tisdag 30 oktober 2012

Lyft skoldebatten, Björklund! För elevernas skull!



Det är lätt att bli uppgiven ibland. Ett tillfälle till frustration är när (i alla fall delar av) svensk politik tar sig an skolfrågor. En av de mest sorgliga förändringarna i vårt land är att ambitionerna om ett "livslångt lärande" har skrotats. Med större svårigheter att läsa på Komvux och större hinder för många elever att bli behöriga till högskolan stängs dörrar för många. Detta trista kombineras med (delar av) politikens nära nog totala ovilja att diskutera skolans problem på allvar. Som ofta i skoldebatten blir det som när Folkpartiet och Jan Björklund igår kom med nytt utspel i stället en debatt och ett fokus på mätning av kunskaper i stället för åtgärder mot skolans resursbrister, brist i stödet till alltför många elever och andra utmaningar som borde uppmärksammas.

Vi har sett det här sneda perspektivet många gånger förr. Jag tänker bland annat på när Skolverket pekade på att likvärdigheten i skolan har försämrats. Från höger till delar av vänstern kastades debatten in i en diskussion om och ett oreserverat försvar för valfrihet, i stället för att försöka diskutera problembilden som Skolverket berättade om och vad som kan göras åt den trista utvecklingen. Man behöver som bekant inte vara motståndare till valfrihet för att uppmärksamma ökade skillnader mellan elevernas resultat, något som (delar av) politiken verkar tycka. Gårdagens utspel från Folkpartiet ligger i samma "härad" av olyckliga inslag i skoldebatten som samtidigt blir till frånvaro av nödvändiga perspektiv.

Skolans resultat försämras generellt samtidigt som skillnaderna mellan elever ökar. Det borde leda till ett politiskt fokus på orsaker och på åtgärder för att vända utvecklingen. Hur kan vi stärka eleverna och stödet till dem som behöver? Vad behöver lärarna ytterligare i sina roller? Har skolledare de verktyg de borde ha för att kunna vara pedagogiska ledare och driva på utvecklingen? Nej, svaret från Björklund blir "ge betyg från fyran". Man suckar.

Att det är just ansvarig utbildningsministers eget parti som tröskar på i samma hjulspår, oavsett omvärlden, är extra allvarligt. Men som Centerledaren Annie Lööf visar med sin twitterkommentar är även regeringens splittrad i detta. "De första 6:orna har ju inte ens fått sina betyg än. Invänta & se" skriver Annie Lööf klokt. Och där kan man verkligen vänta. Däremot kan väntan inte gälla resten av skolpolitiken. Tvärtom är varje förlorad elev som inte når målen en förlust och ett misslyckande för skolpolitiken. Att utgå från den synen i skolpolitiken skulle möjligen höja ambitionerna till rimliga nivåer.

Mer: DN. SvD,
Bloggat: Röda Berget, Alliansfritt, Martin Moberg, Mattias Lundbäck, Hellberg tycker,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern Intressant 

måndag 29 oktober 2012

Alliansen i riksdagen oense med alliansen i regeringen om jobbpolitiken

För en tid sedan lyfte LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson fram ett antal förslag för en återupprättad jobbpolitik. I de fem punkter han tog upp på SvD Brännpunkt var en "återupprättad arbetsförmedling värd namnet" en av punkterna. En mycket angelägen sak och helt nödvändig om insatserna mot arbetslösheten ska kunna vässas ett antal snäpp. Men regeringen är nöjd. I ett flummigt svar till Thorwaldsson svarade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström:
Många av de viktiga insatser som Thorwaldsson efterlyser finns redan i dag. Arbetsförmedlingen jobbar mer aktivt med arbetsgivarkontakter, vi har infört och förstärkt olika former av anställnings- och handledarstöd, möjligheterna till praktik, studiemotiverande insatser och utbildning har ökats
Eller kort och gott. "Vi gör redan allt". Svaret lämnas i en tid då varslen duggar tätt och arbetslösheten ligger på den nivå som även Reinfeldt och Borg har betecknat som "massarbetslöshet". Sex dagar efter arbetsmarknadsministerns "Joho-jaha"-svar till "Kålle" skriver Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson i riksdagen, Andreas Carlson, på samma tidnings debattsida:
Att Arbetsförmedlingen inte fungerar tillräckligt effektivt har varit känt länge. Sedan 2007 har 18 miljarder som staten anslagit till Arbetsförmedlingen inte nyttjats för jobbskapande åtgärder, utan betalats tillbaka till staten. Riksrevisionen riktar kritik mot att flera arbetsförmedlingskontor inte bedriver effektiv verksamhet. Medborgarnas nöjdhet med myndighetens service är låg. Arbetsförmedlingen ligger i botten av kundnöjdhetslistan i en jämförelse mellan 13 myndigheter, som Svenskt Kvalitetsindex årligen genomför.
Utan att kommentera KDs förslag i sak, för övrigt fem punkter också det, så är det intressant men samtidigt oroväckande att det verkar finnas en splittring mellan alliansen i riksdagen och alliansen i regeringen om jobbpolitiken. Kristdemokraternas förslag verkar delvis utgå från samma kritik som LOs dito, en kritik som av regeringen fick detta "icke"-svar. Regeringspartiet Kristdemokraterna upplyser om att förmedlingens ineffektivitet "varit känd länge", något som inte bekräftas av ansvarigt statsråd.

