Är microbloggen Twitter någon slags källa för outsinlig mobbning, hån och trakasserier? Ja, frågan dyker upp i en artikel av Göran Eriksson i SvD som kommenterar gårdagens "stora" inrikespolitiska grälfråga. I går morse skrev jag själv om den då ganska strikta nyheten som Ekot hade, uppdelat på två: "M vill att ny myndighet granskar äldreboenden". Och så uppföljningen "Moderaternas Kent Persson missade myndighet". Under hela dagen igår debatterades frågan och Kent Persson själv lade ytterligare bränsle till den redan flammande brasan.
Kommentarer på twitter från några aktiva moderater gjorde redan under förra gången Persson var i hetluften, då om massarbetslösheten, en sak av twitterflödet på hashtaggen #stuffkentdid. Det var, menade många, aktiva eller till och med betalda S-företrädare som "hånade" den moderate partisekreteraren. Det antyds också i Göran Erikssons SvD-artikel.
Gårdagens debatt tyder inte på det, även om den som söker inte alls har svårt att hitta S-märkta som har bidragit med tweets. Men där finns andra: Göran Hägglund, först och främst, som svarade Kent Persson direkt. Moderaternas bloggare Maria Hagbom med kommentarer om Kds kritik. Men också med en del andra formuleringar och antydningar om personer som utbrända, något som kanske inte är en lämplig nivå. I raden av texter finns Svenska Dagbladets ledarblogg om "Persson oroväckande Juholtmässig" och DNs Viktor Report om "Vem är mest Juholt". Även moderaternas ansvariga för sociala medier, Thomas Böhlmark, väver förstås in detta med omvänd vinkel och använder det i ett gråtinlägg. Syftet är att kasta skit på motståndaren, beskriva den som "smutsig" och försvara den egna chefen, Kent Persson.
Hur är det med rätten att kritisera? Och hur är det med satirens roll i samhällsdebatten? Och vad måste en offentlig person räkna med att bli "utsatt" för om man tackar ja till en post där det blåser mer än på andra? Kent Persson själv har funnits på nätet i flera år och det är väl ganska tydligt att det är rollen som partisekreterare som nu möter kritik mer än personen Kent. En moderat partisekreterare ÄR en maktperson i Sveriges största regeringsparti.
Till satiren i det här sammanhanget får väl räknas S-märkta AiP-bloggens skapande av "Kent i veckan". Elakt, möjligen. Jag har sett värre, satirmässiga inlägg på exempelvis ledande M-märkta bloggar. Frågan är var gränserna går? Knappast på den nivån AiP-bloggen lägger sig.
Det finns förstås stora anledningar att diskutera Kent Perssons olika utspel politiskt. Om det är detta som en del moderata företrädare vill få bort med hänsyn till "hånade" ledande företrädare så kommer man tack och lov inte att lyckas. Ett politiskt gräl om en myndighet som föreslås trots att den redan är på gång av samma regering ÄR en nyhet att uppmärksamma. En partisekreterare som påstår att egna företrädare aldrig har använt definitionen "massarbetslöshet" förtjänar samma uppmärksamhet och skarp kritik för felaktigheten. Ett parti som skriver om historien ska möta samma hårda kritik. Ett parti som ena dagen skrämmer med 14 000 jobb hotas av (S)-politik, nästa dag säger 18 500 och tredje dagen kör sifferlöst ska ställas till svars. Ett parti och en statsminister som ena veckan säger att sysselsättningen har ökat med 300 000 personer under sin tid vid makten och veckan efter 200 000 måste få frågor om detta. Det är inte att "håna" och vara "elak".
Thomas Böhlmark själv, ansvarig för sociala medier hos moderaterna, lämnar den politiska nivån och skriver om "grammatiskt oriktiga artiklar. Trist men det kommer inte att få mig och säkert inte andra att bedriva politisk opposition om politiska frågor mot det parti som leder regeringen. Där är jag helt tydlig med avsikten. Att försöka vinna väljare för en annan, socialdemokratisk politik och regering. När det gäller satir och hån är det inte min starka sida. Den som vill ta bort satir och mer av "lustiggörande" från och av politiska företrädare må ha det som mål men kommer knappast att nå framgång. Ett samhälle som förbjuder program som Public Service?
Drev och personliga hatkampanjer är en helt annan sak. Vem minns inte moderata kvinnor som utmålade Mona Sahlin som djävul, exempelvis. Mycket annat finns, som ryktesspridningen mot Olof Palme. Det föraktar jag och det vill jag gärna bidra till att det rensas bort ur politiken. Jag tror inte att det är enskilda kanaler som Twitter som själva, på grund av sin tekniska utformning, föder inslag i politiken och samhällsdebatten som vi inte önskar. Visst underlättas det och visst sker saker mycket snabbare. Men "aktörerna" är ofta välkända från andra sammanhang, som när Aftonbladets ledarsida skriver en välmotiverad text om politiken som ligger i Kent Perssons utspel.
Det må inom moderaterna finnas en vördnad för ledningen som aktivister håller sig till. En oskriven (eller skriven?) regel att man inte "rör vid ledarna". Jag och många med mig kommer inte att följa den när det kommer till politisk kritik, politisk opposition och att redovisa fel och brister i det Sverige som moderaterna leder. Vid sidan av det kommer det säkert också att skämtas och göras satir. Det är ett gemensamt ansvar att gränserna inte passeras till över till smutsiga valkampanjer. Det klarar sig svensk demokrati utan.
Mer: Alliansfritt,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, twitter, satir, kent persson, moderaterna,
