Alliansens uppgivna supporters...

Dagens borgerliga ledarkommentarer andas uppgivenhet. Här fanns möjligheten. Här fanns behovet. Här fanns ett tillfälle då allianspartierna kunde nå ut med något "stort" som lyfter. Men icke! I stället ett utspel om regeringsdirektiv till en statlig myndighet. Det suckas på ledarsidorna som väntat sig mycket mycket mer. Eller som GP uttrycker:

lanseringen av stärkt konkurrensverk mot olje- och matkris illustrerar samtidigt alliansens kommunikationsproblem.

DN:s Ragnar Roos skriver kommentar under rubriken "Orangea ballongen lyfte inte" och menar att

precis som regeringspartierna har en förmåga att välja strid i fel frågor, som FRA-lagen, tycks de numera ha en förmåga att försöka lyfta med fel frågor.

I SvD noterar Göran Eriksson att alliansen samtidigt möter en socialdemokrati och miljöpartistisk opposition som kommer med förslag och börjar bygga en motallians. Med fokus på viktiga sakfrågor för viktiga väljargrupper i medelklassen. Och på ledarsidan ställer Svd frågan:

Agerar man på det sättet om man är riktigt angelägen om att bli omvald?

Jag skrev själv ett inlägg i går där jag förvånades över att alliansen under årets viktigaste politiska dagar avstod från gemensamma utspel av partiledarna på SvDs Brännpunkt. Efter gårdagens pressträff kvarstår frågetecknen. Fredagen är moderaternas dag i Almedalen och en chans att räta ut dessa. Inte främst för mig utan mest för dem som faktiskt har röstat på något av allianspartierna och som just nu inte ser något som helst skäl att göra om det misstaget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, almedalen, valet 2010,

Så vinner alliansen valet 2010?

Bilden som illustrerar debattinlägget på dagens Brännpunkt lyfter fram de fyra partiledarna för borgerligheten. De har inte själva undertecknat artikeln. I stället - mitt under Almedalsveckan - sänks alliansens varumärke till partisekreterarnivå. På Brännpunkt vill de fyra partierna ge energi till alliansbyggandet. Fyra punkter sägs ingå i en gemensam valstrategi som ska vända svenska folkets allt mer kritiska hållning till regerings- och maktpartierna.

Vad är det som sägs? Ja, kortfattat ska alliansen tillrättavisa svenska folket och tala om att det FAKTISKT går bra för landet. Oavsett folkets vrede över en djupt orättvis politik där de redan välbeställda får mer samtidigt som sjuka och arbetslösa får ta emot smällarna. Vidare ska partierna skriva ett valmanifest, ordna gemensam almedalsdag, ge ut en tidning och skälla på S-V-Mp.

De mer praktiskt delarna av strategin lär inte vara några problem. Det är på den första punkten som hela utgångspunkten borde inge oro för dem som sympatiserar med allianspartier.

För det första ska vi tydliggöra hur Sverige har blivit ett bättre land och hur det hänger ihop med alliansens politik

Så säger partisekretarna. Tydliggöra är nyckelordet. Folk har inte förstått hur välgenomtänkt och klok politiken nu är. Därför, tänker man, sjunker stödet från svenska folket. Med kunskapsförmedling från allians till folk ska detta vändas. Ännu har Sverige inte fattat klokskapen i att sänka skatter för dem som tjänar mest, sänka ersättningar för dem som får minst, sälja hyresrätter och statliga företag, skriva FRA-lag och öppna upp sjukvården för privata finanisärer.

På punkt efter punkt säger folket NEJ till den förda politiken. Den stora svårigheten för alliansen är att människors reaktioner inte bara är ett allmänt tyckande, som en debattartikel på Brännpunkt eller för den delen ett blogginlägg. Deras vrede över politiken beror på att man konkret och ofta personligt upplever och känner av politiken i den egna plånboken - i det egna livet, eller hos vänner och närstående.

Ska borgarna kunna väljas om är det om detta man ska tala med väljarna. Den uppgiften torde vara nära nog omöjlig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, moderaterna, almedalen, regeringen,

Inte bara FRA och fastighetsskatt i Monas tal...

Det är 19,8 kilometer som skiljer mig från händelserna i gotländska Almedalen. Tack och lov kan jag genom mediernas rapportering följa vad som sägs och görs. Vad sa exempelvis Mona Sahlin i sitt tal på tisdagen? Gav hon besked om framtida vägval? Hur beskrev hon den moderatledda alliansregeringens politik? Blev talet ett rejält avstamp inför valet 2010?