Att det i ett sådant krisläge som Sverige befinner sig i finns en tydlig glipa i synen på vad som behöver göras mellan den regering som leder landet och den majoritet som samma regering bygger makten på i Sveriges riksdag är olyckligt. Sverige behöver en skarpare jobbpolitik som möter krisen och arbetslösheten. I spetsen för den utvecklingen borde en arbetsmarknadsminister gå.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern Intressant 

fredag 26 oktober 2012

Opinionsläge med oroande Sd-uppgång och förfall i regeringskvarteren



Den första snön har fallit. Hösten är på väg bort och hit till vårt vackra land i norr kommer vintern med sin kyla, sitt mörker och sin...snö. För det politiska opinionsläget i nationen Sverige har det länge sett ut som att årstidernas gång inte påverkar väljarna så särskilt mycket. Gårdagens mätning från TV4/Novus innehöll inte några större avvikelser när det gäller trender från vare sig andra mätningar i närtid eller från det som gällde före sommaren. Det tydligaste har varit att (S)-uppgången har mattats av och, som setts de senaste mätningarna, att Sverigedemokraterna oroande nog ökar.

Det bekräftas av dagens mätning från DN/Ipsos. Sd placerar sig som det tredje största partiet med 8,5 procent, en uppgång med 2,7 procent. Det är knappast en tidig effekt av Jimmy Åkessons ambitioner att byta ut bilden av partiet som en samling "arga, unga män". Närmast till hands är tolkningen att Sveriges Television och Agenda med sitt val att frågeområde i senaste partiledardebatten har legitimerat SDs centrala fråga. Det är helt okey att nu diskutera "hur mycket invandring Sverige tål". Precis så gjorde public service-TV när Ny Demokrati fick drag under sina galoscher. Oerhört tragiskt. SvTs Agenda gör det dessutom i en tid när varslen ökar, oron gnager och sliter på människor samtidigt som trygghetssystemen försämras. Det skapar alltid grogrund för partier som Sverigedemokraterna.

I gårdagens mätning fick de "rödgröna" 48,6 mot allianspartiernas 44,2. Det var ännu en mätning där Kristdemokraterna och Centerpartiet hamnar under riksdagsspärren med 3,1 respektive 3,9 procents väljarstöd. DN/Ipsos antyder stödröstande från ett moderat parti som backar något. Kristdemokraterna är fortfarande under spärren, Centern något över med 4,2 och Folkpartiet som tappar en procent, noterar 5,3. Alla de tre "småborgerliga" ligger således nära att trilla ut ur riksdagen. Blockläget idag är 48,3 för de rödgröna mot 42,7 för Alliansen. Socialdemokraterna får 34,8, Vänsterpartiet går framåt till 6,3 och på den sidan är det Miljöpartiet som rasar med 2,7 procent till 7,2.

Statsminister Reinfeldt har nog förstått allvaret. Även om den egna retoriken har handlat om att fråga om Stefan Löfvens och Socialdemokraternas regeringsunderlag så är han medveten om läget. Därför har han också i intervjuer och debatter varit noga med att lyfta fram "småpartiernas" bidrag till politiken. Utan att det ger några större utslag i väljarnas partisympatier, verkar det. Att två av fyra regeringspartier riskerar att åka ur riksdagen  är anmärkningsvärt och frågan inställer sig igen: Med vem ska Reinfeldt bilda regering om detta blir valresultat?

Problemet som Reinfeldt har med sin regeringsbildning uppmärksammas i dag på debattutrymme i Svenska  Dagbladet. Där skriver de två moderata riksdagsledamöterna Maria Abrahamsson och Krister Thelin att allianspartierna borde göras om till ett riksdagsparti. "Om bara två eller tre lyckas, tvingas också de packa ihop och flytta från Rosenbad". Deras slutsats är inte alls ny eftersom de slår bort tanken på att bilda gemensamt parti. Den registrering som riksdagsparti som de två talar om har gjorts sedan länge men aldrig blivit verklighet.

Det är inte räkningen av röstförluster som är det mest intressanta med artikeln som skrivs strax efter att allianspartierna har ställt in det möte i Småland som Annie Lööf i Almedalstalet tyckte var så nödvändigt för att råda bot på den "glöd som har falnat" i allianssamarbetet. Abrahamsson/Thelin är skarpa och "talar klarspråk". Partiegoistiska utspel inom alliansen måste läggas åt sidan. Detta av respekt för alla de borgerliga väljare för vilka en omvald alliansregering 2014 betyder mycket mer än vad Centerpartiets, Kristdemokraternas eller de andra två partiernas noteringar i opinionsmätningarna gör.

