikens ännu kvarvarande förtroendekapital!

I takt med att "politik" ses allt mindre vackert tar partierna själva initiativ för att "få in vanligt folks synpunkter". I ex min kommun Huddinge är medborgarförslag ett sånt försök. Fullmäktiges tid och talarstol som tidigare varit förbehållen "ombud för kommunens folk" överlåts till en del till ett direkt agerande av initiativrika medborgare, inte sällan samma gång till gång. Visst kan det ligga något positivt i detta. Men det är utan tvekan ett underkännande av demokratin. Folkets ombud fyller inte sin roll så vi måste hitta mer direkta former för folkets röst.

Men självklart är också politikens rutiner och vardagstrallar sånt som kan få den mest engagerade att svalna. Sena och många möten, ibland dagsammanträden som gör att folk med vanligt jobb måste hoppa av, den allmänna tidskrocken mellan politiskt engagemang och familj/fritid/vardagslivet. De ibland ganska tjocka bruna kuverten med handlingar som inte bara ska öppnas utan också läsas. Men frågan är om inte fler skulle hantera detta om politikens grundläggande uppdrag fungerade bättre: att faktiskt få utöva rollen som medborgarföreträdare.

DN-artikeln kompletteras med en "politikerenkät" om vad som är tuffast i politiken och viktiga förändringar. Utan att tänka på det tror jag att DN omedvetet visar en av huvudförklaringarna till avhopp. "Enkäten" har riktats till tunga, eller i något fall, före detta tunga politiker. Det är lokala partiledare och råd. De utgör kanske nån procent av alla politiker. "Resten" har vanliga jobb som de ska kombinera med förtroendeuppdraget.

Det skiljer ljusår mellan gruppledare och "vanliga" ledamöter i politiken. Tiden, kunskaperna, föredragningarna och därmed det viktigaste: möjligheterna att påverka, är helt olika. Möjligen helt oundvikligt men visst kan och bör de politiska ledarna ta stort ansvar för att även icke-heltidarnas roller stärks.

Kanske nån läsare nu sitter med egna teorier om att politiken kanske förts över till partierna i stället? Att de nya samhällsengagerade som lockats till politiken i stället väljer pariorganisationerna - demokratins själva bas - som plattform för sitt engagemang? Kanske finns en sådan utveckling någonstans. Men i stort måste man väl erkänna att en liknande enkät inom partierna skulle ge än mer negativa resultat än vad som är fallet med kommunuppdrag.. Och föresten: vågar vi ens göra såna undersökningar?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, politikens villkor, demokrati, samhälle

Vad är avkastningskravet på vård av en alzheimersjuk kvinna?

SvD:s PJ Anders Linder har som bekant varit VD på tankesmedjan Timbro. Det är kanske inte så konstigt att han på ledarplats relaterar till sin gamla arbetsplats. Möjligen kan man tycka att ett privat företag, finansierat av näringslivet, är en sak medan en tidning som Svd ,statsunder- stödd och betald av oss prenumeranter, en annan. Det hindrar inte att man för viktiga debatter.

Just nu förmedlar SvD-ledaren Timbros försök att öka den privata finansieringen av välfärden. I dagens ledare beskrivs nästan tårframkallande hur enskildas obetalda omtanke om anhöriga är en grund i vårt samhälle. Möjligen inte något nytt. Möjligen något vi alla faktisk ser varje dag. Men viktigt att uppmärksamma. Svd-ledaren skriver:

Vi ägnar massor av tid, kraft och pengar åt att hjälpa varandra i familjer, föreningar och grannskap. Mer sådant eget ansvarstagande i takt med att inkomsterna stiger är naturligt och borde inte vara det minsta farligt.

Låter ju sött. Men är det detta som är huvudbudskapet? Att slå ett slag för "vardagssolidari-teten"? Knappast. I stället är ledaren ytterligare en raden av lobbying för att öppna den gemensamma välfärden för privata företag som ser stora lönsamhetsmöjligheter. Borgarna i landsting och kommuner har redan öppnat dörrarna vad gäller driften i form av fler privata entreprenörer. Nu ska finansieringen också öppnas. Skatt och privatförsäkringar ska tillåtas parallellt. Principen om behov ska ersättas av betalningsförmågan och kopplats till rättigheter som du har som försäkringskund, inte som medborgare.

