Socialdemokratiskt 35,6 i väljarstöd och euforivarning

Artikeln inleds med ord av Calle Melin, opinionschef på United Minds: "Det är häpnadsväckande, det går inte att hitta något motsvarande i modern tid". Det är en ny mätning av väljaropinionen han talar om. I dagens mätning som presenteras i Aftonbladet når (S) 35,6 procent i väljarstöd. En återhämtning och ökning utan dess like, om jag tolkar CM rätt. Plus 10 procent på två månader. Återhämtningen förklaras bland annat av att partiet vinner stöd både från vänsterpartiet och direkt från moderaterna. Nya företeelser i politiken, alltså. De rödgröna får 50,5 mot alliansens 40,8. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet skulle trilla ut ur riksdagen med sina noteringar under fyraprocentsspärren. En ytterligare trist illustration av alliansens problem: Även Folkpartiet får siffran fyra i sin notering, 4,8. Samtliga allianspartier utom (m) kan således beskrivas som "nära riksdagsspärren".

Karin Pettersson kommenterar på ledarplats. Hon ger välbehövliga råd i ett läge då den stora faran kanske är en själv. Det gäller att inte stanna nu. Det bråskar att göra klart. Valet 2014 kommer inte att ge S-vinst på Reinfeldts misslyckanden. Det är den egna politiken som måste bära framåt. Att tro på valvinst 2014 bara för att opinionsläget i dag ser ut på ett sätt som får smilbanden att dra uppåt är livsfarligt.

Jag har i en del tidigare kommentarer skrivit att det mest värdefulla med det återhämtade väljarstödet är att politiken kan formuleras i dialog med väljarna med mycket större självförtroende än tidigare. Partiaktiva behöver inte gömma sig i buskarna eller smyga med att de tillhör och arbetar för socialdemokratin. Man behöver inte gå upp på morgonen och vara rädd för nya knivar i ryggen på partivänner eller nya obegripliga svängningar åt ett eller annat håll. Grunden för den tryggheten finns där men är inte befäst förrän i budgetmotionen om ett par veckor.

Trots allt har Reinfeldt ett verktyg: Regeringsmakten. Förvisso har jobbpolitiken misslyckats och senast dess andra ben, sjuktalen, som nu stiger igen. Förvisso har politiken ökat klyftor på ett sätt som väljarna inte önskar. Förvisso verkar regeringspartierna trötta, orkeslösa och idéfattiga. Ja, Reinfeldt har ju till och med varnat för idéer och visioner. Men trots allt skrivs (S)-löften bara i ord så länge inte regeringsmakten kan användas för att förändra för människor i deras vardag. Den makten har Reinfeldt i alla fall fram till valdagen. Därför ska statsvetarprofessorn Holmbergs ord inte upprepas, "Alliansens är rökt". Vi vet inte något om det förrän på valdagen om två och ett halvt år. Men det ser onekligen ljust ut.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, opinionen, opinionsläget, moderaterna, stefan löfven, fredrik reinfeldt, alliansen

Hemliga partibidrag föder spekulationer

Det ena är öppet, välkänt och lätt att diskutera. Även (m)-bloggaren Thomas Böhlmark kan utan vidare blogga om saken med fakta (i alla fall så gott som..) som utgångspunkt. Socialdemokratin får stöd från den fackföreningsrörelse som bildade partiet. Så är det, måhända att en del försöker trixa till värdet av detta till ibland orimligheter. Grunden går knappast att ifrågasätta: det är varje förening som avgör på vilket sätt man fattar beslut och om hur ekonomin ska skötas och pengarna användas. När det gäller stöd till (S) kan man, oavsett syn på själva stödet, knappast argumentera mot det faktumet. Det är också under ständig debatt och ifrågasättande. Det måste ständigt läggas fram argument. Se bara på de inlägg som kommer när man talar om andra partiers motsvarande "vänner". Debatten tenderar alltid att återvända till socialdemokratin. Demokratiskt viktigt men...

Det andra, på "andra sidan", är slutet, dolt och även om det antyds att det ska bli öppnare så tvivlar man. Idag berättar TV4 News ytterligare ett kapitel i Moderaternas trista historia om hemliga partibidrag. Den förre ministern Littorin lär i en bok bekräfta anonyma bidrag och i ett inslag i fyran nämns att hemlighetsmakeriet är en förklaring till att moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson lämnade riksdagen. Om detta har hon också skrivit själv.