Det mest talande och kanske trista är hur svensk borgerlighet har tunnats ut på alternativa idéer till Moderaterna. Det är makten och röster som räknas. Bort kan gärna det gröna miljöperspektivet fara, bort kan socialliberala tankar om att stötta svaga fara, bort kan det mesta utanför den Moderata bunkern fara. In ska bara komma sådant som ger plus i antal röster på valdagen, som säkrar Reinfeldts tid vid makten, en tes som förefaller leda till slutsatsen "håll käft och gör som Fredrik säger". Det är kanske inte märkligt att det går som det går.

Mer: Ekot, AB, Makthavare,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern Intressant 

onsdag 24 oktober 2012

Något är tokfel i högerns syn på kulturen


Det är väl kanske inget nytt, men förtjänar att upprepas: Relationen mellan politikens höger och kultur verkar inte vara särskilt kärleksfullt, snarare tvärtom. När Svenska Dagbladets ledarsida idag kommenterar S-förslaget till budget i huvudstaden så är det en kulturpunkt i förslaget som får ledarsidan att håna och reagera. Punkten om "Offentliga ateljéer – Ytor för gatukonst" beskrivs med tung ironi bakom orden som en  "humörhöjare".

Den som scannar av nätet eller söker i moderata programtexter kan säkert hitta mycket mer. Det är kanske ingen tillfällighet att partiet hoppar på de estetiska programmen i stället för att fråga sig själva varför jobbpolitiken har misslyckats. Svenskt Näringsliv tjuvstartade politikerveckan i Almedalen förra året med krav på slopat studiestöd för esteter och konststuderande. Nyligen blev Oliver Rosengren "uppmärksammad" på Twitter för kommentaren ovan: "Så länge det finns en kulturnämnd finns besparingspotential".

Det vore illa nog om de utspel som görs bara var just retorik. Men problemet är att det på många håll får praktisk tillämpning i politiken. Ett område är terminsavgifter för att få gå i kommunernas musik- och kulturskolor. Som Lärarförbundet skriver: "Terminsavgiften varierar från 0 kr till 1700 kr/termin. Kommuner med 0 kr i avgift är, Karlstad, Luleå, Sundsvall och Älvkarleby. Kommuner med höga avgifter är Lidingö, Danderyd, Vaxholm och Täby. Att de riktigt tunga M-kommunerna i Stockholms län placerar sig högst på avgiftslistan verkar således ha en direkt koppling till en syn på kulturen som är allt annat än positiv.

Partiet själva, Moderat idéforum, beskrev det så här inför en träff om partiets kulturpolitik i våras som fått rubriken "Hur ska framtidens moderata kulturpolitik se ut?"
Moderaterna anklagas ofta för att ha en fantasilös eller rentav destruktiv kulturpolitik. Partiet ifrågasätter ofta den breda offentliga finansieringen av kultursektorn och betonar att även kultur måste kunna bära sig själv
En klok analys. Förhoppningsvis ledde träffen till mer konstruktiva ståndpunkter, men mot bakgrund av det ovan skrivna kanske sannolikheten är liten. Svenska Dagbladets ledarsida får väl fortsätta söka underlag för spott och spe om kulturen i andra partiers budgetar än moderata dito.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern Intressant 

tisdag 23 oktober 2012

I spåren av Vårdval Stockholm: När gynmottagningen stänger ner tittar de ansvariga på



"Att begära att Hälso- och sjukvårdsnämnden förändrar regelboken för Vårdval Specialiserad gynekologi så att en vård på lika villkor blir möjlig för alla kvinnor i Stockholms län".

Så löd vårt socialdemokratiska förslag när Sjukvårdsstyrelse Söder igår behandlade ett ärende om "förtida upphörande av vårdvalsavtal om specialiserad gynekologisk vård". Så heter den lite mer formella rubriken.

I praktiken innebär det att många av de kvinnor som har gått till Ultragyn Sverige AB i Hallunda får oerhört mycket svårare att komma till vården och till gynmottagning. Företaget begärde att få upphöra med verksamheten eftersom ersättningssystemet i vårdvalet är alltför skral. Företaget själva visste detta redan när man gick med i vårdvalet och hoppades i ett brev till ansvariga att beslut skulle fattas som gör att "man även inom ett socialt mycket utsatt område ska kunna erbjuda befolkningen den vård på lika villkor som är en hörnsten i Hälso- och sjukvårdslagen".

Ultragyns mottagning öppnade 2006. Då startade man efter initiativ av landstinget som såg ett stort behov av en (helst) kvinnlig gynekolog i området. Nu stängs alltså verksamheten, något som är sorgligt i sig men särskilt plågsamt att se när man samtidigt får uppleva de ansvarigas passivitet i frågan. Till styrelsen fanns ett kort papper där det beskrivs som "beklagligt", att det finns "stort behov" och att "utbudet av gynekologisk vård kommer att vara begränsat i sydvästra Stockholm". Det lär enligt uppgifter finnas 26 mottagningar inom Stockholm gränser men endast 5-6 på Södertörn. En usel snedfördelning jämfört med behovet.