Att döma av huvudrubrikerna i Svt:s Rapport och i morgontidningarna uppehöll sig S-ledaren vid FRA-frågan och fastighetsskatten. I Rapports 21-sändning i går kväll dominerade FRA-frågan så stort att till och med försvarsminister Tolgfors (av mig uppfattat) fick betydligt mer utrymme i inslaget om Mona Sahlins tal än talaren själv.

SvD:s och DN:s rapporter har samma tyngdpunkt i rapporteringen. FRA-lagen rivs upp och en komman S-(mp/v)regering ökar rättvisan i fastighetsbeskattningen. De rikaste får betala mer. Det blir ingen skattechock för vanligt folk i radhus. För alla dem som fått uppskov ska beskattningen lättas. Bra, klokt och viktiga bidrag till ökad rättvisa.

Den som tar del av hela talet (ex på S hemsida) ser att det faktiskt hade en helt annan profil.
Totalt 3.532 ord. Av dessa handade 136 ord om FRA. 213 berörde fastighetsskatten. 349 ord (knappt en tiondel) av vad som egentligen sades blev således "Mona Sahlins tal" i medierapporteringen. Måhända en ganska teoretisk och löjlig beräkning? Ja. möjligen. Men i de så gott som orapporterade delarna av Monas tal berördes exempelvis välfärdspolitiken med 880 ord: såväl egen politik som kritik mot den nuvarande alliansregeringen. Här fanns förslag om jobben, om internationell politik, allt med viktiga ideologiska perspektiv och markering av skillnaderna mellan alternativen i svensk politik. Ämnen väl så värda att uppmärksammas.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om almedalen, mona sahlin, socialdemokraterna, FRA, fastighetsskatt, politik,

Ett statsråds knäppa tystnad om de egna lösningarna

Hur ska folkpartiet och alliansen minska segregationen? Svaret på den frågan borde upptagit integrationsminister Sabuni under den nu halva mandatperiod som har gått. Så verkar inte vara fallet. Ministerns kraft har i stället fokuserats på att knåpa ihop en rapport om den förra regeringens insatser/frånvaro av insatser på området. Den presenterades bla i morgonens DN.

Det ska erkännas: Rapporten avslutas med några punkter som benämns "En ny politik mot utanförskap": Några arbetsmarknadsåtgärder, SFI-lyft och att omvandla hyresrätter till bostadsrätter verkar vara det "nya". Det är väl högst tvivelaktigt om detta räcker för att lösa problemen.

Föga förvånande blir folkpartiets slutsatser att S-regeringen misslyckades med integrationen. Rapporten och slutsatserna kan förvisso analyseras, kritiseras och kommenteras på en rad punkter. Det är naturligtvis patetiskt att folkpartiet och alliansen totalt saknar egna förslag för ökad integration. Den nu ansvariga ägnar tid och företrädares tillkortakommanden. Att försöka ta mediautrymme från (S) dag i Almedalen och samtidigt slå på Mona Sahlin blir viktigare än att presentera egen politik. Att framställa sig som opposition trots att man själv har makten och ansvaret är strategin. Tråkigt, sorgligt och sannerligen inget som möter svenska folkets krav på besked från sina politiska företrädare.

Det som upprör mest blir ändå att Sabuni och folkpartiet inte gör ett enda försök att beskriva hur den egna politiken påverkar livet och vardagen för alla dem som bor i utsatta bostadsområden. I rapporten finns två områden med från min egen kommun, Huddinge: Vårby och Flemingsberg.

Sabuni borde berätta hur sänkta skatter för dem som bor i Täby, Danderyd, Lidingö och Nacka gör livet bättre för dem i Flempan och Vårby. Sabuni borde berätta hur sänkta ersättningar i a-kassan och utestängning från sjukförsäkring stärker de utsatta. Sabuni borde förklara hur allianspartiernas tidigare nej till extra stöd till skolor i dessa områden hade förbättrat skolresultaten. Sabuni borde beskriva hur deras nej till storstadssatsningar hade påverkat utvecklingen. Sabuni borde verkligen berätta hur kraftigt försämrade resurser till sjukvården i dessa områden gör livet bättre och minskar utanförskap. Sabuni borde också förklara varför hennes parti lokalt inte avsätter tillräckligt med resurser för att stärka barn och ungdomars språkutveckling.

Om detta är Sabuni knäpptyst...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, integration, nyamko sabuni, folkpartiet, alliansen, mona sahlin

Konsten att tolka folkets vilja

I en kommentar till DN säger ledaren för kommundelningspartiet i Skogås/Trångsund även efter nej-segern: "Folk vill verkligen ha en delning."