Ibland har jag plockat fram en gammal uppgift om stöd till moderaterna direkt från företagen, från den tid då SSU plockade fram uppgifterna på bolagsstämmor och ut årsredovisningar. ASEA 420 000 kr, Atlas Copco 180 000 kr, Bofors 150 000 kr, LM Eriksson 400 000 kr, SAAB 300 000 kr, SKF 190 000 kr. Det var direkta stöd till partiet. Vid den tidpunkten skedde sedan en vridning: Svenska Arbetsgivareföreningen hade surnat till över "vänstervridning". Näringslivets frågor kom inte fram tillräckligt. Det krävdes mer långsiktig opinionsbildning. Timbro bildades och en del andra satsningar sjösattes under ledning av Sture Eskilsson. Ideologiskt och många gånger i sakfrågor låg den kraftsamlingen på opinionsbildning i linje med det borgerliga partiernas politik.

Det är demokratiskt viktigt att det finns en öppenhet om vem som betalar stöd till partier. Det är tillräckligt knepigt när det, som på sjuttiotalet, blir slut med direkta penningbidrag men där näringslivet samtidigt tar över en tung del av opinionsbildningen för att bana väg för partier och politiska beslut som ligger i linje med deras intressen. På den sidan är borgerligheten sett till resurser totalt överlägsen. Att moderaterna öppnar upp sin redovisning när det gäller direkta stöd från privatpersoner vore inte orimligt. (Partiet uppger att man inte tar emot stöd från juridiska personer. Även detta väcker frågor..) I samma blogginlägg skriver Peter Johansson ned några frågor som väcks:

• Vem gav pengarna?

• Visste Reinfeldt var pengarna kom ifrån?

• Hur gör man en icke spårbar överföring i dagens samhälle? Använder nummerkonton eller kom sedlarna i ett brunt kuvert?

• Fanns det ingen som helst tvekan hos moderaterna att ta emot pengar från en helt anonym källa?

Moderaterna har sig själva att skylla när spekulationer och rykten föds ur hemlighetsmakeriet. Är det som Aftonbladets ledarsida spekulerat i att partiet får stöd av McDonalds eller av personer i den kretsen? En del tyder på det, som hela frågan om sänkt krogmoms, regeringens "utflykter" till just McDonalds och kanske också Filippa Reinfeldts medverkan på hamburgerställets brickunderlägg (!) Hur var det med kopplingen mellan partiet och Carema? Eller hur såg sambanden mellan (m) och Attendo ut och kom det några direkta stödpengar till Reinfeldts kampanj 2006? Alla partier borde vara tydliga, öppna och ärliga om bidrag man tar emot vid sidan av de partistöd vi har i Sverige. Och är man det inte därför att man har en demokratisyn som säger att det är självklart, så kan man i alla fall göra det för att förebygga grunden för illvilliga rykten.


Läs mer: Maria Abrahamsson (m) som hederligt står upp för ökad öppenhet, Fokus om tidigare insamlingsverksamhet, Morgan Johansson skriver om m-kopplingar,

Bloggar: Parkstugan, Martin Moberg,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, partibidrag, fredrik reinfeldt, carema, attendo, mc donalds

Konfliktvarsel men ska vi verkligen behöva bråka?

Sverige går in i ett kort arbetsvecka. Påsken är över och vi kommer möjligen allt närmare en konflikt. Handels har varslat om stridsåtgärder för 5 616 anställda. Förbund står redo med sympatiåtgärder. Medlare är inkallade och frågan är i skrivande stund om konflikten kommer att gå in i "skarpt läge". För Handels och förbunden i LO-samordningen handlar det om tre punkter: Att öka jämställdheten, genom en liten höjning av lönen med 100 kronor i kvinnodominerade yrken. Att minska klyftorna. Det kan göras genom att man går ifrån det ensidiga i att bara syssla med procentuella höjningar som ger mest till den som redan har mest och i stället ser till att löntagare med lägre lön får ett påslag i kronor som minskar skillnaderna. Att löntagarna får ökad trygghet genom fler fasta anställningar i stället för det staplande av visstid, projekt, tim- och deltidsjobb som så många idag har mot sin önskan. Rimligt sett, inga överkrav. Ändå har det så här långt varit tvärnit från arbetsgivarna som med envishet hävdar 2,6 procent som så kallat "märke" för hur mycket lönerna kan höjas.