Anna Marsk som är VD och vårdcentralschef avslutar sitt brev till politikerna: "Med sorg i hjärtat har jag därför nu sagt upp vårt hyresavtal med Locum. Vi kommer per den 31/12 2012 inte längre kunna verka i Hallunda centrum". Idag får möjligen den högst ansvariga för sjukvården, Filippa Reinfeldt, en fråga från Dag Larsson (S) om detta vid landstingets möte och man kan hoppas att det blir mer av ansvarstagande för vården i alla delar av länet jämfört med den passivitet som uppvisades igår. Om detta har jag dock väldigt små förhoppningar.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern Intressant 

Regeringen om jobben. "Vi gör redan allt"


Om det är ointresse, okunskap eller bara en nonchalant och pliktskyldigt skriven replik får var och en bedöma. Men när arbetsmarknadsminister Hillevi Engström svarar på LOs ordförande i dagens Brännpunkt är det med en (kort) text som tillhör det mest oengagerade och flummiga jag har läst av ett statsråd. Det var för några dagar sen som Karl-Petter Thorwaldsson krävde fler och aktivare insatser mot arbetslösheten. I fem punkter uppmanade LO-basen regeringen att göra mer för att möta den 7,5-procentiga arbetslöshet som nu biter sig fast på nivå som Reinfeldt och Borg har betecknat som "massarbetslöshet".

"Kålle" föreslog en återupprättad arbetsförmedling, kraftigt utbyggd arbetsmarknadsutbildning, insatser för att ge arbetslösa som inte klarat gymnasiet sin viktiga gymnasiekompetens, fler subventionerade anställningar och mer av arbetsplatsförlagd utbildning. Därtill en återupprättad a-kassa som underlättar omställning. I sitt svar skriver Hillevi Engström att den nyligen lagda budgeten "motverkar att arbetslösheten biter sig fast". Men regeringen "följer utvecklingen noggrant" och för i övrigt en politik som gör att vi "behåller jobb och investeringar i Sverige". Det är allt.

Med lite god vilja kan man ändå ge Engström ett erkännande för att ge samma budskap som i söndagens Agenda då hon jobbfrågan mot Mikael Damberg. Då var svaret också "vi gör allt". Damberg pressade ministern om hon var beredd att öka beredskapen för ett sämre läge. Engström upprepade "vi gör allt". Samtidigt var Agendadebatten en ytterligare bekräftelse på den nära nog religiösa övertro som regeringen har på sänkta skatter som verktyg mot allt. Verklighetens rubriker om fler varsel och fler utan jobb verkar ha svårt att tränga in genom Rosenbads bastanta väggar.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Fler bloggar om Politik

torsdag 18 oktober 2012

Ett Sverige i kris behöver en regering- Inte dubbla oppositioner



Hur blev partiledardebatten i riksdagen igår? Ja, jag skrev ett inlägg i förväg med vissa förhoppningar om svar när det gäller jobben. Mycket riktigt präglades debatten av varselvågen som nu drar över Sverige, så sent som i går i form av ett omfattande varsel från Telia Soneras sida om 2000 anställda.

Det verkar som om alliansregeringen har missförstått ett par förhållanden. Det första är att deras gärningar som regering inte i första hand ska bedömas utifrån hur de har klarat jobben jämfört med Europa i övrigt. Visst är jämförelser intressanta och visst visar det att Sverige har haft nytta och glädje av den stabilitet som finns i svensk ekonomi, något som även Reinfeldt brukar hänvisa tillbaka till den tidigare S-regeringens politik. Alliansregeringens insatser ska bedömas utifrån hur resultatet ser ut i förhållande till deras egna vallöften. Från ett läge 2006 som de själva kritiserade som "massarbetslöshet" har en större andel av arbetskraften blivit arbetslösa och går utan jobb.

Varför det gick så fel och varför inte de kraftigt sänkta skatterna, de generösa bidragen till krogbranschen i form av sänkt moms eller subventionerna för att anställda unga har fungerat är nyckelfrågan som borde få ett svar. Detsamma gäller förstås lösningarna framåt. Regeringens budget är utformad med sänkt bolagsskatt som främsta reform och det antyder att det blir "more of the same". Mer av samma inriktning som inte har fungerat. Mer av sänkta skatter som inte är tillräckligt konstruktiv politik för att ge fler jobb.

Det andra missförståndet handlar lite om tonen och fokuset i debatten. Även om S-gruppledaren i riksdagen, Mikael Damberg, gjorde bra i från sig och får beröm från borgerliga ledarsidor så framstod regeringsföreträdarna också som opposition. I ett läge med hög arbetslöshet och en strid ström av varsel beter sig Sveriges regering som oppositionspolitiker och ägnar tid och kraft åt att kritisera S-motionen i stället för att lyfta fram egna lösningar på arbetslösheten. Reinfeldt återkom från en något frånvarande skepnad i Agendadebatten till den Reinfeldt som uppträder ganska arrogant och stöddigt. Men några analyser av vad som har gått fel i den egna jobbpolitiken fanns inte.

