Socialdemokratin är en unikt stark politisk rörelse. Visst förlorade vi valet 2006, det behöver ingen påminna mig om. Förvisso har vi en massa att göra, en hemläxa att fixa. Vi ska ha rådslag och vara offensiva i oppositionsarbetet lokalt, regionalt och i riksdagen. Vi måste vara mycket tydligare mot orättvisor och välfärdsbrister och ha goda politiska förslag. Vi måste vara bättre på att prata utifrån människors vardag, inte från "systemen" eller kommunala byråkratier. Vi behöver utveckla vår berättelse om vilket Sverige och vilken värld vi vill sträva mot. Vi vet att de vi söker stöd hos, väljarna, har ett grundmurat förtroende för vår välfärdsmodell. Så starkt att man till och med röstade på Reinfeldt när bilden blev att han och alliansen var bättre sossar än vi själva. Så visst har vi en framtid.Därför tror jag inte som Johan Lundberg på någon kris. Men ALLA inlägg i framtidsdebatten behövs och är viktiga. Ideologin som bas. Välfärd, rättvisa, jämlikhet, jobb, frihet som viktiga och vägledande ord mot den konkretisering som Bengt Silfverstrand så klokt efterlyser. Låt oss föra den debatten konstruktivt, med utgångspunkt från att vi har mycket goda möjligheter framöver.
Det ligger en del i Andreas Lundgrens inlägg, inte minst om värderingarnas betydelse. Samtidigt har jag otroligt svårt att förstå hur socialdemokratin ska kunna föra en konstruktiv framtidsdebatt om starten av densamma blir en positionering som förnyare/traditionalist enligt någon övervintrad ideologisk karta från 90-talets krisår eller från distriktsstrider inom vårt kära ungdomsförbund. Gärna debatt om "demokratisk socialism inför 2010-talet, men låt oss för allt i världen slippa de där trista utgångspunkterna för framtidsdebatten.
En socialdemokratisk framtidsberättelse måste vara konkret samtidigt som den är ideologisk. Där är tveklöst frågor som skolans huvudmannaskap viktigt att debattera. Men låt oss inte börja där! Vi förlorade valet bland annat på att vi har pratat mycket politik utifrån system och faktiskt missat befolkningsperspektivet. Vi har debatterat betyg och kunskapsbedömning av elever snarare än kunskaper och skolans grundläggande uppgifter. Vi har tyvärr gömt undan debatten om den skola som fortfarande är ett klassamhälle. Vilka är våra lösningar för att ge alla barn den där viktiga grunden? Sen behöver vi verktyg för att genomföra de målen där en offentligt driven skola av hög kvalitet som ger elever stöd efter behov onekligen måste vara basen också i framtiden. Frågan är väl: vad gör vi då om den verklighet vi alltid måste ta utångpunkt i har förändrats? OM partivännerna i Täby vinner nästa val (!): vad gör de med det nu tvångsprivatiserade Tibble gymnasium, som varken har stöd hos eleler eller lärare? Men det finns onekligen där!
På samma sätt inom sjukvården. Vi hade hälso- och sjukvårdsnämnd i går. Filippa Reinfeldt och borgarna driver med stor hast sitt "Vårdvalsprojekt" som mer handlar om privata alternativ än om människors vårdbehov i alla delar av länet. Valfrihet till sin "egen" doktor, JA. Men aldrig att vi accepterar den utveckling som borgarna nu kör igång där doktorerna ges ohämmade möjligheter att arbeta med friska, ganska välbärgade i Stockholms innerstad medan förorten, som egentligen behöver MER resurser, riskerar att utarmas eller kanske få en offentlig vård på "basnivå". Det utgår vi från. Men hur förhåller vi oss till hur den verkligheten ser ut 2010? Det är ett av många exempel som kräver diskussionen om vår politik, om vår förnyelse där kärnan alltid måste vara att vi utgår från en verklighet, inte från illusioner om ett samhälle som faktiskt inte existerar.
Framtidsdebatten måste ge vårt parti basen för ganska många år framöver. Samtidigt ska den leda till förhållningssätt, samhällsanalys och ett framtidsprogram som ger människor i hela Sverige, också i Stockholmsregionen", goda argument för att ge oss sitt stöd. Att den utvecklingen, den förnyelsen, med nödvändighet skulle innebära "högervridning" har jag otroligt svårt att förstå. Det finns idag inte den minsta signal från människor att välfärden borde monteras ner, att avgifter ska ersätta skatter, att de som får mer ska bidra med mer osv. Vi har fortfarande ett Sverige där människor inte accepterar ökade klyftor. Vi har faktiskt ett Sverige med väldigt väldigt många som i hjärtat är helgjutna sossar. Och vi har faktiskt ett Sverige där människor bryr sig mer om jobb och välfärd än om fastighetsskatten. Också i Stockholmsregionen. Det bör vi utgå från i framtids- och förnyelsedebatten.
Intressant?Andra bloggar om: Politik, Socialdemokraterna, Välfärden, Skatter, Skolan, Sjukvården, Förnyelse
