Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt toppåret för maktelitens relativa inkomst.Nu ska läsaren observera att mätserien här pekar på 2007 som toppår. Utvecklingen därefter spår LO precis som jag själv.
Förändringarna i det svenska skattesystemet under 2000-talet kommer med stor sannolikhet att leda till att den ekonomiska elitens inkomster ökar ytterligare relativt industriarbetarlönen. Borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt, en regressiv fastighetsbeskattning – samtliga dessa skatteförändringar kommer att leda till stigande kapitalinkomster för dem som redan har stora ekonomiska resurser. Utan en ny inriktning på den ekonomiska politiken kommer Sverige att bli ett land med ökande ekonomiska klyftorEn utveckling mot växande klyftor som året efter Reinfeldts seger når sin högsta nivå har förstås inte börjat med en regering som knappt ett år tidigare har fått makten. Reinfeldts regering har förvisso ansvaret för att klyftorna och inkomstskillnanderna ökar ännu mer. Däremot har arbetarrörelsens en hemläxa att göra, som nog mer måste handla om varför politikens räckvidd inte fanns för att möta växande klyftor. Sannolikt var andra krafter starkare. Vilka slutsatser drar vi inför framtiden om det?
På samma sätt är det med Cecilia Verdinellis gästkrönika i Afonbladet. Temat där är en allt större politisk samling kring en retorik som stämplar ut den som inte har fått ett jobb utan tvingas ta emot "bidrag". (som lika gärna kan ses som en försäkring där skatteinbetalning har varit "självrisk")
Cecilia skriver:
När Sahlin i nästa mening konstaterar att ”Väljarna avvisade vår politik” är det sant i absoluta termer men låter också förstå att de 39 procent av de arbetslösa och 51 procent av de sjuka och utförsäkrade som röstade på (s) är en slags B-väljare vilkas valsedlar strikt taget inte är lika värdefulla som de arbetandes.Tillsammans blir de två debattinläggen en brännande illustration av ett Sverige som förändras på ett sätt som väldigt få önskar. I forskning och enkäter svarar svenska folket gång på gång att man inte önskar klyfor mellan människor och där skiljer man sig från den borgerliga ideologin. Hela Reinfeldts regeringspolitik bygger på synen att arbetslösa och sjuka kommer att prestera bättre med lite piska i form av lägre ersättningar och omvänt: den som redan har jobb och hög utbildning behöver moroten - mer kvar i plånboken - för att prestera och jobba.
Tyvärr är det inte bara "bidrag" i sig som förses med en mörk etikett. "Arbete - inte bidrags-retoriken slår också mot de människor som drabbas. Cecilia Verdinelli skriver:
När Sahlin i nästa mening konstaterar att ”Väljarna avvisade vår politik” är det sant i absoluta termer men låter också förstå att de 39 procent av de arbetslösa och 51 procent av de sjuka och utförsäkrade som röstade på (s) är en slags B-väljare vilkas valsedlar strikt taget inte är lika värdefulla som de arbetandes.Det där sättet att prata, som jag själv har begagnat mig av om socialdemokratiska väljare indelade i A- och B-väljare, kan vara ett uttryck för att föraktet för den som inte alltid klarar sig själv har smugit sig långt in i arbetarrörelsens led. Varning! En del i en socialdemokratisk politisk förnyelse som tar utgångspunkt i partiets rötter och grundvärderingar har i helgen fått två viktiga artiklar att utgå från.
Fler som bloggar.
- Marika Lindgren Åsbrink om makt och klass.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, tillväxt, bidrag, klyftor, socialdemokraterna,