LO-samordningens förbund skrev bl.a. i Aftonbladet om utgångspunkterna inför en eventuell konflikt.

En butiksanställd tjänar i snitt 21 300 kronor i månaden. Med samma procentuella påslag får hon 220 kronor mindre i löneökning jämfört med vad anställda i ett mansdominerat LO-yrke redan har fått. Det innebär att löneskillnaden mellan kvinnor och män ökar ytterligare. 

Hur mycket är riktiga förhandlingspositioner? Hur mycket är bedömning av näringslivets möjligheter att betala högre löner? Och hur mycket är prestige och maktspel som skulle ha bedrivits oavsett hur de fackliga kraven såg ut? Den som ser tillbaka ett halvår minns kanske att hela upptakten till avtalsrörelsen, efter sommaren, innehöll argument som talade om att några förhandlingar egentligen inte skulle äga rum. Företagen skulle förhandla direkt med de anställda, utan facklig "inblandning". Redan då var det tydligt att det fanns något av "försvaga facket"-tanke inför avtalsrörelsen. Det har talats om kris och "inte råd" från samma strupar som gett sig själva och sina börs-VD:ar kraftiga löneökningar som en Handelsanställd eller Kommunalare inte ens drömmer om. Visst handlar en del, om än inte enbart, om att markera mot facket av ideologiska skäl. Det finns en utmärkt miljö för det i Sverige, med hög arbetslöshet, med många otrygga löntagare som sett a-kassan försämras och så en borgerlig regering där partier till och med lägger sig i lönesättningen och föreslår sänka löner. Om än med statsministerns avståndstagande.

Rubriken på dagens annons från LO-förbunden i samordningen ställer frågan: "Ska vi verkligen behöva bråka om det här?". Sakligt sett borde en lösning gå att hitta. Men är det prestige och markeringsbehov gentemot fackföreningsrörelsen så kan argumenten upprepas för totaldöva öron. Då har man redan bestämt sig och tar samtidigt på sig ett mycket stort ansvar.

Fler: Löntagarbloggen: "Fler går med i facket"

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, avtal 2012, avtalsrörelsen, svenskt näringsliv, LO, handels, kommunal, strejk, konflikt

2014 krävs mer än en allians

Foto: www.alliansen.se

På påskdagen skrev partisekreterarna för de fyra allianspartierna på SvD Brännpunkt. Det är en ganska ointressant artikel vars enda syfte är att berätta för väljarna att allianspartierna är bra och behövs. Några besked om den politiska inriktningen ges inte. Väljarna får veta att de fyra har olika fokus och engagemang och är beredda att regera vidare. Så tunna bidrag till den politiska debatten håller inte 2014. Framför allt 2006 men även 2010 gav själva förekomsten av de oranga borgerliga med gemensam logotype stor draghjälp. För första gången på länge kunde man inte anklagas för att vara splittrade. Gemensamma talepunkter gjorde att budskapet om jobben gick fram, en politik som ställdes i kontrast till den (S)-regering som en del väljare då kände viss tröttnad över. Det gjorde att medierna sprang glatt efter utsända pressreleaser om samarbetet i sig, badtunnsbadande och andra "procedurfrågor" än ifrågasatte och granskade politiken. "Alliansen" blev lite jippobetonat samtidigt som det i högsta grad gällde allvarliga saker. Makten över Sverige.

 Gårdagens artikel av de fyra kan tolkas som att man åter kommer att försöka få begreppet och "gänget" alliansen att speglas positivt men jag tror att det blir helt andra tag detta val. Då, främst 2006, saknades record och partierna kunde enbart spela på att vara uppstickare. 2010 hade man styrt fyra år men på något sätt var det ändå möjligt att skylla utvecklingen på gamla S-regeringar. Den här gången kommer man säkert att försöka detsamma. Det blir dock oändligt mycket svårare efter de snart åtta år som kommer att ha passerat med Reinfeldt vid makten när valrörelsen går in i slutspurt. Alliansens företrädare har samlat och enskilt haft ansvar för politiken. Det går inte bara att folkpartiet talar "engagerat om skolfrågor". Man kommer att ställas till svars för sämre skolresultat också. Det går inte bara för Annie Lööf att tala engagerat om miljö. Man kommer också att frågas ut om det ohållbara i klimatpolitiken. Och, det som alla kommer att få svara på: Jobbpolitiken och "fler i jobb" kommer att granskas utifrån misslyckanden både när det gäller arbetslöshet som allt högre ohälsotal.