Man får förstå hennes bitterhet när en så förkrossande majoritet faktiskt sagt tvärt om.(rapporters också av SvD) Nej. Nej. Nej till kommundelning. Och visst - man ska inte slå på den som ligger. Frågan är avgjord för andra gången i folkomröstning. Bortsopad av en majoritet av Skogås- Trångsundsborna själva som inte vill lägga tid, kraft och pengar på att bygga nya kommunalhus.

I ställer för att ödmjukt respektera väljarnas dom hänvisar alltså Drevvikenpartiets ledare till "folket" som vill ha en delning. Frågan inställer sig genast om definitionen av "folk". Allt var upplagt för JA-seger, trodde man. Tre fjärdedelar av kommuninvånarna nekades rösträtt för att säkra JA-seger. Delar av kommunen som ville säga ja, utesluts senare från rätten att rösta. Kretsen "folk" blev allt smalare i jakten på röster. Sällan har ett politiskt projekt mött sånt bakslag.

Vardagen kan nu gå vidare i ett sammanhållet Huddinge. Framtidsvisioner och samhällsbygge kan gnistra och stegvis förverkligas, inte minst i den östra kommundelen. Den politiska debatten kan handla om hur skolan, vården och omsorgen ska förbättras, mer än om kommungränsen. Skattebetalarnas pengar kan användas till viktig service, snarare än alla förberedelser för delning som annars hade tagit all tid och kraft. "Folket" i den mening som demokrater normalt menar i valsammanhang - ett flertal - har sagt nej. Grattis Huddinge!

Läs inlägg med valresultatet här.!

Intressant? Andra bloggar om: politik, huddinge, kommundelning, folkomröstning, demokrati

Härligt förkrossande kommundelningsNEJ i Huddinge

Kommunens hemsida meddelar:

58,8 procent av de som röstade i söndagens folkomröstning röstade nej till en delning av Huddinge kommun. 40 procent röstade ja. Valdeltagandet var 52,6 procent. Invånarna i övriga Huddinge har fått säga sitt genom en opinionsundersökning som visar att 72 procent inte vill att kommunen ska delas.

Resultatet av den preliminära röstsammanräkningen.

Valdistrikt	Röst- berät- tigade	Ja	Nej	Blank	Ogilt	Summa	Valdel- tagande
Hammartorp	1 349	238	458	7	1	704	52,2%
Trångsunds centrum	1 438	239	492	3	0	734	51,0%
Stortorp	1 198	364	315	7	1	687	57,3%
Västra Skogås norra	1 334	215	422	4	0	641	48,1%
Västra Skogås centrum	1 430	160	419	7	3	589	41,2%
Västra Skogås västra	1 058	96	246	2	1	345	32,6%
Västra Skogås södra	893	163	295	6	0	464	52,0%
Östra Skogås centrala	1 164	226	443	12	2	683	58,7%
Östra Skogås norra	1 388	312	430	10	5	757	54,5%
Östra Skogås södra	1 403	309	480	10	0	799	56,9%
Fållan-Nytorp	1 290	364	403	13	1	781	60,5%
Sjöängen	873	344	217	4	1	566	64,8%
Länna	1 030	303	278	4	0	585	56,8%
Summa antal	15 848	3 333	4 898	89	15	8 335
Summa procent		40,0	58,8	1,1	0,2	100	52,6%

S moderna framtidsberättelse måste skrivas

Ny opinionsmätning idag. 54,8 för S/V/Mp mot 41,6 för allianspartierna. Men det skiljer över landet. DN-rubrikerna talar om "ras för S" och berättar att S i storstäder rasat från 40,6 till 26,8. Moderaterna har enligt undersökningen ökat i samma områden från 25,5 i januari till 36,2.

Eller annorlunda uttryckt: Där arbetslösheten är lägst verkar talet om jobb och bryta utanförskap (dvs lägre ersättningar i akassan) ha störst stöd. I delar av landet där arbetslösheten biter sig fast sker inga dramatiska övergångar från S till alliansen. Där sjukvårdens resurser är mest utbyggda får (m) en uppgång. I landsting där vårdköerna är mer omfattande än i Stockholm har man inte samma framgång. Så om inte två av väljarnas viktigaste frågor är förklaringen till dagens opinionsläge, vad är det ?

