Skolan är fortfarande en spegelbild av ett klassuppdelat samhälle

Där jag växte upp, Strängnäs, var ordningen ganska tydlig. I lågstadiet gick vi som bodde i min stadsdel och i omgivande delar i Långbergsskolan. När tiden var kommen för mellanstadiet rörde vi oss lite längre hemifrån, Vasaskolan. Sen i högstadiet till Paulinska och så, de allra flesta, till Thomasgymnasiet. Nu var väl Strängnäs en gammal skol- och stiftstad med i förhållande till andra städer små skillnader mellan människor. Men visst fanns det klyftor. I den organisation som skolan hade förde det ändå med sig en blandning av barn och ungdomar med olika erfarenheter. "Villabarn" och barn från hyreshusområden gick i samma skolor under lång tid. Det var bra. Men redan på min skoltid visste vi det som ännu diskuteras i svensk skolpolitik, i alla fall ibland: skolan är en spegelbild av det omgivande samhället och skillnader i klass och social bakgrund påverkar varje elevs möjligheter i skolan och därmed för livet.

Sverige och säkert Strängnäs 2011 är något helt annat. Själv har jag för länge sedan flyttat till Huddinge och en stockholmsregion där samhällsklyftorna direkt slår igenom i skolan. Det är mycket tydligare klyftor här än de i min gamla hemstad. Den tydligheten bekräftas ganska ofta när skolan granskas. De sociala klyftorna och segregationen är de stora förklaringarna till kunskapsbristerna, brukar granskarna komma fram till.

Men något har hänt i själva debatten och i fokuset. Trots att vi över trettio år efter att jag deltog i en studiecirkel om skolan som klassamhälle får samma rapporter och samma uppgifter verkar inte politikens eller "skolvärlden" ha fokus på detta. I stället har valfrihet och "rätten av välja" överordnats allt och är i dag självklar. I stället ligger fokuset på "ordning och reda" inte sällan med mobiltelefoner och schalar som debatterade attribut och att debattera mätning av kunskaper (betyg...)  Någon klar strategi för att möta skolans allt hårdare uppdelning verkar inte finnas hos någon och verkar tyvärr vara ett ganska ointressant tema för många. En del har väl mer affärsmässiga skäl till att förlöjliga problemen, som exempelvis Almega. Men andra som dels ser enskilda elever men också det samhällsekonomiska slöseri det är med utanförskap och segregation borde önska mer.

Det är att stänga ute. Det är att medvetet avstå från att ge fler och alla lika möjligheter. Det är, oavsett vilken politisk rörelse, regering eller vilket lärarfack som gör det, att avstå från att ta ansvar för att de riktigt stora kvarvarande problemen i skolan kan mötas. Dessvärre går det, med Jan Björklund vid makten över skolpolitiken, åt helt fel håll. Idagarna bekräftas det också av regeringens eget Finanspolitiska råd som i sin huvudrapport skriver om den utestängning som nu görs av elever som studerar yrkesförberedande program:

Gymnasiereformen skapar en tydligare inriktning mot yrkeskunskaper på de yrkesförberedande programmen. Detta har en potential att ge en förändring till det bättre. Det är dock oklart för oss varför man i samband med denna förändring skärper de teoretiska behörighetskraven till dessa program. Den lösning som nu valts riskerar att stänga ute elever från gymnasieskolan. Det är oroande att andelen ungdomar som söker till de yrkesinriktade programmen i den nya gymnasieskolan har sjunkit markant.

Det där är ett hot mest inför framtiden. Men lägg det på ett system med "skolpeng" mer än behovsfördelning av resurser, lägg på brister i stöd till elever som har behov av särskilt stöd och lägg på en del annat, så finns det fog för oro. För den som tycker att det räcker att "nästan alla" klarar sig bra i skolan kanske uppgiften inte är så omfattande. Det blir annorlunda om man har utgångspunkten att alla ska göra det.

Läs mer:
- Aftonbladets ledare om klassamhälle och skola.
- AB:s skolgranskning.
- Martin Moberg,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, klassamhälle, almega, aftonbladet, jan björklund