Allianspartierna kommer inte att bli omvalda för en tredje period med enbart fest, glamour och glada utrop om hur trevligt de har tillsammans. Det gällde möjligen 2006 och 2010 men nu lär det blir betydligt tuffare utmaning.

Fler: Thomas Böhlmark, Johan Westerholm, Alliansfritt, Röda Berget,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, val 2014, moderaterna, folkpartiet, centern, centerpartiet, kristdemokraterna, fredrik reinfeldt,

Högre sjuktal och många "återvändare"

Nästa vecka uppmärksammas våra trygghetsförsäkringar av LO-kampanjen Mitt Sverige. Som på "beställning" skriver medier denna påskdag om utvecklingen i landet när det gäller ohälsan. Bakgrunden att bära med sig är ju att i den så kallade "arbetslinje" som allianspartierna vann valet med 2006 och 2010 ingick att få människor i jobb, inte i olika system eller förtidspension. Något annat fanns också, möjligen outtalat i hela upplägget. En syn att sjuka inte var sjuka. Ersättningssystemet påstods vara så generöst att människor hellre gick hemma med sjukpenning än jobbade. Sämre ersättningar skulle på så sätt "sänka trösklar till arbete". En annat ben är föga uppmärksammat men ändå "avslöjat" av den förre socialförsäkringsministern: genom lägre ersättningar till sjuka fick regeringen ihop en finansiering av de sänkta skatterna.

Nu ökar ohälsotalen. Förra året med 14 procent. 480 000 fler dagar i sjukpenning betalades ut februari 2012 jämfört med förra året samma månad. Människor går också sjuka under längre perioder. Och till 70 procent består det i att människor som förut fick ersättning under sin sjukdomsperiod men som sedan blivit utförsäkrade. Tanken var ju att de istället skulle gå till arbetsförmedlingen och komma ut i jobb. På LO-bloggen skriver välfärdsutredaren Kjell Rautio om detta och citerar också Ann-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja.

 För det är ju precis så som Ann-Marie Lindgrennyligen kärnfullt formulerat det: ”Att färre personer är sjukskrivna eller har sjuk- och aktivitetsersättning (”förtidspension”) säger inte ett enda dugg om vad som hänt med dem som inte längre får ersättning. Det säger inte att de som fått avslag på ansökan till sjukförsäkringen är friska och fullt arbetsföra. Och det säger INTE att de som utförsäkrats i stället har arbete och är ”innanför” arbetslivet igen. Det är de inte, visar annan statistik. Mindre än tio procent är i arbete. Och många måste förlita sig på stöd från anhöriga, eller socialbidrag. Skärper man villkoren i sjukförsäkringen, är det självklart att färre personer får ersättning.” 

Det finns, skriver DN, möjligen en annan förklaring än strikta ohälsotal. En förändrad praxis hos Försäkringskassans handläggare och i samhället i övrigt. Som jag tolkar den handlar det om att människor nu reagerar när sjuka inte ses som sjuka utan som mer eller mindre "fuskare" som bara är ute efter bidrag. En syn som bar upp allianspolitiken. Om det nu återkommer en självklar uppslutning i Sverige om en sjukförsäkring som finns där för tider då man behöver hjälp är det bra. Och bra är också om den ersättningen går att leva på och om den bistår när du behöver en rehabilitering åter till nytt jobb.

Det är onekligen ett politiskt misslyckande. Men det får inte vara huvudfokus när det gäller sjukförsäkringen. Fokuset måste vara de sjukskrivnas situation och livsvillkor. Oavsett vem som styr landet måste vi i Sverige år 2012 ha ett bra skyddsnät vid sjukdom och arbetslöshet. Nu är det möjligen så att sittande regering har visat sin politik på området. Det talar inte för omval 2014.

