Den kraftiga kritiken mot det snart två månader gamla Vårdval Stockholm fortsätter. Idag med rapport från PRO och i .SE som berättar om vreden hos vårdcentralschefer som nu säger upp sig i protest mot den orättvisa fördelningen av vårdens resurser. I ABC tvingades kristdemokraten Pia Lidwall till försvar, något som verkligen är en tuff och omöjlig uppgift. Det märkliga är att man fortfarande biter sig fast vid sitt förutbestämda budskap, trots verkligheten. Envist upprepas att vårdetableringar sker i områden som mest behöver det. Sanning är att de flesta nya startas där det redan finns mest och där befolkningen också är friskast. Östermalm och Bromma är sådana stadsdelar i Stockholm. 15 kommuner blir helt utan nya vårdcentraler och av de vårdgivare som fått tillstånd att starta lär inte alla göra det. (landstingets redovsining av läget efter en månad finns här)
PRO-rapporten berättar samma vittnesmål som patienter: tiden hos doktorn kortas ner. Fler patienter måste in och ut för att vårdcentralens ersättning ska räcka. Detta oavsett behovet av vård och oavsett hur "multisjuk" patienten är. Samtidigt tar PRO också upp det viktiga och riktiga med ökad valfrihet men också behovet av att politiken måste kunna styra vårdutbud. Helt enkelt därför att det inte finns ett enkelt samband mellan sjuklighet och vårdutbud. Friska patienter som gör korta och många besök är guld värt numera. Och just det ligger bakom protesterna från vårdcentraler i områden med höga ohälsotal, som förlorar stora resurser samtidigt som vårdtyngden består. Jag förstår reaktionerna!
Intressant? Andra bloggar om: politik, vårdval stockholm, sjukvård, filippa reinfeldt, stockholms läns landsting