Enligt Långtidsutredningen 2008 (LU08) kan tillväxten möjligen räcka för att vidmakthålla dagens offentliga välfärd utan ökad skatt. Men tjänstemännen från finansdepartementet, som har gjort analysen, har inga illusioner om att det ska räcka. I takt med att välståndet växer, växer också kraven på sjukvård och omsorg. Därför föreslår LU08 att det ska utredas hur den privata finansieringen av välfärdstjänsterna kan öka och att arbetet ska komma igång utan dröjsmål.

Själva problemställningen stämmer förstås. Den långtidsutredning som är gjort för Stockholms sjukvård visar ett framtida gap mellan kostnader och intäkter på 23 miljarder år 2025. Inte ens den mest hängivne skattevännen kan med enkelhet få ihop den kalkylen med nån form av rimlighet i skattehöjningar.

Här finns en rad problem redan idag. Den borgerliga alliansen på olika nivåer har så obegripligt svårt att förstå att sänkt skatt ger mindre till välfärd. Ja, sänkt skatt. Av ideologiska skäl. Enbart för Stockholms län innebar senaste budgetbeslutet att majoriteten avstår 800 miljoner till sjukvården. Just oförmågan att se välfärd och skatter som ett sammanhang gör att politiken också på riksnivå leder till en underfinansiering av välfärden och stora gap att hantera framöver.

I det läget väljer de borgerliga att i ren populism, för att möta sina partiers särskilda löften, att öka det offentliga åtagandet. Nu ska också föräldrar (alltid mammor) som stannar hemma hos barnen få ett vårdnadsbidrag. Dessutom utsträcks det offentligas betalningsåtaganden till div hushållsgöromål genom avdrag för sådana tjänster. Här är allvaret i hoten mot välfärdsfinansieringen som bortblåst.

PJ Anders Linder glömmer ett oerhört viktigt perspektiv i sin artikel. Det förlorade stödet för gemensam finansiering om man själv betalar sin vård över försäkringen. Han skriver riktigt rörande att såna försäkringslösningar ska göra att kommuner och landsting kan prioritera:

Särskilt som det kan ge stat och kommun bättre möjligheter att prioritera det viktigaste. Till exempel en regelbunden avlastning till alzheimerhustrun som nästan somnar av utmattning fast hon har skeden med soppa i sin hand.

Men svårigheterna att hålla ihop ekvationen kommer när kan just ser den egna inbetalningen. Varför ska man då betala skatt? Man vill inte betala dubbelt. Stöder för den gemensamma välfärden urholkas. På lång sikt slår det också mot de uppgifter som från början sades vara självklara offentliga åtaganden. Vården av Linders alzeimerhustru riskera att bli högst basal, om ens någon.

USA är inte alltid ett bra exempel. Men som illustration på hur snett det kan gå i ett försäkringsstyrt samhälle kan USA stå som varnande exempel. En betydligt högre andel av BNP som går till sjukvård. Samtidigt kanske 50 miljoner amerikaner som helt står utanför sjukvårdsförsäkringarna. Den linje Timbro och Svd-ledaren talar för är ett system av samma slag där behoven av vård och omsorg inte längre styr. I stället är det innehållet i den försäkringslösning man har valt / man har haft råd med som avgör. Låt oss för guds skulle slippa den Timbromodellen i Sverige.

läs också här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Timbro, politik, skatter, välfärd, Svenska dagbladet, sjukvård, stockholms läns landsting

Väljare alltid förnuftigare än man tror...

Dagens SIFO i Svd, DN och Abladet ger signaler om små rörelser i väljarkåren. Socialdemokrater, miljöpartister och vänster-partister har ett något ökat stöd för sin "framtidsallians" med drygt 7 procents övertag på "gamla alliansen". Några funderingar får man onekligen av siffrorna.