Mikael Damberg satte också debattens andra huvudämne med frågan till alliansen: "Varför väljer ni gång på gång bort skolan"? Damberg syftade säkert på att man i varje budgetbeslut har ett val. Att exempelvis sänka bolagsskatten, något som främst gynnar storföretagen och bankerna, eller att exempelvis satsa på skolan. Det senare borde rimligen vara en viktigare prioritering i tider när resultaten i skolan sjunker och klyftorna mellan elever ökar. Det borde rimligen vara viktigare när Sveriges möjligheter till tillväxt och fler jobb avgörs av en hög utbildningsnivå. Inriktningen från regeringen är i stället att sänka ambitionerna, att prioritera annat, att tala som "sänkta trösklar" och att införa eländiga system som Fas 3. Det är otillräckligt, minst sagt.

Gårdagens partiledardebatt visade i första hand på behovet av en regering. En aktiv, framåtblickande och initiativkraftig regering som kan möta arbetslösheten, hålla ihop Sverige och leda landet framåt. I stället fick nationen ytterligare en politisk opposition, en opposition som har fokus på sin egen förträfflighet och på det man beskriver som tillkortakommanden hos motståndaren. I så motto var partiledardebatten en stor olycka för Sverige även om den samtidigt visade att det finns en alternativ politik att rösta fram så fort man får chansen.

Mer: Ekot, Ekots direktrapport, Folkbladet, Lena Sandlin, Aftonbladet, DN,
Fler: Peter Högberg, Johan Westerholm, Röda Berget, Martin Moberg, Katarina Nyberg Finn,.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern Intressant 

onsdag 17 oktober 2012

Partiledardebatt och konsten att vinna val med det negativa



Det är inför Harpsundsöverläggningarna som Svenska Dagbladet skriver om allianspartiernas olika önskemål om hur ett eventuellt reformutrymme ska användas. Ett parti vill si. Ett annat vill så. Ett tredje och fjärde parti som också har sina olika krav. Tänk dig en sammanräkning av dessa önskelistor från en sådan ganska normal budgetförhandling. Tänk sen att den används i politisk debatt för att visa hur orealistiska och verklighetsfrånvända ett parti är. I seriösa sammanhang skulle det inte hända. Men det gör det idag på Aftonbladets debattsida. De fyra allianspartiledarna är undertecknare och det av ett inlägg som handlar om att skrämma väljare. "Se upp, oppositionen vill skrota arbetslinjen" är rubriken.

De fyra alliansledarna gör utspelet inför dagens partiledardebatt i riksdagen. Reinfeldt kommer direkt från gårdagens stormatch mellan Sverige och Tyskland och är säkert uppfylld av att ha sett hjältebragden. Möjligen gnager en tanke att framgångar för Sverige i fotboll också kan användas för egen parti-PR? Till den PR-insatsen och till det vanliga talet om sin egen politik lägger Reinfeldts Moderater och övriga allianspartier nu den negativa kampanjens trista inslag. Moderaterna har siffertrixat under lång tid. Minns vårens partiledardebatt där Reinfeldt påstod att 300 000 jobb hade skapats under hans tid. Efter kritiken som kom var siffran i förra veckans Agendadebatt 200 000. 

Nu är det dags igen. I Aftonbladet-artikeln skriver de fyra att "summeras effekterna av oppositionens olika förslag, enligt gängse beräkningsmetoder, hotas mellan 50 000 och 100 000 jobb på lång sikt". Det "gängse" metoderna är lite oklara men när ingenting går att hitta i officiella papper brukar man hänvisa till "interna beräkningar på Finansdepartementet". I det här sammanhanget må så vara: Det riktigt tråkiga är att allianspartierna väljer smutskastandet som politisk metod i stället för att ta ansvar för en rak och ärlig debatt. En förklaring är möjligen att man har haft USA-rådgivare som är mästare på sådant.

Man kan förstå att nervositeten är stor. Moderaterna och alliansregeringen har inte lyckats med jobben. Förtroendet hos väljarna om vem som bäst klarar jobben och att bekämpa arbetslösheten har gått över till Socialdemokraterna som där har ett ganska kraftigt försprång på Reinfeldt. När den egna politiken inte har fungerat ska man alltså i stället skrämmas med oppositionen. Det är en mycket trist utveckling av den svenska politiska debatten.


Jag hoppas att partiledardebatten ger väljarna raka och viktiga svar på de frågor de ställer om jobben, välfärden, trovärdigheten i den ekonomiska politiken och på andra områden. Ett föredöme är (S) Mikael Damberg som ju som gruppledare delar i riksdagsdebatten därför att Löfven inte sitter i riksdagen. Idag skriver Damberg i DN om S-politiken för att stärka utbildningen. Det är konstruktivt. Det är att berätta om samhällskritik och om hur man själv vill lösa problem. Det är att se framåt.