Mer: DN,
Fler som bloggar: Mattis Lundbäck, Roger Jönsson, Kent Persson, Martin Moberg, Alliansfritt, Göran Johansson, Ett hjärta rött, Unionen Opinion, Imike, Peter Högberg, Thomas Böhlmark,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukförsäkringen, alliansen, ohälsa, fredrik reinfeldt, val 2014, Mitt Sverige,

Bloggande och ett tack för en halv miljon besök

Natten till igår passerade räknaren på min blogg den smått magiska gränsen 500 000. Med alla osäkerheter som finns, som när jag lade upp räknaren och hur den i praktiken räknar besök, firar jag ändå detta högtidliga tillfälle med ett tack till er alla som återkommer och läser mina inlägg och till dig som tittar in för första gången just här. Det har med det här inlägget blivit 3 149 inlägg sedan jag en natt i januari 2007 drog igång den här bloggen. Då kom jag från en mer sporadiskt underhållen blogg på S-info och kastade mig in i debattens vågor på nätet. Toppen blev föga förvånande under valåret 2010, följt av något som kanske kan beskrivas som bloggsammanbrott under de värsta tiderna av S-kris. Min energi och min lust försvann i ganska stor omfattning.

Långt ifrån alla de timmar som jag har lagt ner på bloggandet har varit roliga och fyllda med skrivarlust. Det borde ha varit så. Jag själv är besjälad av tron på sociala mediers roll i vår demokrati och där, som Brit Stakston så härligt beskriver det, bloggen är de sociala mediernas diamant. Ett eget publiceringsverktyg där jag kan "ge ut" mina idéer och tankar till omvärlden, få reaktioner, debatter och kanske till och med påverka. Något. På något sätt. Men ibland har tonen på nätet och om nätet och sociala medier varit oerhört trist och "nedsänkande". I stället för att på allvar se möjligheter har tid även hos mycket engagerade bloggare och nätaktiva ägnats till debatter om länkar och inte länkar, om det för andra obegripliga uttrycket "twinglyhorande", om kvalitetsbrister i bloggosfären, om megafoner och med andra trista epitet.

Jag hoppas att den fasen i utvecklingen av sociala medier och av bloggosfären har passerat. Det finns så många möjligheter och utvecklingsområden som kan lyfta demokratin och vidga / fördjupa det politiska samtalet. Om det har jag bloggat en hel del, bland annat med sju punkter som jag tror på. Min utgångspunkt är att vi trots allt bara står i början den digitala resan. Jag vill gärna fortsätta att bidra inom mina möjligheters begränsningar till det.

Det finns en kraft som ett sånt här inlägg inte kan eller får bortse ifrån. Den 27 till 29 april träffas några hundra bloggare till Nätrot 12, den första riktigt stora blogg- och nätaktivistkonferensen i Sverige. Netroots, som (faktiskt!) utan att vara styrt av, inte heller bestå av endast (S)-märkta bloggare, har och är en utvecklingskraft att räkna med i det här sammanhanget. I slutet av april kommer internationella gäster, kunniga bloggare, twittrare, analytiker och kampanjmakare att stimulera oss att utveckla närvaron på nätet i olika former. Och Unionen presenterar en egna undersökning över den politiska bloggosfären. Nätrot 12 är nu avgiftsfritt och jag hoppas självklart att vi möts där. Anmäl dig här.





Tack för den första halvmiljonen besök.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, bloggosfären, sociala medier,

Långfredagslyftet

Något speciellt eller nytt har väl inte hänt sedan förra mätningen av väljarnas partisympatier. Därför är dagens mätning från Demoskop mer en bekräftelse på att tidigare signaler om förtroendeuppgång för (S) stämmer än en riktigt het nyhet. (S), med 34,1 procent, är nu större än (m) som får 29,9 procent och Expressen inleder artikeln med orden "Väljarna flyr från moderaterna". Samtidigt hamnar Kristdemokraterna för sjätte mätningen i rad under riksdagsspärren på 3,1 procent och Centerpartiet ligger med sina 4,2 procent farligt nära densamma. Igen och trots att Maud Olofsson har ersatts av Annie Lööf. Aftonbladet publicerar samtidigt sin förtroendemätning. Stefan Löfven kan glädjas åt samma höga förtroende hos "folket" som Göran Persson under sina glansdagar.

Den politiska klockan tickar på mot regeringens vårbudget och efterföljande motioner från oppositionen. Det är, som jag skrev förra veckan, en avgörande tidpunkt. Med tanke på uppgången och en större "ordning och reda" inom (S) kommer också granskningen av budgetmotionen att ses som Löfvens första "riktiga" politiska dokument. Varje siffra kommer att granskas och varje sak som INTE finns med men som kanske borde göra det, kommer att lyftas fram. Linjerna för budgeten har nog annars blivit kända alltsedan Löfven valdes och Magdalena Andersson utsågs till ny "finansministerkandidat".