- Det verkar inte spela nån roll för väljarna att medierna inte ger den positiva bild av det röd-gröna samarbetet som man gjorde med de borgerliga partierna. De förefaller bedöma politiken i sak och är kapabla att bortse från mediernas älskade "spelfrågor".

- Oavsett prat verkar väljarna bedöma regeringens politik utifrån ett ganska förnuftigt förhållningssätt. Handling verkar ge mer positivt utfall än tomt prat vilket ger ett gott betyg på demokratin.

- Blockuppdelningen är grundmurad. Rörelserna sker inom blocken. Denna gång ser det ut som moderater går till folkpartister. Obegripligt men sant?

- Kärnkraft och energipolitik hettar debatten men har svag koppling till väljarnas slutliga val av parti.

Hoppet för borgerliga bloggare som Dick Erixon står nu till förtroendekampen Reinfeldt/Sahlin. Tidningen Resumé och GP har bidragit med analyser av detta, bl.a. efter en undersökning av Westander PR. Visst tycks FR har ett ganska rejält övertag i förtroenderankingen. Och ju äldre en väljare bli desto mer tycks man (just "man") tycka att FR är bäst. När man som socialdemokrat letar tröst i detta får man väl känna tillfredsställelse med att väljarna är förnuftiga. Person är viktig men politiken avgörande. Det bådar gått inför framtiden.

Det finns en avgörande tillgång som en regering har: man sitter på alla knappar, rattar och kranar för att leverera, inte bara prata och lägga förslag. Att oppositionen ändå har övertaget tyder på att väljarna har genomskådat käftglappandet och faktiskt ser hur lite regeringen gör i praktiken för jobben och mot utanförskapet samtidigt som man med en dåres envishet vägrar möta den välfärdskris som obönhörligt följer jobbkrisen. Kanske ändå ingen sensation att S,v,mp faktiskt leder.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionen, val 2010, socialdemokraterna, moderaterna, alliansen, mona sahlin, fredrik reinfeldt

Surast vinner aldrig val...

Visst, man måste lära sig att en rubrik på DN debatt sällan eller aldrig har något med själva artikeln att göra. Det hindrar inte att Göran J och Lars-Olof P lyfter fram viktiga frågor inför ett kommande rödgrönt regeringssamarbete. Själva huvudtesen i artikeln känns ändå som mer gammalt än nytt: "se kärnkraft-satsning som en del av socialdemokratins utveckling och förnyelse" och "se kärnkraften som en framtida energikälla".

Njae. Jag vet inte. En S-omvändning från att se kärnkraften som nödvändigt ont som används till dess alternativ finns till att se den som en del i en framtidsvision känns föga attraktivt. Uran som bränsle är en ändlig resurs. Kärnkraftens faror under drift är väl dokumenterade. Uranbrytningen är ett stort miljöproblem. Avfallshanteringen är inte säkrad. Oavsett kärnkraft måste förnybart tillåtas växa fram samtidigt som vi använder energin mer effektivt. GJ/LOP skriver:

Det är bra att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill främja energieffektivisering, minska beroendet av fossila bränslen och bygga ut förnybara energianläggningar. Men det går inte att göra allt på en gång,

Jag tror det är tvärtom. Det måste göras just på en gång. Jag fastnade för ett annat avsnitt i debattartikeln.

"...i november 2008, efter sänkta ersättningsnivåer i A-kassan, höjningar av avgiften till A-kassan, orättvisa skattesänkningar och en politik som knappast gått löntagarnas väg är det fortfarande i det närmaste dubbelt så många LO-medlemmar som väljer ett borgerligt alliansparti jämfört med dem som väljer något av Social­demokraternas samarbetspartier"

Hoho! Här kan inte bara presenteras som "fakta" för partiets företrädare! Här lägger en jätteutmaning för fackföreningsrörelsen och dess ledarskap. Att konkret avslöja den borgerliga alliansen och effekterna av dess politik. Att vara tydliga i att det är Fredrik Reinfeldt som är huvudmotståndare, inte Maria Wetterstrand!