Att belysa skillnader mellan partier är det sammanhanget inte ett dugg märkvärdigt eller fel. Tvärtom, det tillhör politiken och är en viktig del av politisk debatt. Men att använda siffertrixande och förvanskande på det sätt som allianspartiernas ledare gör är orimligt. Sakfrågorna och värderingarna bakom politiken bör vara i fokus i stället.


Fler som skriver: Thomas Böhlmark, Maria Abrahamsson,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern och  Intressant 

tisdag 16 oktober 2012

Kraven på jämlik vård står kvar efter blek vårduppgörelse

I Stockholmsregionens morgonnyheter får Filippa Reinfeldt stoltsera med en uppgörelse med Miljöpartiet om Vårdval Stockholm. I DN skriver alliansen och MP om en överenskommelse som "Tryggar fritt vårdval" inför framtiden och som "kan hålla över tid och valresultat". Till sitt innehåll är det som presenteras inte tillräckligt. Särskilt allvarligt är att det inte föreslås något förstärkt system för kvalitetskontroll och uppföljning. Primärvårdens resurser kommer att fördelas ungefär som nu också i framtiden och det är icke acceptabelt. Men möjligen når Moderaterna en politisk framgång byggd på retorik mer än att det finns anledning att belöna en praktisk politik.

Den som har följt debatten vet hur det lät när Vårdvalet infördes. Från (S) sida var det inte rätten att välja doktor eller vårdcentral som var kritikens kärna. Huvudinvändningarna handlade om att resurserna fördelades på ett sätt som inte tog hänsyn till patienternas behov. Det skulle leda till ett system där vården byggdes ut i områden med tämligen friska invånare och redan gott utbud samtidigt som den försvagas eller inte stärktes tillräckligt där människor har större ohälsa och samtidigt sämre vårdutbud. Den kritiken kom från oppositionen men också från läkare, sjuksköterskor och patientorganisationer.

Alliansens svar blev då: "Vi tar med en särskild ersättning för tolk". Det kritiserades kraftigt men kritiken slogs bort. Året var 2007 när förslaget togs fram och gällde från 1/1 2008. Vi skriver 2012 och efter flera år av envisa upprepningar av kritiken skriver så allianspartierna och Mp: "Vi ser ett behov av att utveckla besöksersättningen så att den tar större hänsyn till patienternas olika vårdbehov, exempelvis kroniskt sjuka och multisjuka. Ett första steg införs under 2013". Talar man om senfärdighet i politiken så är detta ett lysande exempel.

Jag har personligen fäst mig vid två illustrationer av vårdvalets effekter, den ena en riktigt skrämmande utveckling men som hänger ihop med det andra. Det första gällde Ormängens vårdcentral i Hässelby. Företaget som drev mottagningen skrev till landstinget och begärde förtida upphörande av avtalet med landstinget. "Patienterna har blivit alltför sjuka och gamla", skrev vårdgivaren och "tipsade" landstinget om att andra kan ta över dessa patienter som föreföll vara både dyra och oönskade. Det är något sjukt i vården när sådant alls förekommer.

Det andra handlar om flera orimliga inslag i och följder av systemets utformning. Landstinget som ansvarig för vården avstår från ansvaret att bedöma var behovet finns av vård. I vårdvalets spår följer tyvärr också ett ointresse för den egna, landstingsdrivna vården. Vi har heller inte ett enda steg närmare målet och lagens krav om en jämlik vård efter behov när friska patienter med korta besökstider premieras och det omvända gäller för dem som faktiskt mest behöver vårdens resurser.

För den som önskar en jämlik vård efter behov kvarstår uppgiften att driva på för en annan politik i landstinget även efter dagens DN Debattinlägg, signerat Alliansen och Miljöpartiet.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern Intressant Fler bloggar om Politik

Spårväg Syd bort men fortfarande 750 000 skäl att satsa på Södertörn

[Uppdaterad] Mig förvånar det inte ett dugg, den nyhet som idag når mig från Stockholms läns landsting. Nej, det är inte rubriken på det här inlägget som är en nyhet. Insikten om behovet av satsningar på spår och trafik söder om Slussen har uttryckts av många och många gånger. Men ända sedan jag såg en sammanställning över investeringsbehov, där den viktiga tvärspårdragningen på Södertörn hade petats in under en "övrigt"-rubrik, så har jag anat utgången. Att SL också har agerat emot lösningen hjälper väl inte till, och inte heller att Stockholm har ett trafiklandstingsråd som förefaller helt ointresserad av länets södra delar. I stället prioriterades innerstaden och "NK Express" och det är tänkbart att det vi nu ser, Spårväg Syd in i en avlägsen framtiden om ens det, är en följd av det beslutet.

