Riksdagen har knappt hunnit påbörja behandlingen av regeringens budgetproposition för 2013 förrän det kommer utspel från regeringspartier om satsningar man uppenbart saknar. Idag är det Folkpartiet som markerar mot Reinfeldts och Borgs budget om den usla sjukförsäkringen. Partiet säger sig vilja höja taket rejält i försäkringen eftersom allt färre får ut de 80 procent av lönen vid sjukdom som varit tanken. Veckan som gick bjöd också på utspel om a-kassan. TCO förde fram konstruktiva förslag till förbättringar av den allt sämre arbetslöshetsförsäkringen. Även där var Folkpartiet snabbt ute med kommentarer om förbättringsbehov, något som tidigare också Centern har gjort.
Det är välkommet med ett ökat stöd för att stoppa försämringarna i välfärden. Det har nog känts lite ensamt när oppositionen har talat varmt för förbättringar men den styrande alliansen inte har lyssnat. Därför ska man möjligen minnas att politiken har kunnat genomföras därför att de fyra regeringspartierna så envist har stått eniga bakom försämringarna, också Folkpartiet och Centern. Det moderata talet om "arbetslinjen" handlade ju om kraftigt sänkta skatter, mest för den som tjänade mest, ett kalas som betalades" med försämringar i sjukförsäkring och a-kassa. Tron på den politiken
var så stark så att besluten att försämra för sjuka och arbetslösa både
applåderades och "gjordes vågen för"
av allianspolitiker.
Vi ser nu effekterna när det gäller sjukförsäkringen. 62.463 personer har sparkats ut från försäkringen under alliansens tid vid makten. Av de som tvingas till arbetsförmedlingen för att i stället jobba är det många som möts av förmedlingens besked: "Du är för sjuk för att jobba". Men samhällets stöd i form av ersättning inom sjukförsäkringen har upphört och människor tvingas i stället gå till socialbyrån. Rehabiliteringskedjan fungerar inte. Människor som förut var sjuka med en god ersättning har fortsatt varit lika sjuka men utan att få del av samhällets trygghetsförsäkringar. En orättfärdig politik.
Några märkbara effekter i form av en lägre
arbetslöshet efter försämrad a-kassa har inte kunnat märkas. Massarbetslösheten biter sig i stället fast. Från Luleå i norr till Lund i söder och från Säffle i väster till Oxelösund i öster kommer varslen om uppsägningar. Allt fler möts av beskedet att jobbet försvinner. Mest omfattande är SSAB,
en ryggrad i svensk industri, som nu varslar 450 medarbetare i Luleå,
Oxelösund och Borlänge.
Den arbetslöshet som drabbar människor är en tragik i sig. Men det räcker inte med att man ska förlora jobbet. Runt om
i landet får den som möter arbetslösheten direkt och konkret också
besked från regeringen att det inte kommer att bli någon förbättring av
den alltför urholkade och försämrade a-kassan. En halv miljon människor lämnade a-kassan när avgifterna höjdes och ersättningen samtidigt försämrades, allt i "arbetslinjens" retoriska namn. Retoriken blir
otvivelaktigt en obegriplig motsägelse: "Vi prioriterar jobben, inte att höja a-kassan", säger de ledande politikerna från Moderaterna.
Lyssnar man till vad olika partier säger borde det idag finnas en riksdagsmajoritet för en bättre sjukförsäkring och en arbetslöshetsförsäkring som ger större trygghet och högre ersättningar. Ändå kommer inte några positiva förändringar i människors vardag. Varför? Ja, förklaringen är att Moderaterna är totalt dominerande i alliansregeringen. Uteblivna förbättringar beror inte på att regeringen sover djupt och inte ser problemen. Det handlar mer om en grundläggande
ideologisk syn.
På många sätt är Reinfeldts politik mer höger än förr, även om det ofta beskrivs som motsatsen. Förr
talade moderater om att "ett samhälle som inte låter människor lyckas
inte heller kan ta hand om de som misslyckas". Det låg även i de
formuleringarna värderingar som man lätt får rysningar av att höra.
Synen att arbetslöshet och därmed behovet av ett trygghetsnät ska ses
som misslyckande för individen. Men det fanns ändå en tanke att göra
något. Det fanns ändå en välgörenhetsådra som verkligen kunde
ifrågasättas men som ändå gav ett visst mått av hopp: Även en borgerlig
regering skulle bry sig. I alla fall lite.
Med
Reinfeldt har retoriken ställts om till vänster. Arbetarrörelsens
begrepp om solidaritet, jämlikhet och arbete åt alla har börjat användas
av den nya högern. Med den praktiska politiken är det omvänt och frågan
är om inte Reinfeldt har placerat sitt parti på en verklig
högerytterplats. Borta är talet om att "ta hand om de misslyckade". I
stället räknas kallt på röstmaximering och en moderatledare kan rakt ut avfärda den som inte jobbar som potentiell
väljare. "Det finns andra partier." som Reinfeldt påminde om.
Om den sämre a-kassan som Moderaternas ledare Reinfeldt inte vill förbättra, skriver Daniel Swedin bra på Aftonbladets ledare. Om jag skulle invända på någon punkt i Daniels text så är
det möjligen mot slutsatsen att Reinfeldt inte har förstått. För på
många sätt verkar politiken vara mycket medveten. Ibland har de gamla klippen som finns på nätet av de unga Fredrik Reinfeldt och Anders Borg
används som halvt skämtsamma i olika debattinlägg. "Välfärdsstaten är
omöjlig i sin konstruktion" skrev och sa den unga Reinfeldt som, väl
värt att minnas, ändå hade blivit riksdagsledamot vid det tillfället. Men det var väl då? Inte nu?
Den som ser på dagens sargade trygghetsnät för den som är sjuk eller arbetslös och den som tar del av argumenten för politiken kan lätt hitta kopplingar mellan politiken och värderingar om välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion. Att den synen innerst inne lever i borgerligheten skulle förklara politikens inriktning. Den blir inte mer riktig, rätt eller rättfärdig för det.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern
och Intressant
