Jag har ingen som helst tro att det här inlägget, döpt till "Sveket", ska bli lika spritt, läst och debatterat som det bloggaren Emelie Holmqvist skrev i valrörelsen på bloggen "Klamydiabrevet". Men rubriken om "svek" är i hög grad relevant och syftar inte bara på veckans svängning, om än temporär, när det gäller lagstiftning om partistöd. Det gäller i hög grad också det spel jag ser genom medierna. För även om någon tror annat så är min och andra "gräsrötters" källor till vad som sker inom socialdemokratin desamma som de flestas. Någon särskild "kriskommunikation" som innefattar oss aktiva bloggare eller kommunpolitiker finns inte. Bara där en illustration över läget, möjligen.
Sakfrågan i sig har skakad om mig rejält. Hur f-n tänker folk? S-linjen har varit glasklar. Frågan är oerhört viktig utifrån ett demokratiperspektiv. Förslagen att lagstifta om partibidrag kommer samtidigt som det kommer uppgifter om kopplingar mellan vårdskandalomsusade Carema och moderaterna. En likaledes moderat sköter enligt uppgifter bolagets PR. Mitt i detta vänder mitt parti och sätter sig i en förhandlingsposition med Reinfeldts allians. Igår väckte detta en oerhört stark ilska, något jag såg på facebook och på bloggar. Många av dem har som jag skrivit åtskillt om hur viktigt det är att få till lagen.
Det räckte inte med den första svängningen. Under dagen kom medieuppgifter att vändningen inte var sanktionerad hos partiledningen. Men efter riksdagsgruppen förefaller ändå den omsvängda linjen vara partiets linje, i alla fall till februari. En till i randen av märkligheter, röra och konstigheter.
Jag hör Thomas Östros i Ekot, inspelat utanför riksdagens andrakammarsal igår. Han får förstås frågor om uttalandet i Agenda, där han valde att inte uttrycka förtroende för Håkan Juholt. Med Östros bakgrund vet han mycket väl vad det innebär. Ärligt kanske. I intervjun ger Östros sitt recept för att komma ur krisen. "Att välja ett par frågor som vi kommer ut i, driva hårt mot den regering som vacklar". Mitt i denna röra, huller-om-buller-politik eller popcorn-poppande, vad du vill, får en svensk moderat finansminister ett mycket gott betyg av tidningen Finacial Times. Att leva i tron att (S) nu har kraften att välja frågor att sätta dagordningen med är väl ganska världsfrånvänt?
Om röran kan mycket sägas men samtidigt träffar jag oerhört många i arbetarrörelsen som dagligen "gör" och slåss för (S) politiska linje eller fackliga frågor. Igår såg jag jag en livesändning där 1.500 fackligt engagerade deltog, med bland annat tema "kamp mot främlingsfientlighet". Jag träffade S-politiker som driver sjukvårdsfrågor och jag mötte partivänner som jobbar med bostadsbyggande och översiktsplanerande i sina kommuner. Jag "sprang på" en redaktionsgrupp som jobbar med en tidning för S i Huddinge där mycket kommer att skrivas om (S) politik inom vård, omsorg och utveckling av kommunen. I måndags träffade jag fackligt engagerade som dagligen slåss för sina kompisars arbetsvillkor. Alla dessa partivänner och fackligt aktiva med drömmar om en annan politik för Sverige, om minskade klyftor och ökad rättvisa på olika områden.
Det är mot alla dessa som snurrturerna på nationell nivå är ett svek. Hur och vem som tar ansvaret för att få skutan på rätt kurs igen, vet jag inte och egentligen skiter jag i vem, bara någon gör det. Dagens situation håller inte!
DN, SvD.ledare, AB Debatt,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, håkan juholt