Förhoppningen har väl stått till de företrädare för majoriteten som ändå har deklarerat att "visst  kommer Spårväg Syd". Tunga, lokala företrädare skrev om 750 000 skäl att utveckla infrastrukturen på Södertörn, däribland många företrädare för landstingsmajoriteten. Att det i alliansen fanns stöd för Spårväg Syd har också vid åtskilliga tillfällen garanterats av alliansen i Huddinge när vi den vägen har försökt driva på landstinget. Men det saknas inte heller löften från Wennerholm och landstingsmoderaterna. Vid budgetdebatten 2011 var beskedet ganska tydligt: "Det handlar om ett förverkligande av Spårväg Syd, som finns med i den första delen av paketet som trafiklandstingsrådet uttryckte det.

Vid landstingets Trafiknämnd idag kommer (S) att föreslå återremiss på ett ärende där Spårväg Syd är borta. Högre ambitioner krävs och mer av helhetstänk för regionens södra delar utifrån trafik, bostadsbyggande och arbetsplatser. En sådan strategi skulle kunna förstärka underlaget för satsningar som spårvägen och det skulle också följa landstingets egen plan, RUFSEN, som handlar om att skapa fler starka kärnor i regionen. Moderaterna och Wennerholm bör följa sina egna utställda löften och utspel och därmed stödja S-förslaget.

Det är kanske inte troligt. Då är det bara att plocka fram ett gammalt blogginlägg och peppa motståndskrafterna. Eller som rubriken löd på ett av mina tidigare inlägg om hotet mot Spårväg Syd, som verkar besannas. "Nord mot Syd? Oavsett det - Stand up and fight, Syd!" Eller kanske ett bättre alternativ till "regiondelspatriotism" är att välja en ny politisk ledning för landstinget som ser till hela regionens villkor och utvecklingsmöjligheter. Det är nog trots allt den bästa lösningen.


Uppdatering: Som framgår av Lennart Kalderéns kommentar nedan så behandlade Trafiknämnden ärendet under gårdagen. Det finns bl.a. återgivet i SvD, i en artikel som jag väntat på ska komma på nätet men inte hittar. SvD skriver: "Landstinget går vidare med förmodat olönsam spårväg". På nämnden lades ett särskilt förslag till beslut av M, C och KD, som bland annat refereras av Christer Wennerholm och Lennart Kalderén.

Erika Ullberg (S) säger till SvD att partiet har föreslagit återremiss för att få bättre beslutsunderlag än detta och uttrycker oro över vad som händer när det nu finns brister. Vad det innebär finns beskrivet i partiets skrivning till nämnden i går. Det man kan notera är att Folkpartiet inte ingår i Alliansen i den här frågan. Man lade ett eget förslag och säger till SvD och i pressmeddelande att man inte vill ha någon utredning av alternativ busstrafik utan bygga spårvägen.

Jag själv ingår inte i nämnden utan jag har skrivit om frågan därför att den är viktig för mig. Till det "författandet" har jag de källor som är öppna och tillgängliga på nätet. Bara det faktum att allianspartierna inte är eniga i sitt förslag oroar ju.

Har också fått uppfattningen på sociala medier att spelet är lite märkligt. Det var ett år sedan förstudien remitterades och handlingarna nu kom 10 dagar före. M-förslaget (+KD och C) lär ha lagts under mötet? Kanske därför som Fp bröt sig loss från alliansvännerna. Vad gäller (S)-förslaget känns det förstås viktigt i alla sammanhang: Man ska veta vad man beslutar. Det är mycket klokt att en förstudie också beskriver hur det ser ut med byggande och arbetsplatsetableringar, om man vill stärka argumenten och ekonomin i projektet. 

Fler: Malin Danielsson, Birgitta Rydberg
Dagens Nyheter skriver.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

Moderat förtroendetapp och en S-hemläxa från United Minds och väljarna

Aftonbladet / United Minds om förtroendet i sakfrågor...

Aftonbladet har försett nyheten med samma mörka katastrofrubriker som i går. Då handlade det om "Chocksiffror". Idag ropar tidningen ut att "Löfven tappar i hjärtefrågor". Även här är det United Minds som ligger bakom mätningen, nu om förtroendet för partier i olika sakfrågor. Den som till äventyrs blir orolig av rubrikerna bör granska siffrorna. Det finns möjligen skäl för alla att fånga upp väljarnas signaler. Men om någon ska känna oro för resultatet i den här mätningen så är det snarare Reinfeldt och allianspartierna. Det ser kort sagt inte bra ut för de styrande.

"Sverige är på väg åt fel håll". Det tycker drygt 43 procent av väljarna och det är den högsta siffran som uppmätts sedan 2010. 36,4 procent av svenska folket menar att Reinfeldt kör Sverige åt rätt håll. 20,5 procent är osäkra.

I sakfrågor är mätningen mer en källa till rysningar för Moderaterna än för  (S). På fyra av fem samhällsområden får Alliansregeringen däng av Socialdemokraterna när det handlar om förtroende. Jobben menar 44,8 procent av väljarna hanteras bäst av (S) medan 33,1 procent föredrar Reinfeldts så kallade "arbetslinje". Det förtroendeförhållandet har tidigare bekräftats av andra, som Westanders mätningar. Nära halva väljarkåren föredrar (S)-politiken i vård och omsorg, att jämföra med 23,4 procent för (M). 39,9 procent önskar (S) skolpolitik mot 33,7 för den moderata. 30,6 säger (S) när man uttalar sitt förtroende om miljöfrågor att jämföra med 17,9 procent för (M).