Vad bör då Reinfeldt göra för att återhämta förtroendet för sin allians? Det är inte lätt när "de små" nu tar matchen för att skapa en egen profil och gör det med ett så hopplöst krav som att löner ska sänkas för unga. En tanke som är heltokig, som saknar bevis när det gäller jobbeffekt och som läggs mitt i en avtalsrörelse som kanske bär mot storkonflikt. Reinfeldt har markerat mot förslagen men det skapar onekligen en känsla av splittring. Kanske ännu värre: Det kan sätta bilder av alliansen som inte är särskilt positiva i väljarnas ögon.

Den stora utmaningen för allianspartierna är att återfå det förtroende för jobbpolitiken som ledde till valsegrar 2006 och 2010. Med en fortsatt hög arbetslöshet, särskilt bland unga, kan regeringspartierna inte fortsätta "tugga" samma argument och framför allt inte fortsätta skylla på gamla S-regeringar som "ingen minns". Frågan kommer, ju mer den debatteras, att sätta fokuset på regeringens egna tillkortakommanden i den viktigaste frågan.

Socialdemokratin har fått ordning på styrspakarna, är i alla fall på väg att finjustera kompassen, har tätat läckor i skrovet och stagat upp fallfärdiga master. Att hissa seglen för färden framåt återstår. Förhoppningsvis vill alla hjälpa till med det. En del uppgifter i medier talar om "rosornas krig" i landets södra regioner, en efterdebatt av Juholtkrisen och något som förhoppningsvis är ett undantag. Låt för jösse namn framtiden vara i fokus nu och inte återälta detta femtioelva gånger till. Trots allt är de trista rubrikerna och artiklarna i övrigt som bortblåsta. Politiken, framtiden och viktiga vägval för Sverige kan vara i fokus tiden fram till nästa valdag.

Fler bloggar: Roger Jönsson om mätningen, och detsamma hos Peter Högberg. Kent Persson om politikens snö- och töväder och Thomas Böhlmark om en allianskris, Löntagarbloggen skriver om ett uppror och Jämlikhetsanden om Reinfeldt och sågen. Annarkia med kommentar till Reinfeldt och LO-bloggen om alliansskutan. Helene Hellmark-Knutsson om forskningspolitik och Ett hjärta rött med lästips

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, opinionen, opinionsläget, val 2014, moderaterna, alliansen, fredrik reinfeldt, annie lööf,

Reinfeldt och Borg. Löner och skattetrixare

Dagen har bjudit på ett par utspel från regeringens två tyngsta. Moderatledaren har dömt ut regeringskollegornas förslag om a) sänkta löner för unga till 75 procent, (folkpartiet) och b) sänkta ingångslöner för alla, med 20-25 procent förutom "vissa branscher" där sänkningen ska bli kraftigare än så. På bästa sändningstid i Rapport och på stort uppslag i DN kunde svenska folket se moderatledaren skåpa ut förslagen totalt. "I Sverige höjer vi löner", vad budskapet.

I sak har Reinfeldt rätt på många sätt. Det finns ingenting som bevisar att sänkta löner ger fler jobb. Det för ner ungas löner till en pinsamt låg nivå. En kommunalare skulle gå från 16 till 12.000 i månadslön. Ungefär så, ibland lägre för medlemmar i Handels, HRF m.fl. Samtidigt kvarstå förstås kostnader för mat, hyra, fritid och internetuppkoppling som de är idag. Det blir inte billigare därför a tt lönen sänks. Själva argumentationen i övrigt utvecklar jag i dag i ett inlägg på Mitt Sveriges blogg.

Att Annie Lööf och Jan Björklund närapå förnedras inför hela svenska folket känns nog in i benstommen. Det är få profilfrågor deras partier har och en av dessa punkteras alltså av Reinfeldt. Men hur är det egentligen med synen på detta hos Reinfeldt och hans parti? Ja, effekten av sänkta skatter som en öppning för lönenedpressning har funnits länge. Och så sent som ett år sedan skulle Borg kasta sig över rapporter om lönesänkningars förträfflighet. Finns det nu en ärlighet och uppriktighet i utspelen, och det inte bara är retoriska grepp för att ha valårsutstyrseln klanderfri så är det väl utmärkt.

