Sent i går skrev jag ett inlägg om Reinfeldt och Borgs besked att man skjuter en del reformer på framtiden. Däribland regeringens enda hjärtefråga, ett nytt jobbskatteavdrag. Bedömare gissade precis som jag att det mer var rädslan för en parlamentarisk kris och till och med nyval som tvingade fram beskedet, snarare än att Reinfeldt själv ville stänga "skattesänkarboden", som han talade om för några år sedan.
En av mina funderingar igår var; vad säger alla de trogna alliansfantaster som alltid rycker ut till försvar? Jag skrev att det skulle bli intressant att se Svenska Dagbladets reaktion. PJ Anders Linder som varit en stark supporter till skattesänkningar oavsett dess benämning, gör faktiskt inte det jag kanske trodde: Kritiserar Reinfeldt direkt i sak. I stället skriver han i morgonens ledare att jobbskatteavdraget är "politiskt omöjligt". Det stärker min tro att det just är mer politik än krishantering som ligger bakom utspelet. PJ Anders Linder svävar ut mer svepande i någon slags desperation: "Vi behöver något annat!!" utropar ledarskribenten.
Dagens viktigaste budskap är trots detta inte, säger inte, att alliansen skjuter på, skrotar, gör om, sina tankar på ett femte jobbskatteavdrag. Det viktigaste är att påminna om hur politiken som helhet har slagit det femte förutan! Det är fortfarande en regering som omfördelar, som (måste säga det!) medvetet fattar beslut om ökade klyftor helt enkelt därför att den ideologi man lever efter säger att klyftor skapar drivkrafter som ger "det bästa" för alla. Adan Smith. Den "osynliga handen". Dynamiska effekter. Arbetsgivare som agerar snällt och schysst mot den arbetskraft som drar in pengarna.
Så är det inte. Reinfeldt och Borg och de andra i alliansregeringen har fram till igår slagit undan alla berättelser från 2011 års Sverige om hur människor far illa i sjukförsäkringen, hur FAS 3 förnedrar, hur fackliga medlemmar tvingats lämna efter dramatiskt höjda kostnader för medlemskap och regeringen har fram till i går önskat genomföra en reform som kostar lika mycket som att i stället utrota barnfattigdomen.
Sverige har förändrats. En sådan förändring är att det nu finns ett mycket starkt facklig-politiskt samarbete. Men inte det vi alla kanske tänker främst på, det mellan LO och Socialdemokraterna. Även om detta är starkt så har moderatregeringen och Svenskt Näringsliv ett oerhört starkt samarbete som när annat debatteras förefaller oantastligt. Arbetsgivarna slår nu hårt mot fackföreningsrörelsen och ska själva - om dom får som dom vill- bestämma lön. Utan fackets inblandning.
Jag hoppas att många ser vad som är på gång och att vi både politiskt och fackligt reser en kraftig opinionsmur mot den regering som igår fick krypa till det politiska korset. Men än är segern inte vunnen!
ps: jag tog igår exempel på regeringens argumentation. Där valde jag min bloggarvän Kent Persson som exempel för de två inriktningarna. "Ja till avdraget" o "Nej till avdraget": Jag menar att jämförelsen var rätt i de två perspektiven men till Kent fördel ska sägas att han själv, före Reinfeldts utspel drog kloka slutsatser.
Bloggar;: LO-bloggen, Krassman, Sebastians tankar, Dagens Arena/Yonna Waltersson, Martin Moberg, Alliansfritt, Jämlikhetsanden, Michael Granstedt, Mitt i steget,
Medier i övrigt: DN ledare, AB,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, jobbskatteavdrag, anders borg, tommy waidelich, alliansen,
