Jag avbryts när jag börjar skriva det här av något på facebook som fångar min uppmärsamhet. Ett citat som snart visar sig komma från Johanna Grafs
blogginlägg. Precis som jag själv och många andra har Lena Mellin, Aftonbladet, förvånat (!) med
ett inlägg som väcker gillande och som är viktigt. Varningen inför den socialdemokratiska kongressen att bygga in tidigare ungdomsförbundskonflikter i en ny partiledning. Om detta och mycket annat reagerar Johanna med en påminnelse värd att sprida.
Men jag vet inte. Det är väl en halvtimme sedan rapports inslag med tysta kandidater. "
Jag talar bara med valberedningen". Irritationen stiger, dels därför att det är att inte fatta en ny tid där makt inte kommer att fås i små celler och bastuklubbar. Det som nu sveper över världen i stora demokratirörelser slår obevekligt också på mindre "sällskap" dit vi kanske kan räkna våra partier. Att inte utgå från dem man vill företräda utan i stället från det maktspel som tenderar att ta över fokus, är en handling som kommer att fälla stora världsmän i andra länder och kanske ge andra nobben till ledarpositioner i svenska politiska sammanhang. Vem vet.
Det har varit alltför tyst i mitt parti det senaste halvåret. Inte hos så kallat vanliga medlemmar, nya medlemmar och sympatisörer. Där har politik pratats och mitt i eländesbesrivningar av valresultatet har trots allt en övertygelse funnits om att politiken och våra värderingar är värda att ta fighten för.
Just där har, som inte minst bloggaren Johan Westerholm har pekat på många gånger, ledarskapet havererat. Knappt en syl i eftervalsdebatten. Knappt ett ord inför extrakongressen. Knappt ett uttalande av annars medieentusiastiska företrädare som i stället valt att av maktpositionsskäl ställa sig vid sidan om.
Nu är det snart slut. Partiet kommer om några veckor (sannolikt) att utse en partiledare med mandat att förändra. Där finns ett par små osäkerheter. Det ena vem det blir. Det andra hur politiken kommer att förändras med herr/fru/fröken X eller Y eller Z som partiordförande. En del är övertygade om att det faktiskt krävs förändringar och menar då "
lite mer av mitten och så".. En del är, som jag själv, helt övertygade om att det kanske mer handlar om att stå för värderingar och att vara konsekvent i att driva frågor med de värdena som utgångspunkt (
frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet, typ) En del kanske gör som jag: Kompletterar det med en ständig kontakt med hur omvärlden förändras och pröver hur värderingar bäst kan arbeta och vägleda i det nya.
Allt det där kanske kongressen är klok nog att ta upp vid en extra kongress i höst, med särskilt ombudsval och förberedande debatter i partiet och "utåt".
Före det kommer en klok valberedning att ge kloka förslag. Ett om partiledare. Jag kan rabbla en rad duktiga företrädare som skulle greja uppdraget. I den krets som nämns har jag
Micke Damberg som min favorit. Jag tror att Tomas Eneroth och Veronica Palm kommer att spela stor roll för partiets utveckling på andra poster i partiets inre krets. Jag är helt övertygad om att Lena Sommestad som ordförande i partiets programkommission skulle stärka och också förankra idédebatt på ett helt annat och djupare sätt än vad som tidigare har gjorts. Det FÅR kära parti, inte ses som en "degradering" av en partiledares uppgift att den rollen kan tillkomma någon annan. I det här fallet dessutom en person som har stor förmåga att lyfta värderingsdebatten. En idédebatt som också skulle kunna kopplas till praktiskt politik.
Jag vill och önskar, men kanske inte vågar hoppas, att duktiga, starka kvinnor som
Eva Nordmark och Anna Johansson får framträdande poster i partiets ledning. Gärna Eva som partisekreterare. Jag önskar att andra, som Luciano Astodillo, Ardalan Shekarabi, Maryam Yazdanfar och Åsa Westlund även framöver får politiskt tunga uppdrag för vårt parti.
Anna och Ardalan som ledde kriskommissionen gjorde efter sina förutsättningar (
med amputerad tid) ett bra jobb. På ett område ser jag dock att partiet får jobba om och det gäller partiets organisation. Den gruppen har presterat gammal skåpmat och/eller självklarheter som inte är i närheten av de förändringar som krävs. Organisationsgruppens bidrag i kriskommissionen är avsevärt mindre "potent!"för en stark rörelse än vad partiets senaste organisationsutrednings rapport var inför kongressen i Malmö. "
Gör om och gör rätt".
Det är, väl att märka, de nationella företrädarna vi här talar om. Deras "överlevnad" som politiker kan i mångt och mycket avgöras av duktiga lokala och regionala företrädare som skapar förtroende för vårt parti på "hemmaplan". Där finns många och allt som oftas lyfts ett par namn fram men låt mig här bara nämna Johanna Graf, Solna och Anna Ljungdell, Nynäshamn.
Och så åter till...sekterna som ibland
ger sig in i debatterna. Jag vet att Reinfeldt - för att jämföra- hade sin "Lyckselestrid". Ändå var han ledaren som rev den moderata bunkern, och till och med tog in Carl Bildt i regeringen. "
Tiden läker alla sår" och om det inte annars är giltigt för dem som ägnar tiden till maktspel och interna konfliktscheman i stället för väljarfokus och praktiskt politik, bör det gälla i nuläget. Sverige behöver en stark socialdemokrati framöver. Det finns tusentals människor som är beredda att göra stordåd för det partiet. Sektspelarna har inget att hämta i den framtiden.
Läs mer: DN,
Bloggar.
- Johan Westerholm, Martin Moberg, Jämlikhetsanden, Peter Högberg,
Röda Berget, Rasmus Lenefors, Johannes Åsberg, HBT-sossen, Roger Jönsson,
Läs även andra bloggares åsikter om politik, partikongress 2011, socialdemokraterna