Ett annat utspel har varit finansminister Borgs attack på skattetrixande storbolag. I dag försvarade han regeringsförslag som ska skärpa regler för ränteavdrag inom en koncern. "Jag måste naturligtvis stoppa aggressiv skatteplanering som hotar att undergräva skattebasen", säger Borg. Bra säger jag.

Men Filippa då? Var det inte något med Capio? Jo, samma år som Borg vill dra åt tumskruvarna för skatteplanerade storbolag och regeringsuppdrag att se över detta just inom vård, skola och omsorg, så gör man en mycket tveksam upphandling av jätteformat. Och detta med ett bolag som just ägnar sig åt det regeringen och Anders Borg säger sig vilja stoppa.

Två utspel samma dag. Två tydliga besked att vara positiv till. Men samtidigt motsatta signaler, som i ungdomslönefallet eller, som i St Göran-fallet, en rakt motsatt praktisk politik utan tillstymmelse till moralisk kompass. Den finns vare sig i själva upphandlingen eller när man blundar för att affären görs med ett bolag som inte skattar en krona i Sverige men vars verksamhet betalas av skatter.

Mer: SvD;

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, skatter, fredrik reinfeldt, anders borg, st göran, capio, ungdomslöner, annie lööf, jan björklund, centern, centerpartiet

Regeringsfrågan efter valet, tack

Om två år är det ett halvt år kvar till valdagen. En lång tid. Mycket hinner hända. Ändå får regeringsfrågan stort utrymme i SvDs intervju med Stefan Löfven idag. Ska (S) före valet klargöra vilken regeringsformation man har tänkt bilda? Eller ska Löfven, likt tidigare S-ledare, gå till val på S-politik och först efter valdagen söka stöd för en regeringsbildning? Det där stämmer väl inte riktigt även om (S) under åren har regerat en lång tid av maktinnehavet i minoritet. Men ofta har väl kalkylen byggt på att ganska trovärdigt antagande att vänsterpartiet sällan hjälper en borgerlig koalition till makten, oavsett egna regeringstaburetter eller inte. Frågan fick nu förnyat intresse efter Agenda och efter gårdagens "Min sanning" med Sahlin där hon uttryckte viss ånger för hanteringen av den rödgröna koalitionen och de turer som då underminerade förtroendet långt före valet.

Socialdemokratin kan inte bygga framtiden på val av regeringspartners. Socialdemokratin kan inte heller bygga sin framtid på motstånd mot alliansen som sådan eller ens på motstånd mot dess politik. Grunden måste vara de egna visionerna och värderingarna, de egna analyserna av samhällets brister och de egna konkreta politiska förslagen. Den resan har, efter eländesvalet 2010, bara börjat och måste bäras i hamn. Först därefter är frågan om vem som regerar med vem intressant. Förtroendekapitalet börjar växa igen, enligt opinionsmätningarna. Den viktigaste funktionen för det är att partiet kan jobba med politiken med en viss trygghet om att det betyder något och att möjligheterna finns att få genomföra den i "skarpt läge". Det rödgröna, som vi känner det från 2010, kommer inte att kopieras. Men lika otänkbart som förr är det att partiet skulle göra Reinfeldt till statsminister för en tredje mandatperiod. Därtill har nu miljöpartiet avvisat de moderata inviterna ganska bestämt.

På den andra kanten, alliansen, har man utåt sätt hållit tätt i två val. Det första år 2006 med en nästan euforisk alliansanda. 2010 med återvalschanser och en positiv känsla att ha varit uträknade som sedan ledde fram till valseger, om än med minoritetsregering. Det finns en inneboende motkraft i alliansen: moderaternas totala dominans som kväver de små och som får nöja sig med ett eller annat köttben för att vara nöjda. Men steget att gå från Reinfeldt till Löfven är ett jättekliv och innebär dessutom (måste innebära!) att man får börja städa upp en del elände efter det egna regeringsinnehavet. Men kanske ett större hinder är de mentala och ideologiska spänningar som faktiskt finns. Centerpartiet och kristdemokraterna ser jag som uteslutna samarbetspartier med den ton man har tagit i dag. Folkpartiet har sina goda krafter men också Björklund som ibland springer ut till höger om Reinfeldt. En del partivänner hoppas på den kraften. Jag är mycket tveksam till realismen i drömmarna.

