Det ska väl erkännas att mina blogginlägg oftast utgår från egna reaktioner och värderingar. Inte alltid kan de ta avstamp i särskilt ingående detaljkunskaper om enskilda sakområden. På så sätt är jag nog som de flesta bloggare, och det gäller också ledarskribenter förstår jag när jag läser dagens SvD-ledare. PJ Anders Linders inlägg under rubriken Låt medborgarna fixa vården är just så: ett tyckande som för all del ska mötas med respekt i debatten, men som visar stora brister i kunskaper om vad som faktiskt händer i Stockholms läns landsting. Jag delar Linders kritik mot att vården i alltför hög grad är förmål för upphandling. Som bekant är vården på många sätt speciell och kan inte behandlas som vilken vara som helst. Att så sker kan möjligen kopplas till tidigare lyckosamt lobbyarbete av PR-byråer till vilka Linders band ännu är knutna...?
Den stora missen i inlägget är Linders påstående att tjänstemän nu sitter och skruvar på detaljerna till ett kundvalssystem. Det är helt fel. De sitter nu i nära panik för att få hela systemet snabbkonstruerat till januari nästa år av en enda anledning. Att den politiska majoriteten bestämt just det datument utifrån en politisk agenda, inte utifrån vad som är bäst för vården eller bäst för patienterna. Att sedan just Hallands län rekommenderar andra att vänta och se deras utvärderingar av ett system de införde från januari i år, och som under borgerlig ledning tog tre år att utarbeta, är också att notera. Det finns en rad invändningar på ledarinlägget:
För det första: Linder talar bara om den rätt att välja vårdgivare som alla partier redan är överens om. Hur valmöjligheten tekniskt ska se ut kan diskuteras. Redan i dag slås rätten fast i de avtal som landstinget tecknar med vårdgivare. Där brister tillämpningen, både före valet och efter. Det finns anledning att stärka valfriheten. Men nu handlar omläggningen om betydligt mer än så. Hela primärvården ska drivas av privata vårdföretag, oavsett vad medborgarna tycker, oavsett hur det påverkar vården. Det är utgångspunkten.
För det andra: LInder talar inte med ett ord om den landstingsdrivna vården. Samma brist finns hos den politiska ledningen. För de stockholmare som fritt väljer en landstingsanställd doktor måste det upplevas som helt obegripligt. Vad vill man med egendriften? Hur ska vården förbättras? Hur ska tillgängligheten förbättras? Linder talar i sitt inlägg om vikten av långsiktighet för att kunna utveckla vårdverksamhet. Hur ska de egna verksamheterna (om de finns kvar...) kunna göra det när man samtidigt inför en ständig utmaningsrätt? Privata vårdföretag som när som helst kan ta över en landstingsdriven, också väl fungerande verksamhet? Där saknas svar förutom slutsatsen att den som inte är nöjd ska kunna byta. En otroligt passiv hållning till sitt ansvar som medborgarnas företrädare.
För det tredje: Moderater verkar i allmänhet ha en inbygd allergi mot konsekvensbeskrivningar. Det som egentligen betyder att man försöker bedöma vad som händer om man fattar ett viss beslut. Kommer vården att finnas kvar i socialt utsatta områden där ohälsan är större men intäkterna blir mindre av systemet? Vad händer med närakuterna, som är så enormt uppskattade av stockholmarna? Vad blir effekterna av politiken i sin helhet, både kundval, privatisering av delar av sjukhusen och att försäkringspengar ska kunna blandas med den offentliga finansieringen? Vad händer när vårdcentralen inte har ett områdesansvar för sina patienter? Hur påverkar rätten att "lista sig" hos barnläkare och geriatriker vården? Vilka krav ska ställas för att bli godkänd vårdleverantör hos landstinget? (skattepengar!), hur ska viktiga beslut som fattas kunna implementeras av vårdgivarna framöver? Och en viktig punkt: I Halland behåller man (allianspartierna) den politiska prövningen av om etableringar utgår från ett vårdbehov. Det är klokt men väljs bort av samma allians i stockholm.
Många frågor - ännu är svaren ganska tunna...
Det mest graverande är ändå att hela systemet genomförs på det sätt som nu sker. Man får faktiskt leta ganska frenetiskt om man ska hitta ett liknande fall där ideologin tillåts ta över på samma sätt, och förblinda förnuft och politiskt ansvar. I sommar går brev ut till kanske 500 möjliga vårdföretag. Kraven som de utgår från när de ansöker är ännu osynliga. Allt ska sedan bestämmas på en vecka i september. De som är sjukvårdspolitiker i landstingets lokala styrelser eller medicinska programberedningar får inte en chans att påverka, av tidsskäl ligger hela frågan på landstingsstyrelsen. Att nära 80 procent av stockholms läns invånare tycker att
det bör vara ungefär som idag vad gäller fördelning privat offentligt bryr sig landstingsledningen inte om. Eller för att helt fräckt citera mig själv i ett tidigare inlägg:
Men samtidigt har jag aldrig under drygt 20 år i politiken sett ett enda protest eller kravbrev från invånare om detta. Den mest frekventa floden av förslag och rapporter om att öppna vården för "Vårdföretagande" har alltid kommit från konsult- och PR-byråer i Stockholms innerstad, som inte sällan haft mycket starka band till moderaterna eller Svenskt näringsliv. Konstigt? Nej, inte ett dugg! Att få in foten och sedan hela sin lekamen på en marknad där inkomsten för företaget garanteras av skattepengar är naturligtvis en oemotståndlig dröm. Nu kan den, trots Kd:s positiva utspel i medierna, vara på väg att bli en sanndröm.
Intressant: Andra bloggar om: politik, sjukvård, valfrihet, utförsäljning
