En mindre satsning på totalt 200 miljoner på två år gör regeringen och statsrådet Ullenhag på insatser i storstadsområden för att bryta "utanförskapet", högt socialbidragsberoende och sämre resultat i skolan. 15 stadsdelar i nio kommuner ska dela på pengarna, pengar som om man räknar "rakt av" ger sådär 6 miljoner per stadsdel och år. Det är långt ifrån alla de kommuner som ser behov av förstärkta insatser som får vara med. "Erbjudandet" skickades till 30-talet kommuner, 23 kommuner sökte och nu således nio kommuner med. SCB har vid beslutet använt ett antal faktorer för att bedöma deltagandet: Förvärvsfrekvens lägre än 52 procent, långvarigt försörjningsstöd högre än 4,8 procent, gymnasiebehörighet lägre än 70 procent och befolkningsmängd på minst 4 000 personer.
För att värdera regeringens satsning i ett större sammanhang måste man utgå från de problem som pengarna ska medverka till att lösa. Det handlar om en skola i områden där elever inte idag får tillräckligt stöd. Därför klarar alltför många inte ens behörigheten till gymnasiet. Det handlar om en fastnitat arbetslöshet som kräver insatser i form av utbildning, kompetenslyft, praktikplatser och riktiga arbetsmarknadspolitiska jobb med schyssta villkor. Det handlar om att öka demokratin i de områden som kanske mest behöver politikens uppmärksamhet och det handlar om fysisk miljö, offentlig och kommersiell service som idag är bristfällig i många stadsdelar. Det handlar om sjukvård, högre ohälsa och mycket mycket annat.
Jag har tidigare haft en del kritiska synpunkter på satsningar av det här slaget, även när S-regeringar har sjösatt dem. Problemet är att det tenderar att bli kortsiktiga projekt som inte på allvar möter problemen. Den kritiken hade jag exempelvis under storstadssatsningen som i pengar omfattade över två miljarder. Oaktat det, så gav insatserna en del positiva effekter. Men mer hade krävts och framför allt under längre tid, genom att ordinarie verksamheter fick anslag som vid fördelningen hade tagit hänsyn till behoven.
Med den nuvarande politiken har utvecklingen drivits i motsatt riktning. Det fanns pengar till omfattande skattesänkningar. Men när samma regering ska möta de kanske största utmaningarna i segregationens stadsdelar så blir det brödsmulor. En trist paradox i sammanhanget är att en del av insatserna behövs ännu mer nu än tidigare beroende på att samma regerings politik har försämrat sjukförsäkringen och a-kassan. Erik Ullenhag och Alliansen bedriver i stället för skarp politik mot verkliga problem en slags "PR-politik" utan stuns, utan kraft och med något som bara ser ut att handla om att sprida vackra bilder av det oranga alliansmärket. PR-politik!
Mer att läsa: Roger Jönsson,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant
