Annie Lööfs första år har gått. Enligt henne själv har det präglats av en ordentlig framryckning med framtidsprogram, budgetsegrar och prioriteringar av "ekonomisk politik, välfärd och miljö" som utgår från en "tydlig agenda". De kriser hon har mött, som efter "Kina-uttalandet" och myndighets- och Näringsdepartementsfester, har hon mött med att "vara öppen, lyssnade och transparent".
Centern är Sveriges rikaste parti. När man sålde Centertidningar fick man in 1,8 miljarder. Partiets läge bekräftar något som i grunden är oerhört viktigt i en demokrati. Det räcker inte att ha stålar på bankkontot. Det är inte bara att "köpa väljare". Partier måste bäras upp av idéer och värderingar som vinner stöd i breda så kallade folklager. En aldrig så stinn partikassa kan inte väga upp brister i det politiska programmet eller, som möjligen är förklaringen i Centerns fall, ett felaktigt strategiskt vägval som innebar att partiet skulle slingra sig till höger, tätt förbi svampen på Stureplan i Stockholm. Där fastnade man och det kan vara riktigt ödesdigert.
Sambandet Centerpartiet och "Stureplan" leder till en grundläggande fråga. Vad är egentligen Centerpartiet? När Annie Lööf svarar på frågan om partiets kännetecken i en intervju med Dagens Industri blir svaret. "Centerpartiet är alternativet för hela landet, som står på företagarens sida och som vill att människor ska bestämma mer själv. Det är det som är essensen av Centerpartiet".
Om profilen är tydlig för partiledaren så förefaller otydligheten vara en mer rättvisande bild sett med väljarnas perspektiv. När valforskarna studerar om väljarna har uppfattat någon fråga som ett parti driver, så blir resultatet särskilt besvärande för Centern. Ett exempel finns från en studie av väljarbeteenden under trettio år, år 1982 till 2010. Där får Centerpartiet det sämsta resultatet av alla partier. I genomsnitt kunde 45 procent av väljarna upptäcka någon fråga som kännetecknade Annie Lööfs parti. Samma trista beteende har väljare även där partiet verkar ha stort självförtroende. Om nu partiet vill vara "företagarnas parti" så verkar inte företagarna själva ha sett det. I valet 2010 fick Socialdemokraterna 16 procent av företagarrösterna medan "företagarnas parti", Centern, fick nöja sig med 14 procent.
Centern tappade drygt 46 000 väljare i senaste valet 2010 och nådde 6,56 procent. Fram till valet 1991 hade partiet med undantag för år 1956 fått "tvåsiffrigt" i väljarstöd i alla val, det vill säga över 10 procent. 1973 och borgerlighetens segervalår 1976 var toppar, med 25,1 respektive 24,1 procents väljarstöd för Centerpartiet. Från 1991 och framåt har Centern alltid placerat sig under 10 procent. I den senaste mätningen från SIFO blir siffrorna för partiet 4,8 procent och spekulationerna om partiet på väg ut ur riksdagen lär fortsätta fram till nästa valdag.
"Alliansglöden har falnat", menade Annie Lööf i sitt tal i Almedalen i juli. Säkert en riktig analys som också handlar om problemet med att Alliansen alls existerar. Det är ingen tvekan om att de moderata stödpartierna har stora problem med profil och strålkastarljus. Men för varje steg man tar ut från alliansburen för att betona de egna särdragen så ökar risken att framstå som splittrare och som ett hot mot Reinfeldts regering. Omvänt gäller att minst två av partierna kan trilla ut ur riksdagen om utvecklingen fortsätter. Då har Reinfeldt problem att få ihop sin riksdagsmajoritet. Ett delikat dilemma för såväl statsministern som för Centerpartiets Annie Lööf.
Jag lyssnade på Fälldin, den gamle centerledaren. Intervjun med Thomas Hempel från 1980 görs i en tid då partiet nyligen har fått 18,1 procent i valet 1979. Fälldin pekar ut framgångsfrågorna för Centern. Man talade regionalpolitik och "hela Sverige". Man talade decentralisering. Man lyfte miljöfrågor och frågor om resursförbrukning. Man talade inte minst om kärnkraftens faror, inte bara idag utan också för kommande generationer. 32 år senare fortsätter kärnkraftsfrågan att spöka för Centerns ledning. Idag har SvT ett inslag som berättar att partiets ledande lokalpolitiker dömer ut partiledningens traskande i moderata, kärnkraftsvänliga fotspår och önskar en annan inriktning. Åter till rötterna och den ideologiska basen kanske skulle vara en väg för Annie Lööf.
Jag tillhör inte Centern och jag har inte koll på de interna diskussionerna. Men visst får jag en känsla av att den utvecklingen tillbaka till rötterna inte är aktuell för partiet. Snarare blir bilden av att partiet är tudelat: En lokal, engagerad kader av företrädare som fortfarande står för de gamla idealen, det som nog var grunden till Centerpartiets glansdagar. Mot det en ideologisk höger i partiet symboliserad av Stureplanssvampen och mycket tydligt i de unga CUF:arnas kampanjer. Den senaste, döpt till "Vem äger dig", kunde lika gärna vara en MUF-kampanj från 80-talet. Men kraven som förs fram på sämre anställningsskydd och sämre löner för unga är inte "bara" förslag från radikala och entusiastiska unga. De har också lyfts fram i debatten av Annie Lööf under hennes första år som partiledare.
I intervju med Dagens Industri påminner Annie Lööf om partiets mål till 2020, det vill säga om åtta år. Då ska partiet var en "dominerande kraft i svensk politik". Den ljusa framtidsbilden hamnar i stark kontrast mot dagens politiska verklighet med Centerns nedåtgående trend i opinionen och illustreras bra av Paul Ronges rubrik "Ingen PR i världen kan rädda Centerpartiet". Frågan Annie Lööf måste brottas med är om det alls finns något möjligt livräddningsgrepp att ta på den centerrörelse som en gång bar borgerlighetens stolta ledartröja.
Fler; Röda Berget, Ola Johansson,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant
