Att ha anhöriga i krigets Afghanistan

Foto: försvaret

[uppdaterad] Allas våra tankar går idag till de svenska soldater som har dödats i krigets Aghanistan. Och till deras anhöriga. Visst är konfliktområden något som man engagerar sig i, tänker på, fasar för eller kanske ibland inte ens orkar att prata om. Och de geografiska punkterna på vårt klot som ser konflikter mellan människor explodera i militärt våld är så många att vi inte kan orka engagera oss eller lära oss om varenda en. I alla fall inte jag.

Möjligtvis högst mänskligt. Ändå kan jag känna lite dåligt samvete för att känslan och oron för konflikterna blir mer påtagliga med någon man känner i konfliktområdet. Eller för att säga som det är: förbannat jobbigt.

Sverige har en väldigt lång tradition av att delta i operationer som handlar om att försöka förebygga konflikter och återvinna fred. Jag menar att det är skitsamma (inom självklara gränser som internationell "status" osv) om det är den ena eller andra bokstavskombinationen av internationella organ som sköter insatsen. Sverige har en modern historia av inte kriga utan att arbeta med befolkningen för att mildra lidande och genom politiken göra allt för fred.

Ska Sverige dra sig tillbaks från Afghanistan? Rent mänskligt - nu - är svaret glasklart ja. Men frågan är om vi moraliskt har rätt att avstå från vår del av ansvaret för att försöka få till fred och frihet för afghanerna. Just idag är det förbaskat svårt att se frågan med storpolitikens ögon. Men visst borde man...


Uppdatering: ser i medierna att Försvarsmakten har tillkännagivit att det är Johan Palmlöv och Gunnar Andersson som sköts i dag.

Mer läsning:
- AB, Lena Mellin
- DN om händelserna
- Röda Berget bloggar om att inte göra det till partipolitik, Försvarsministern som bloggar,
- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, försvarsmakten,