söndag 25 oktober 2009

Konsten att betala för gemensam välfärd

Ska man lyssna till den offentliga debatten verkar knappast någon ha en annan uppfattning än den "hederliga" sosselinjen: Gemensam välfärd, fördelad efter behov och solidariskt finansierad. Möjligen är det i sista steget i den där samhällssynen som skillnaderna blir tydliga: "solidariskt finansierad genom skatter efter bärkraft".

Det blir ganska märkligt när skattediskussioner förs utan koppling till det som ska betalas. Visst kan det vara enklare att helt fristående prata om, och som nu har gjorts, sänka skatter först och fundera över vad de var tänkta att användas till sen. Men det är knappast förnuftigt.

Budskapet från ex-finansminister Feldt och professor Lodin är på dagens DN debatt att det Sverige behöver komma bort från "ställningskrig om skatterna. Man vill också att partierna nästa mandatperiod försöker enas om skatterna.

Jag tycker det är en ambition som är viktig. Att vara eniga om själva systemet. Såna överenskommelser har tidigare gjorts och med tanke på det fram- och tillbaks som olika inslag i skattesystemet verkar få, är en bredare diskussion viktig. Däremot måste fortfarande politiken inom ett reformerat system få möjlighet att slå igenom.

Feldt/Lodin tar (som många gånger förr) upp fastighetsskatter och förmögenhetsskatter. Här verkar inte heller finnas någon ambition att utgå från vad skatter används till. Det blir bara resonemang om de fel man tycker sig se. Och felen är att just förmögenhets- och fastighetsskatter finns kvar.
Huddinge 2,2 miljoner
Att fastighetsskatten har bytt namn av politiska skäl är ett inslag i "politiseringen" av själva systemet. Som andra länder borde Sverige enas om att det är ett förnuftigt sätt att betala för delar av den gemensamma välfärden. Att systemet har faktorer som den tidigare begränsningsregeln är viktigt, liksom att politikerna förstås att det skiljer i priserna på villan i Strömsund och en liknande i Huddinge.
Strömsund 340.000
Feldt/Lodin, som har få alternativförslag till finansiering av välfärden, återvänder till förmögenhetsskatten. Jag minns Veckans Affärers artikel för en tid sen.
”I och med att förmögenhetsskatten försvann har Sverige blivit ett skatteparadis”, säger Maria Ahnmark, chef för private banking på Handelsbanken i Stockholm
En grundfråga är om vi, med våra ambitioner om välfärden, som alla säger sig dela, har råd att vara ett "skatteparadis"? Utöver de skatter som här diskuteras tillkommer inkomstskatter på nationell och kommunal nivå där regeringen nationellt har sänkt skatter för snart 100 miljarder med störst förtjänster för dem som tjänar mest. (det är tveklöst så!)

En skattereform, ja. Enighet om principen, ja. Skatter efter bärkraft, ja. Skatteparadis, nej.
Man kan inte med trovärdighet säga nej till alla skatteintäktskronor och ja till alla utgiftskronor. En del förefaller tycka att det går ihop.

Fler bloggar:
- Göran Pettersson: "Feldt klär av Östros skattepolitik"
- Per Ankersjö: "Skattehöjarpartiets kongress"
- Kent Persson: "Är det så ett framtidsland byggs upp?"

Fler progressiva bloggar på NetRoots.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 kommentarer:

Bengt Nilsson, sosse sa...

Jag såg att Kjell Olof Feldt undertecknar med "fd finansminister".
Han hade i alla fall så mycket skam i kroppen att inte underteckna med "fd socialdemokratisk finansminister", denne marknadsliberal som medvetet velat smutsa ned det socialdemokatiska partiet och dess grundvärderingar!

Anonym sa...

Stora klassklyftor är mycket kontraproduktiva för en nation inte bara ur humanitär synvinkel utan också ekonomisk. De leder till dålig hälsa för de lägsta socioekonomiska grupperna och till instabilitet och social oro.

Den enorma och globala vapenproduktionen och distrubitionen och användningen är andra faktorer vilka kraftigt försämrar välståndet och den ekonomiska utvecklingen i världen men liksom för klassklyftornas effekter blundar liberaler även för detta. Eftersom grunden för all vapenproduktion är att bevara eller tillskansa sig "ägande" borde liberaler inse att deras ekonomiska teorier har nått till vägs ände och att fred och välstånd i världen kräver en förnuftig fördelningspolitik.