Socialdemokratiska supportrar och tvivlare

Det vore skevt om tidningen Svenska Dagbladets ledarsida var alltings utgångspunkt när jag resonerar om Socialdemokratins läge och utveckling. Därför får dagens SvD-ledare av Johan Ingerö vänta till sist. Mer angelägen är det blogginlägg som Staffan Lindström skriver på temat tvivel. Min utgångspunkt för att tolka det inlägget är inte bara det krisartade opinionsläget, inte bara den snudd på havererade eftervalshanteringen utan också en del utspel under den gångna veckan. Det har från S-ledaren Juholt kunnat tolkas som att den politiska ramen är färdigspikad och klar. Hänvising till ett antal tal som har hållits har där varit utgångspunkten, tillsammans med den i en röra presenterade budgeten. Så är det inte. Så kan det inte vara. Så får det inte vara.

Staffan Lindström skriver.

Om socialdemokratin med någon form av legitimitet ska kunna kalla sig folkrörelse så är det ju dit vi måste vända oss. Att det inte sen i mars har kommit ett enda centralt initiativ för att engagera människor på det nya torget, internet, visar att partiets kompetenser och resurser är kraftigt felbalanserade mot det traditionella parti- och kampanjarbetet. Vi träffar varandra i trånga lokaler istället för att umgås i cyberrymden som dessutom innehåller både människor och kunskaper som partiet behöver.

Partiet väljer nu helt fel väg när man låser in politikutvecklingen i grupper som ska leverera 2013. Vi gör en organisationsutredning delvis bestående av de som ska utreda sina egna roller.

Fortfarande är det väldigt många som bryr sig om socialdemokratin. Människor som reagerar mot den utveckling som Sverige nu har tagit. Väljare och partimedlemmar som vill se en annan färdriktning och som också har idéer om hur det måste se ut. Ännu mer än ett år efter det förödande Eländesvalet har efterarbetet och formuleringarna av framtidens politik knappast börjat. Ja, i centrala grupper och organ, kanske. Men inte i partiet, som i stället haft fokus på eländesanalyser och personfrågor. Därtill ett och annat krishanterande.

Kanske är det nödvändigt att låta så säker och så "färdigprocessad" som Juholt gör i exempelvis Dagens Industri. Allt för att ge en motvikt till de bitvis förljugna och medvetet mörka bilder som har satts under drevet mot Juholt. Men frågan är vad det här står för.

”Men partiet mår bra, det socialdemokratiska partiet är taggat. Vi har en berättelse, vi har inga ideologiskt stora stridigheter, vi är samlade.”

Förhoppningsvis sägs det utifrån en övertygelse att en ledare måste säga så och måste ge den bilden. Men det förtar inte behovet av att ocskå påskynda och fördjupa det politiska arbetet i partiets medlemskår. Men inte bara det. DI skriver:

Men utanför värmen i ABF-huset finns en betydligt kallare verklighet. Många väljare har vänt socialdemokratin ryggen. I den senaste opinionsmätningen från Aftonbladet/United Minds hamnar partiet under 25 procent.

Det är där den stora utmaningen ligger.

Jag är helt övertygad om att den inriktning som ligger i det Juholt har tänkt sig är riktigt. Kanske visade också väljarna det före "affären" då (S) opinionssiffror faktiskt började förbättras. Men att få stöd av kärnväljarna räcker inte. Ska partiet överleva på sikt och också (även om en eller annan ifrågasätter behovet) överleva i storstadsregioner som Stockhom, krävs att de som vi förväntar oss få rösten av på valdagen har förtroende och ser oss som alternativ. Det arbetet har knappast börjat. Och även om det skulle leda till att (S), vilket jag både tror och hoppas, mest återkopplar starkare till våra grundvärderingar så måste jobbet göras av och med partimedlemmar och väljare. Det finns inget mandat att likt de nya moderaternas retoriska förnyelse agera "företagsledning" eller "bolag".

Det saknas också en del i politiken. Själv tror jag att en parti som vill vara starkt i framtiden bara MÅSTE ha en genomtänkt politik för ett hållbart samhälle, det vi ett tag kallade "gröna folkhemmet". Klimathotet kommer att öka trycket på alla politiker och därmed också engagera fler människor. En socialdemokrati som saknar lösningar kommer att dömas ut. Och då handlar det inte om i sig bra förslag som skrivs i ett riksdagsutskott eller i en partirapport. Det handlar om hur människor ser bilden av S som ett offensivt miljöengagerat parti.

Så till SvD-ledaren där Johan Ingerö skriver ett av många i svenska medier med nedsabling av Håkan Juholt. Den bästa kommentaren till den här typen av artiklar hade LO-bloggens Kjell Rautio i veckan. För (S)-ledare ingår ju det slaget av skriverier i själva uppdraget. Rautio skriver:

När mediemoralen allt mer hämtas från dokussåporna, och den politiska journalistiken cirklar kring de mörkblå värderingarna som fortfarande dominerar i pressen, får nog en ledare i någon av våra stora rödfärgade organisationer tyvärr kallt räkna med att leva med de omdömen som också drabbade August Palm: oborstad, ociviliserad, obegriplig, oansvarig och omodern.

Idag är Juholt gäst i Ekots lördagsintervju. Jag hoppas att en del av mina tankar och funderingar får tydliga svar.

Mer att läsa: Ekot, DN Hanne Kjöller, Ekot,

Fler som bloggar: Jämlikhetsanden har några länkar: "Å så läser jag att Peter Högberg tvivlar på gränsen till förtvivlan, att Johan Westerholm tvivlar, att Alexandra Einerstam tvivlar, att Gunilla Källenius tvivlar, att Lena Sommestad tvivlar, att Martin Moberg tvivlar. Jag vet att Claes Krantz tvivlar, listan kan göras längre. Även Hannah Bergstedt, Jill Melinder om alternativet, SvD ledarblogg,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, håkan juholt, socialdemokraterna,