Solidariet mellan svenska folket? I Täby köper man inte arbetslöshet i norra Sverige? Möjligen men det låter lite väl långsökt och utipiskt. Eller är det att stockholmarna förbannar avstånden till vård i landstinget Jämtland? Kanske, men knappast troligt. Svaret på alliansväljarnas uppstigning från soffan där i stället en del S-väljare har lagt sig får nog sökas genom andra förklaringar. Har Allianspolitiken gett positivt utfall för hela landet eller finns det regionala variationer? Ja, den omvända fördelningspolitiken som ger mer till de som har och mindre till resten av befolkningen gynnar fler i storstäder än i övriga landet. Där finns en viktig förklaring.
Men lika allvarligt för S och en stor utmaning antyds av Eva-Stina Bolin från Nacka i en enkät i DN (ej på nätet) Hon tror möjligen att framgången för moderaterna är

att moderaterna är ett modernt, framåtblickande parti som inte är rädda för nya idéer och förändring. De känns moderna, de lyfter fram vissa frågor som man kanske inte hört så mycket om förut

Man ryser vid tanken att det där sista är som i klimatpolitiken: statsministern som våren 2007 bjuder in medierna och uttalar att "man har sagt mig att klimatet försämras". Om det är ett exempel på de nya frågorna så blir jag rädd. Hur det rent faktiskt är med den saken spelar mindre roll. Det viktiga är om bilden har satt sig, om upplevelsen av partiets politik skiljer mot det man faktiskt gör i verkligheten. Väldigt få tycker att det är modernt att sätta åt arbetslösa och sjuka, väldigt få ställer upp på orättvis fördelning av sjukvårdens resurser och reaktioner mot sänkta skatter för de mest välbeställda väcker ilska. Men om BILDEN är den motsatta och positivare, den som Eva-Stina berättar om , känns förklaringarna till opinionsförändringen mer relevanta.

Samtidigt ger det ett akut uppdrag till S: att faktiskt skriva klart framtidsberättelsen som klarar att både utmana orättvisor och möta människors drömmar. En berättelse som länkar samman, inte delar upp, stad och glesbygd. En berättelse som omfattar hela nationen utifrån regionernas olika förutsättningar. En dröm om framtiden där inte bara Perssons Katrineholm är utgångspunkt utan också Huddinge, Tensta, Alby, Solna och Nynäshamn.

intressant? Andra bloggar om: politik, opinionen, socialdemokraterna, val 2010, moderaterna

Har regeringen sparkat psykchef i Stockholmslandstinget?

Medierna berättar att Anna Åberg Wistedt, verksamhetschef för Norra Stockholms psykiatri, får sparken. Bakgrunden sägs vara de ekonomiska problem som finns i verksamheten, något jag tidigare bloggat om. Det finns förstås tillfällen då chefsbyten är nödvändiga, ja till och med önskvärda. Och framför allt är det en fråga för tjänstemannaledningen i landstinget, inte för mig som förtroendevald. Däremot har jag både en plikt och ett ansvar att reagera om avsked och tystnad läggs över landstingets anställda av ideologiska skäl. Då måste jag bara skrika till.

Psykiatrin har mycket att jobba med för att förbättra vården. Det kräver ledarskap, engagemang och ansvarstagande från chefer och övrig personal. Det kräver en tillåtande miljö med utrymme för konstruktiv kritik. Här finns en djupt olyckligt utveckling om det är "locket på"-mentalitet och tystnadens ledarskap som nu har agerat. Där måste vi sätta stopp.

Frågan har också en annan dimention. Ansvarig för psykiatrin är P-O Sjöblom, biträdande sjukvårdsdirektör och psykiatrisamordnare på Stockholms läns landsting. Samme Sjöblom är sedan i höstas anställd av regeringen Reinfeldt som koordinator för psykfrågor på socialdepartementet. Naturligtvis är det uteslutet att statsministern skulle ha något att göra med den sparkade psykiatrichefen. Men det är mycket olyckligt att regeringen haft det dåliga omdömet att tillåta dessa dubbla uppdrag. Är chefspetningen en signal till hela Sveriges anställda psykiatrichefer om hur man beter sig eller inte? Har regeringen en uppfattning i frågan? Har Göran Hägglund nån syn på frågan, som chef för Sjöblom? Agerar Sjöblom som tjänsteman i Stockholm eller som regeringsanställd? Sällan är dubbla stolar någon lyckosam lösning.

Intressant? Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, psykiatrin,

Dick Erixons förhastade vårdvalsslutsatser

Dick Erixon bloggar om vårdvalet som är på väg att införas i Västra Götaland, en region styrd av bland annat S. Hans slutsats är att detta innebär att Mona Sahlin saknar trovärdighet i vårdvalsdebatten. Erixon verkar kasta sig i nära nog exalterande omfamning av det som han ser som en möjlighet att slå på s-ledaren.

