En grundläggande beståndsdel i kommunikation är att den som talar eller skriver har någon form av trovärdighetsbas. När KD och Göran Hägglund går vidare med att försöka sätta bilden av partiet som ett "
verklighetens folk" eller som idag,
Köksbordens folk, så blir det närapå löjligt. Det kanske passade när Hägglund mötte
flerbarnsfamiljen i Sätila, Marks komun, och propagerade för vårdnadsbidrag. Men att rent generellt försöka ta över frihetlig "
MUF-retorik" a la 80-talet känns bara fel. Detsamma gäller den uppdelning som allianspartierna möjligen har kommit överens om. Moderatledaren ska vara
"landsfader". De mer skarpa påhoppen på de rödgröna får småpartierna köra. Men mitt inryck är att ledaren för ett parti som knappast klarar spärren till riksdagen i mätningarna spänner musklerna långt över dess egentliga förmåga.
KD har tagit detta ganska svårbegripliga halmstrå som en överlevnadsstrategi. Det gäller att bli av med den bild som partiet förknippas med: som i första partiprogrammet från 1964. Då, Kristen demokratisk samling som
oroar sig över ”
nästan helt uteblivna samhällsinsatserna inom det etiska och folkmoraliska området”. Och så upplevde jag själv partiet långt in i Alf Svenssons långa ledartid: partiet som kvarlevande kämpare för de kristna budskapens betydelse i politiken och som grund för politiken. En humanistisk ådra i omtanken, i betoning av omsorg och i biståndspolitiken men också "pekpinnepolitiken" där olika slags mänskliga laster skulle mötas och motas med riksdagsbeslut.
Så, åter till dagens "
MUF-retorik" från Hägglund:
Så mycket som möjligt av en människas liv ska avgöras vid det egna köksbordet, där den egna verkligheten alltid är utgångspunkten. Och politiker och andra proffstyckare ska respektera de beslut som fattas där.
Det genuint trygga välfärdssamhället är i stället det som hålls upp av miljontals starka hushållsekonomier, där människor har så pass mycket resurser själva att de är självständiga och har råd att vara solidariska. Trygghet i det lilla är trygghet i det stora.
Här lever det som moderaterna försökte sig på: "
den lilla och den stora världen". Och någon form av omvänd jämlikhetstanke där det inte handlade om att vi gemensamt försöker skapa goda förutsättningar för alla att lyckas. I stället skulle buffertar skapas för att i någon mån kunna ta hand om de som inte lyckades hänga med. "
Ett samhälle som inte har råd att låta människor lyckas har heller inte råd att ta hand om de som misslyckas". Från analysen av samhällsförhållanden som påverkar människors förutsättningar, görs allt till en fråga om individens eget ansvar. Det sista förstås inte alls oviktigt men i den synen ligger hela fokuset där och inget på samhällets brister.
Hägglund, som alltså företräder ett parti som haft stora ambitioner att reglera sådant som enligt Bibeln anses vara "syndigt" prövar nu att göra make-over genom att pålägga de
rödgröna liknande fasoner. Om än från motsatt håll.
Lägger man samman deras kvoteringsiver står vi inför en politisering av det svenska samhällslivet som vi inte sett motsvarigheten till sedan tokvänsterns härjningar på sjuttiotalet.
Så skatterna. Det finns i hela borgerlgheten en skarp skillnad mellan retorik och praktik. Även om Reinfeldts allians nu sänker skatter för glatta livet, i ett tempo som gör att att finansieringen saknas, så härskar även här argument från 80-talets ungmoderater. Retorikens början är att "skatter" är ofrihet, att skatter är "politiker som lägger sig i". Så finns också spår av detta i dagens artikel. Samtidigt talar Kd-ledaren om att "
behov ska säkerställas" och till och med om hårdare tag mot det offentliga som betalas med skatter men som inte alltid uppfyller medborgarnas (berättigade) krav och önskemål:
De offentliga institutioner som i dag missköter sig eller inte uppfyller sina åtaganden mot den enskilde går mer eller mindre fria från ansvar.Det är en kvalitetsförsämring av djup principiell betydelse och den kommer vi kristdemokrater att angripa. Vi vill återupprätta ansvarskulturen i svensk offentlig sektor.
Så okey. Om det då är skatter som ska stå för detta. Och om det är så att skatter är "mindre frihet". Mindre "köksbord" och mera av "elak stat som lägger sig i": Hur mycket är Kd beredda att inskränka människors "köksbordsfrihet". Är det 10 procent? 25%? Eller kanske 30, 40 eller 50? Min känsla är att man i alla fall har kvar ett visst drag av frihetsinskränkande, om man nu ser skatter på det sättet. Än värre är det väl i så fall att vara borgerlig i kommuner och landsting. För ser man skatter som ofrihet blev 2010 ett verkligt ofrihetens år, utom möjligtvis i S-styrda Sigtuna.
Två landsting och 27 kommuner höjer skatten. Ett landsting och två kommuner sänker skatten.(
Skatteverket)
Den där rubriken, avslutningsvis. Jag fattar att Hägglund inte har satt den. Men det är lite av huvudbudskapet. Detsamma som min "ungdoms" politiska motståndare i moderaternas ungdomsförbund. Så lät dom då. Vi kan alla debattera politikens rätt att gripa in och begränsningar att "styra människor". Det är sannerligen ingen ny debatt och den är oerhört viktig att alltid föra i en demokrati. Men min känsla är att det är något "off". Min känsla är att medborgarna på många områden tycker att politiken gör för lite, kommer till korta, låter inslag i välfärden förfalla för mycket. Kraven som de flesta kommunala politiker möter handlar om MER politik.
Vid vilken verklighets köksbord sitter Hägglund? Svaret på den frågan förklarar möjligen att hans parti är väldigt nära spärren till den svenska riksdagen i riktning från in till ut.
Kolla bloggar via
NetRoots och
Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om
politik,
val 2010,
valet 2010,
kristdemokraterna,
göran hägglund,
alf svensson,
opinionen,
gud,
[uppdaterad]Dagens Nyheter berättar idag om slutsatser från SKL:s politikergrupp som jobbar med välfärden i framtiden och dess finansiering. Slutsatserna från gruppen, som leds av moderaten Anette Åkesson, måste vara en rejäl stjärnsmäll för den som i sitt politiska liv har sänkta skatter som det överordnade målet. Skatterna måste, enligt gruppen höjas med 13 kronor fram till 2035 om välfärden ska klaras. Gruppen verkar enig om analysen. Däremot går de politiska skillnaderna igen när man antyder åtgärderna. Anette Åkesson menar att höjda skatter är den "sista utvägen" när allt annat har prövats, som försäkringslösningar och avgiftshöjningar. Till det krävs ökad effektivitet, fler arbetade timmar och, som någon säger, "mer privatiseringar" (hur det nu hjälper om det är offentlig finansiering).
