Ibland funderar jag på det politiska språket. Vem som driver fram alla nyanser och hur det kommer sig att toleransnivåer för övertramp verkar höjas. I sak, för många av oss som såg gårdagens debatt mellan Sahlin och Reinfeldt i Kvällsöppet, var det en lugn tillställning. Någon tycker säkert "sövande." Men ändå fanns en saklig ton och försök till mer av samtal om politiken. När tidningen
Expressen mixar sin flygbladsartikel är tonen förstås annorlunda.
I sak då? Jag skrev en snabb
reaktion. Det stora var nog att Reinfeldt nu skjuter över vallöftet om jobben som skulle ha uppnåtts nu, till nästa mandatperiod. Han lovade fler i jobb och färre i utanförskap. Där har Reinfeldts regering
misslyckats, på sitt viktigaste område. Det och annat gör att jag inte håller med
SvD-ledaren. (i
dag heller) Det Sahlin gjorde under debatten ökar också trovärdigheten i jobbfrågan: att koppla den till ordning och reda i statsfinanserna OCH till förutsättningarna att betala för välfärden. Det lilla ordet "betala" i det här sammanhanget är i konkret politik "Skatter" som vi alla betalar efter förmåga i den omfattning vi bestämmer att välfärden ska vara. För lite skatt och då för mycket välfärd = underskott = ekonomiskt moras.
Det sägs i Expressens artikel att det är Reinfeldts tydlighet med besked som ger plus. Dessa är just "
vi sänker skatter". Omvänt får Mona Sahlin ta stryk för hänvisningen till det alternativ till budget som ska läggas efter 15 april. Värt är att notera att en borgerlig regeringspolitik inte alls borde vara färdig, som Reinfeldt verkar ge sken av. Varför har man i så fall sina politiska
arbetsgrupper? Men visst: Det kan vara som Littorin
nyligen uttryckte det: Då gällde det vem som bestämmer om arbetsrätten.
Ekots Tomas Ramberg låg på. Hur ska LittoBlogger: Peter Andersson - med rätt att tycka.... - Skapa inläggrin kunna hålla emot om de övriga tre är eniga? Svaret som Littorin aldrig gav, men som svävade över hans smidiga svar, är att om M inte vill röra arbetsrätten så förblir den orörd. Moderaterna är nämligen störst
Nej. Jag tycker inte att Reinfeldt var i närheten av något "krossande", om uttrycket nu ska användas. Jobbfrågan är så pass tung att misslyckandet på den punkten väger till stor nackdel för Reinfeldtsregeringen när den ska utvärderas. Och omvänt: fördel för de rödgröna. Gårdagens mätningar visar ju att förtroendet för
de rödgröna är större i jobbpolitiken än för den borgerliga alliansen.
Mer att läsa:
-
Aftonbladet,
DN,
SvD,
Analys, Göran Eriksson, Svd,
Alliansfritt om ett skämt till efterdebatt..