Johan Westerholm (Mitt i Steget) lyfter fram ett annat perspektiv:

Samarbetet, rätt hanterat, kan komma att attrahera nya medlemmar för ytterligare förnyelsearbete. Miljö och solidaritetsfrågor engagerar unga visar många undersökningar samtidigt som vi genom studier av andra samhällsrörelser ser nya möjliga vägar. Den snabba omställningen till kommunikationssamhälle är en sådan. Göran Johnsson är i sin analys kvar i ett synsätt som begränsas av industrisamhället och ser inte möjligheterna vilket förvånar mig.

Där finns sannerligen ett viktigt budskap såväl till partiet som fackföreningsrörelsens ledare.

Man blir en aning avundsjuk på de borgerliga. När deras badtunnebadande och alliansbygge växte fram var det inte utan gnissel internt men man fick ihop det till något positivt för de egna väljargrupperna. Och hur mycket kritik man än ska och kan rikta vad gäller politiken så fanns ändå en avgörande faktor med: Glädjen, djävlar-anammat, förvissningen om seger och kampandan för den egna alliansen. Om socialdemokratin och Mp/V som alternativ ska ha chans i valet 2010 kräver mer av den glädjen. Då får surmulenheten och de nostalgiska tillbakablickarna till ett Sverige som faktiskt inte längre ÄR stå tillbaka. Jag tror stenhårt på Juholts tes "Gladast vinner". Frågan är väl om DN debatt-artikeln bidrar till att vända mungiporna uppåt på de valarbetare som nu förväntas göra stordåd för S-valseger.

Andra bloggare via Knuff

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, socialdemokraterna, mona sahlin, kärnkraft, val 2010, alliansen

Sanna Rayman, vårdval och kärleken till årsredovisningar

Jag delar tydligen den ganska märkliga läggningen att älska hälso- och sjukvårdsnämndens årsredovisningar med SvD:s Sanna Rayman. I ett ledarinlägg idag har hon, som jag tolkar det, hunnit titta på sammanfattningen av den digra redovisning som landade i brevlådan i går. Sanna upprepar i huvudsak det budskap som den styrande majoriteten gärna vill sprida: om fler vårdcentraler, om ökat antal besök och på det stora hela ganska nöjda Stockholmare.

När det gäller synen på vården, dess tillgänglighet och förtroendet för den, hittar säkert Sanna Rayman fram till sidan 8 i årsredovisningen. Här finns vackert färglagda diagram som sällan omnämns: Två tycker jag är intressanta: vi sossar försökte under vår tid lägga stor kraft på just ökade tillgänglighet. Och hur har förtroendet utvecklats?

Utvecklingen, förtroendet för vården
-01, -02, -03, -04, -05-, -06, -07, -08
51 , 51 , 53 , 55 , 59 , 62 , 63 , 66

Utvecklingen, tillgängligheten
-01 -02 -03 -04 -05- -06 -07 -08
70, 70, 71, 73, 76, 78, 79, 81

Som tabellerna visar infann sig inte himmelriket när Filippa och Fredrik tog makten i landet 2006. På dessa två parametrar har en positiv utveckling pågått ganska länge. I alla fall från 2003 då det åter fanns en S, V, mp-majoritet i landstinget.

När Sanna Rayman hyllar vårdvalet har hon missat en del annat. För att helt utan skam citera mig själv i ett inlägg för några dagar sen:

De främsta orsakerna till volymökningen är befolkningsökning och ökat utbud som ger bättre tillgänglighet.

Det finns alltså andra och kanske viktigare förklaringar till ökningen. En annan kan också vara det läkarna berättar om: kortare besök tvingas fram av ersättningssystemet. Man tvingas komma tillbaka igen för fler undersökningar. Frågan är också var i länet som vårdvalet faktiskt ÄR orsak till en positiv utveckling. Ja, av de nystartade (senast 19 st nya) har de flesta tillkommit i city. Få runt om i länet och 15 kommuner helt utan ny vårdcentral.