Regeringsfrågan är viktig i val trots detta. Inte minst speglar medierna ofta och hellre "vem tar vem" än att granska och berätta om politiken. Oklarheter drar igång frågan ännu mer och den tenderar att leva ett eget liv, bromsa andra frågor på dagordningen. Oavsett det tror jag Löfven är på rätt väg också här. Ett väl förankrad egen politik som håller ihop och som möter människors upplevelser av stora brister i Sverige och som kan ge tillbaka lite optimism och framtidstro vore välgörande och i högsta grad möjligt att gå till val på. Leder det sedan till en bastant rödgrön majoritet efter valet som kan förena ansvar för ekonomin med en verklig jobbpolitik, en grön omställning och satsningar för att utveckla välfärden så är väl det inte fel. Snarare tvärtom.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, stefan löfven, alliansen, val 2014,

Mitt Sverige - Kampanjlyft, Annie Lööf och en fucka facket-förlust

Idag drog LOs värderingskampanj Mitt Sverige igång på allvar. Den här veckan är temat "arbetsmarknadspolitik". Under tidig morgon postade Jenny Wrangborg sin inledande krönika med rubriken "Det behöver inte vara så här". Själv skrev om jag den riktigt usla åtgärden FAS tre, ett inlägg jag döpte till "Vi borde öppna dörrarna och vädra ut FAS 3".  Och Erik Wiklund skrev om dagens statistik, ofrivillig deltid. Första dagen avslutas med ett inlägg av Sara Yazdanfar om just dagens debatter och av förklarliga skäl får inlägget rubriken "Facket suger".

Twitter blev, med hashtaggen "MittSverige" ett riktigt hett "slagfält" i debatten, så hett att det lyftes nästan högst på twitters trendmätningar. Den som läser igenom inläggen ser sannerligen inte bara konstruktiva tankar om samhällsproblem och förbättringar som behövs på arbetsmarknaden. Där fanns också "engagerade" unga med anknytning till främst Centerns ungdomsförbund som drev en bitvis hätsk "Fucka facket-kampanj". Det fick till och med centerledaren Annie Lööf att ta avstånd, efter en skarp fråga från Unionen och Johan Ulvenlöv.

Det var lätt att engagera sig i ordväxlingen. Argument från personer som av någon anledning sablar ner på sådär 3,3 miljoner medlemmar i facken i Sverige behöver bemötas. Men hela grundidén med kampanjen ska vi hålla vid liv. Människor möter problem och svårigheter i sin vardag, Sverige 2012. Det kan vara på sina arbetsplatser, i hemmet eller skolan eller i en arbetsmarknadsåtgärd eller i vården. Det är deras berättelser som måste fram. Både beskrivningar av det som behöver förändras och om deras idéer hur vi når det vi kallat ett "Varmare Sverige". Debatt och diskussion, självklart och "lysande". Men också den andra sidan är kärnan och hjärtat i Mitt Sverige-kampanjen.

Tomas Wisten på Smidig Webbbyrå skrev snabbt ett inlägg om kampanjen. Där lyfte han, i ett ganska tidigt skede, fram debatten på Twitter som exempel på hur en nätkampanj kan utvecklas. Ett sakfel dock: LO har till denna kampanj inte köpt någon tid för TV-reklam. Annars är det kloka tankar och tips och många kan lära sig förstå nätet och det som händer när en värderingskampanj "bränner av" och uppbådar retoriska krafter mot och för. Möjligen var Tomas lite för snabb ut eftersom det i början var ett kraftigt tryck från "ung-centern". Det vände sedan, enligt min subjektiva bedömning, till ett helt annat läge när fackliga medlemmar och engagerade skrev motreaktioner och kombinerade med positiva budskap om facket. Detsamma med den "mothashtagg" som skapades i form av #facketsuger. Den tredje dök så småningom upp: #facketäger

Det som saknas därutöver i analysen är att #MittSverige handlar om samhällsdebatt, om värderingar och om på förhand ganska bekanta, självklara och även önskade motsättningar. Ett samhälle består av skiftande samhällsintressen. Demokratin förutsätter också meningsutbyten och att olika åsikter bryts mot varandra. Det går således inte att rakt av översätta erfarenheter från detta till ett nätsamtal om ett företags produkt eller tjänst.

Det var en händelserik första dag i kampanjen Mitt Sveriges historia. 

Se gärna kampanjfilmen här. 
Fler bloggare: Fröken Swedenmark, Fackingpolitics, a-smedjan,


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, mittsverige, mitt sverige, LO, facket, kalla sverige,