Inför höstens avtalsrörelse laddar alla inblandade upp. Positioner och krav ska tas fram och finslipas. Och samtidigt försöker man genom opinionsbildning få stöd för sina utgångspunkter. Därav en artikel i dagens Brännpunkt från arbetsgivarföreträdare som i artikeln ger några av sina positioner inför förhandlingarna.
Nya? Knappast. Hela texten är en upprepning av välkända uppfattningar där huvudtesen är att facket ska ställas åt sidan. I stället vill arbetsgivarparten att var och en förhandlar sin egen lön och anställningsvillkor. Arbetsgivarpartens egentliga avsikter beskrivs utmärkt av bloggaren Lars Bäck som visar hur det flitigt använda ordet "utveckling" egentligen borde ersättas av ordet "avveckling" i artikeln. När man gör som Lars Bäck, framkommer faktiskt det som arbetsgivare i alla tider har arbetat hårt för.
Det finns en skillnad från förr. Då var väl arbetsgivarparten en tung aktör i sig, den ekonomiska makten om du så vill. Nu finns en viktig förändring i det att också den politiska makten har samlats i samma beslutsrum. En borgerlig alliansregering som agerar politisk utförare åt beställaren Svenskt Näringsliv som får stor påverkan också inför en avtalsrörelse. Inte minst därför att en rad faktorer stärker arbetsgivaren och samtidigt försvagar för de anställda. Hög arbetslöshet, ett stort antal förlorade medlemmar när regeringen såg till att chockhöja fackavgifter, sämre ersättningar vid arbetslöshet som lägger press att ta också låglönejobb och samtidigt en försvagad arbetsmarknadspolitik är såna faktorer. På önskelistorna hos arbetsgivaren finns också sänkta ingångslöner och försvagad anställningstrygghet.
Det är en förklaring till att arbetsgivare i denna debattartikel 2011 kan gå vidare i ett nästa nästa steg. I dagens inlägg vill direktörerna också ifrågasätta den fackliga organisationens legitimitet. I stället är det egna opinionsundersökningar som ska tillåtas slå igenom för hur vi sätter löner i Sverige med slutsatsen av "facket inte är representativt". Här är debattartikeln ett nästa steg i det som är arbetsgivarnas och alliansregeringens gemensamma mål med en svagare facklig rörelse i Sverige.
Jag tror inte att de lyckas. Förvissa försvann en halv miljon medlemmar när avgifterna till a-kassan chockhöjdes. Men de senare uppföljningarna av LO visar att medlemstrenden börjar vända. Några hundra fler medlemmar i förbunden samtidigt som färre lämnar. Och det finns i Sverige en lång erfarenhet av att lugn och ro på arbetsmarknaden ger bättre förutsättningar för tillväxt. Här är inte "lugn och ro" frånvaro av olika åsikter men ändå ett system för lönebildning och andra förhandlingar som bygger på maktbalans, ömsesidig respekt och att det just är parterna och inte politiken som avgör lönebildningen. Och med handen på hjärtat önskar faktiskt många "direktörer" behålla dagens system som ger tydliga spelregler, färre konflikter och mer stabila förutsättningar för företagandet än i många andra länder. I bland annat den funktionen är fackföreningsrörelsen en oehört viktig parti när Sverige utvecklas, tillväxt skapas och nya jobb växer fram.
Mer:
- seminarium från Almedalen om svensk lönebildning i framtiden.
- LO-bloggen om 40 arbetare på en direktör i lönehänseende.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, löner, svenskt näringsliv, avtalsrörelsen 2011, avtal, kollektivavtal, LO, facket, alliansen,