Sanna har rätt i att det nu är 23 nya vårdcentraler som gäller. Det hon och majoriteten nu glömt är den kampanj som moderaterna körde för ett år sedan. Då var de över 40 nystartade i "Den nya sjukvården," en sak som också utgått välförtjänt medial granskning.

Det är väl bra om det går bra? Ja, måhända. Men en av mina farhågor börjar redan besannas. Att fokuset på vårdval och nyetableringar koncentrerade till city får väldigt många att glömma hur förbannat orättvis vårdens resurser var fördelade före vårdvalet. Inte minst gäller det vart de privata specialisterna väljer att verka. Ska vården bättre än idag ta hänsyn till behov och sjukdomsbilden hos befolkningen kan vi inte nöja oss med att det inte finns "vita fläckar", dvs områden som helt saknar vård. Den ambitionen, som majoriteten nu verkar ha är alltför låg.

Det krävs i stället omfördelning (av befintligt och/eller tillskott) "Från norr till söder, från innerstad till kranskommuner om man ser det mycket grovt. Ett perspektiv av rättvisa som saknas helt i den nuvarande landstingsmajoritetens politik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, svenska dagbladet, vårdval, vårdval stockholm, filippa reinfeldt, stockholms läns landsting, sjukvård

S väckte sovande SL-ordförande (m)?

Ser i SvD att SL:s ledning nu verkar börja ta kritiken på allvar och fatta det idiotiska att köpa in tåg som är trasiga. Vart femte av de nya X60 tas ur trafik på grund av vagnfel. Social-demokraterna i SL:s styrelse lägger nu ett förslag till handlingsplan för att strulet ska upphöra. Så långt bra. Men har den politiska ledningen i SL, exempelvis trafiklandstingsrådet Wennerholm (M) verkligen vaknat? Det finns ju andra saker i trafiken som kaosar till det för resenärerna.

Njae..under de gångna två åren har sagde landstingsråd haft en enastående förmåga att plita overheadbilder med uppåtriktade blå pilar och röda med nedåtgående riktning. Allt har handlat om att visa att SL:s verksamheter blir att bättre och bättre sen majoritetsskiftet efter valet 2006. Skrytvalsen har inte haft ett uns av koppling till resenärernas vardag: väntan och väntan. Dålig information och väntan. Nedrivna ledningar och väntan. För korta tåg, trasiga tågsetsdörrar, förseningar och ännu mer väntan.

Lasse Dahlberg (s) och vår grupp i SL-styrelsen ska ta åt sig av framgången att SL-tjänstemännen nu ändå reagerar. Men det ganska generöst tilltagna politikerarvodet för att reda upp strulet har den moderat ordföranden, Christer G. Wennerholm. Man får hoppas att han slutar rita OH-bilder och i stället ansluter sig till den skara som vill göra något åt pendeltågseländet.

...och nu har snön sakta börjat falla igen...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, SL, pendeltåg, kollektivtrafik, moderaterna, Christer G Wennerholm, socialdemokraterna

Godnatt, byggande och klimat

Nyss hemkommen från 4,5 timmars fullmäktigedebatt. Vi hann med halva dagordningen. När andra halvan ska avverkas återstår väl att se. Dagens tunga debatt var årets projektplan. Hur ska byggandet av bostäder ser ut, mer konkret och i relativ närtid? Mark för spårvägar och motorleder? Mark för industrier och arbetsplatser?

Samhällsplanering engagerar. Kanske lite väl lite miljöperspektiv, något som borde vara självklart. En exploatering av ett handelsområde i Flemingsbergsdalen ingår. Nån menade att det är tänkt som ett område för närservice. Men som förre "ledaren" i Huddinge uttryckte det: Flemingsberg är en regional kärna som måste få ett handelsområde för att kunna utvecklas till just det. Ungefär så.