Jag tror Erixons glädje över "sin upptäckt" ganska skyndsamt kommer att bytas till besvikelse. S i västsverige sa ju redan före valet till väljarna att de önskade vårdval. Det Mona Sahlin och vi socialdemokrater i Stockholm kritiserat är INTE valfriheten. Det vi riktat kritik mot är att den moderatledda alliansen gör annorlunda och mer fel än Hallands allians. Det vi kritiserar är den totala oviljan att ta hänsyn till var vårdbehoven finns när nya vårdenheter ska etableras. Det vi har kritiserat är också tiden och paniken: att på ett halvår införa ett system som Halland jobbade med i tre år. Och det vi med kraft vrålar emot är den soppa av nedläggningar, listningsröra och närakutsnedläggningar med namnbyten till lättakuter.

Det vi också är motståndare till är den totala folkpartistiska husläkarnojan som gör att partiet låser sig totalt vid en drömmodell för vården. Det som också finns stor anledning att kritisera är, till skillnad från Halland, den totala ovilja till dialog som majoriteten i Stockholms har visat. Detta när man jobbar fram ett vårdsystem som när det gäller rätten av välja lär stå sig också efter att de borgerliga i Stockholms läns landsting förlorat valet i september 2010. En av förklaringarna till detta kommer att vara just sjukvården, orättvisorna i det system man inför (ett producentfixerat snarare än patientfokuserat system) och att Mona Sahlin och andra S-företrädare har fått en rik argumentsamling med in i debatten. Det Du, Dick Erixon.

Läs också mina tidigare inlägg kring vårdval Stockholms-röran.

Intressant? Andra bloggar om: stockholms läns landsting, politik, alliansen, Mona Sahlin, Filippa Reinfeldt, sjukvård, vårdval stockholm,

Fördubblat eller avskaffat barnbidrag? Vad lovade Centern?

Maud Olofssons barnbidragsutspel tillhör förstås de flitigast bloggade ämnena dessa dagar. Idag också föremål för DN:s försvar. Frågan är vad utspelet egentligen det står för? Är det i grunden bara en rejäl klantighet utan större taktiska avvägningar? Har centern valts ut för att flytta strategiska gränser för vad alliansen kan lägga för förslag? Eller är det ett ideologiskt styrt centerförslag? Och i så fall: Varför lovade partiet fördubblat barnbidrag före valet:

Centerpartiet har en rad förslag för att förbättra barnfamiljernas ekonomiska situation och därigenom underlätta för mer tid med barnen....Fördubblade barnbidrag under förskoleåldern ( 1 – 4 år ) är ett starkt konsumentstöd för familjer att kunna välja t ex kortare arbetstid.

Löftet kommenteras också klokt av Sydsvenskans ledare:

Hur tänker centerledaren? Om Olofsson inte värnar alliansregeringens sammanhållning kan hon tänkas prioritera sitt eget partis politik. Men: I valrörelsen 2006 krävde centern en fördubbling av barnbidraget. Olofssons tankebanor är alltså svåra att följa: om inte en fördubbling är politiskt möjlig så får det istället bli ett slags halvering ¿ eller? Idén rimmar inte ens med centerns traditionella vurm för grundtrygghet – lika för alla oavsett inkomst.

Jag har vid åtskilliga tillfällen mött frågan på exempelvis skolpresentationer? "Varför får de rika barnbidrag"? Inte minst mötta jag sådant när Sverige befann sig i ekonomiska krislägen. Svaret kan förstås ges som "plånbokssvar" eller med tal om administrativa kostnader eller marginaleffekter. Den djupa värderingsfrågan är viktigare: vilket samhälle vill vi ha? Hur håller vi ihop? Och framför allt: Hur starkt är stödet för en gemensamt finansierad välfärd och förhållandevis höga skatter?

Det avgörs av om man känner delaktighet och om man känner att man får del av systemen. Så fungerar barnbidraget som en bro mellan samhällsskikt. Forskningen är också ganska tydlig: Stöd som barnbidraget har ett brett stöd hos svenska folket. Sämre är det med de behovsprövade bidragen till "de fattigaste", som socialbidrag och bostadsbidrag. Just därför är den alltid leende Maud Olofssons tanke så urbota dum. Och ett stort svek mot dem som röstade på Centerpartiet.

Intressant? Andra bloggar om: politik, maud olofsson, alliansen, centerpartiet, barnbidrag, valsvek