En tredjedel av de svenska hushållen har förändrat sitt köpmönster från att handla nära till att handla i köplador utslängda i "periferin". De har tillsammans ökat utsläppen av koldioxid med mellan 200 till 1000 procent. Varför ska man snacka om Kyotoprotokoll och annat om inte kommunalmän och -kvinnor ens kan ta ett så konkret och lokalt ansvar för att klimathotet inte ska förvärras? Det räcker med externa köpanläggningar i Stockholms län!

Annars var bostadsbyggandet det stora ämnet. Borgarna vill bygga högst 300 bostäder. Lika många som min gamla hemkommun Strängnäs planerade när man var 18-20 000 invånare. Huddinge är 93000. Många unga vill flytta hemifrån. Länsstyrelsen bedömer att kommunen, för att klara behoven och bidra till regionens samlade behov, borde bygga 600. Huddinges styrande halverar nu detta.

Om det blir några hyresrätter sen, är skrivet i stjärnorna. De moderata (främst) företrädarna flyr till tal om valfrihet, om förra regeringen, om förskoleköer de själva orsakat, om ägarlägenheter. Ja, det finns ingen hejd på saker man kan motivera ett nej till hyresrätter med. Kvar står de bostadssökande. Kvar står också de som likt mig själv faktiskt vill välja hyresrätt för att exempelvis slippa krav på ogräsrensning, spikande och sågande och annat som "drabbar" egnahemsägaren.

På riksplanet vill Mats Odell - ministern som skrotade investeringsstödet till hyresrätter - nu ha en överenskommelse med S. (från riksdag&dep) Odell har sett detta:

Fakta

Antalet påbörjade bostäder enligt statliga Boverkets prognos:

• 2006 – 41 600
• 2007 – 36 600
• 2008 – 22 500
• 2009 – 16 000
  

Att det ska vara så svårt och förstå att saker hänger ihop. När Huddinge skjuter bostadsambitionerna i sank, ja, då sjunker hela Sveriges byggande. Men det kan till en del förklaras med att Odell själv har omöjliggjort viktigt bostadsbyggande i landets kommuner.

Varför hyllar alliansen privatiseringar när läkarna flyr?

I förra veckans rapporterade papperstidning av Dagens medicin nyheten om psykiatriupphandlingen i sydöstra Stockholm. Idag också i helsidesartikel i DN. Bara 3 av 83 läkare följer med den nya vårdgivaren Carema Hjärnhälsan AB när man tar över öppenpsykiatrin i sydöstra länet. Privatiseringen innebär förutom annan vårdgivare än landstinget, att antalet anställda ska minska från 207 till 250. Läkare och psykologer väljer att inte följa med. En kritisk punkt är att:

Patienterna kommer att bli lidande då Carema använder mycket tillfällig personal.

En annan kritik riktas mot hur Carema inte vill ta över de ST-läkare som utbildas. Här har beställaren, dvs landstinget och ytterst Birgitta Rydberg, inte gjort sitt jobb. Ett helt annat intryck kunde man få förra veckan när de folkpartistiska landstingsråden Birgitta Rydberg och Maria Wallhager i en debattreplik hyllade privatiseringen och hånade kritiken från oss socialdemokrater.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting kan sällan avhålla sig från att kritisera till exempel vår historiska psykiatriupphandling, trots att den ger ett större och bättre vårdutbud, och samtidigt ger oss drygt 30 miljoner över till annan viktig vård

Tyvärr, Rydberg och Wallhager, ser det ut som vår kritik var befogad. Grundfelet är det vanliga. Ni har först bestämt er för att verksamheten ska upphandlas och privatiseras. Att detta varit ett självändamål har låst er i beslutsprocessen. Ni har haft ideologiska låsningar till detta och inte kunnat göra rimliga bedömningar. Ni har inte heller haft alternativet "fortsatt landstingsdrift" med i upphandlingsförfarandet. Ni har det fulla ansvaret gentemot länets patienter. Ta det! Något skyndsamt, om jag får be!

Bilden: Landstingssalen på Kungsholmen, rikets näst största parlament sammanträder

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykiatri, alliansen, stockholms läns landsting, privatiseringar