Den femte frågan handlar om en grundläggande fråga i politiken. Vilket alternativ klarar bäst att föra en politik som stimulerar ekonomisk utveckling. Här leder fortfarande Moderaterna i förtroende och det ganska kraftigt. 48,2 svarar (M) mot 31,8 för (S).

Även om det fortfarande finns ett starkt stöd för Socialdemokraterna så går partiet något bakåt i förtroende i samtliga frågeområden utom när det handlar om den ekonomiska politiken. Där finns en paradox jämfört med partiernas budgetförslag. Regeringen och Reinfeldt bedömde ju ett högre reformutrymme jämfört med (S) och även jämfört med en rad andra bedömare. Dessutom används en stor andel av det utrymmet till en tveksam "reform": Att sänka bolagsskatten för brutto 16 miljarder, något som verkligen inte alla tror kommer att gynna jobbtillväxten. Att regeringen gör det på lånade pengar borde rimligen pressa ner förtroendet när det handlar om att sköta landets finanser.

För Socialdemokraterna är minustecknen framför fyra av fem viktiga frågor något att fundera över, även om opinionsmätningar alltid ska läsas med försiktighet. Det viktiga i sammanhanget är att man kan göra det i trygg förvissning om att svenska väljare i hög utsträckning gillar inriktningen. Samtidigt får det nu regerande alternativet, Moderaterna, minustecken framför förtroendesiffran på alla områden.

När det gäller jobben, skolan och vård/omsorg ökar osäkerheten vilket kan vara ett uttryck för att S-budgetens inriktning, illustrerad med namnet "affärsplan", skapade mindre skillnader i väljarnas ögon mellan (S) och (M). Den tolkningen med reservation för att halva mätperioden ligger före (S) offentliggörande av hela budgetmotionen.

Sammanfattningsvis: Väljarna är inte heller helt säkra på utvecklingen. Osäkerheten ökar, något som ger (S) större tapp än för (M) utom i den fråga (ekonomi) där Socialdemokraterna redan ligger efter. Mätningen ger (S) en rejäl hemläxa och ett uppdrag att fortsätta slipa på politiken och kommunikationen av politiken. Det är nödvändigt om grunden ska läggas för ett valresultat 2014 som lyfter partiet från 2010 års eländesnivå. Det görs säkrast om man tar fasta på de signaler väljarna ändå ger i mätningen. Ett starkt stöd i viktiga frågor, inte minst på välfärdsområdet och ett underkännande av Reinfeldts och Moderaternas väg som man nu lett in Sverige på. Det sistnämnda är inte förvånande.

Mer: United Minds rapport.
Fler om opinionsläget: Johan Westerholm, Peter Högberg, Campaign Dossier, Staffan Lindström, Uppstuds, Martin Moberg,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant 

måndag 15 oktober 2012

United Minds "S-chocksiffror" - Men värre för Reinfeldts allians


Grafik, Aftonbladet/United Minds okt 2012 resp okt 2011

Veckan inleds med rubriker i Aftonbladet efter United Minds senaste mätning av väljarsympatierna. Beskrivningen av det politiska läget som illustreras av mätningen ger närapå krigsrubriker (igen) för Socialdemokraterna. "Chocksiffrorna för Löfven (S)". Man kan som alltid diskutera hur en mätning ska tolkas och vad som är "chock" eller inte och för vem. Självklart är det faktum att (S) efter en positiv utveckling hittills under Löfvens ledarskap åter är nere och snuddar vid 30-strecket inte alls några glädjebesked. Partiet fick i "katatrof"- eller "eländesvalet" 2010 endast 30,66 procent av väljarstödet. Som bekant medförde det en rejäl resa i sankmarker under mycket lång tid. Dit vill nog få partivänner återvända. Dagens notering är tyvärr inte alls särskilt långt ifrån de talen.

Det finns dock all anledning att ta mätningar med viss ro. Det är ett par år kvar till valdagen. Det första riktigt skarpa tillfället att visa skillnader mellan partierna kom så sent som för en vecka sedan i budgetmotionen där (S)-politiken skulle ställas mot de borgerligas. Möjligen har de effekterna inte satt sig. Eller också ser faktiskt väljarna inte tillräckligt tydliga skillnader mellan blocken. Där kan S-ledningens val att beteckna budgeten för "affärsplan" ha spelat roll, liksom det faktum att man valde ett mindre reformutrymme än alliansbudgeten och dessutom accepterade delar av en bolagsskattesänkning som "ingen önskade". Det finns all anledning att tänka till på de punkterna inför kommande budgetförslag.

Det är trots allt inte bara (S) som har anledning att fundera över läget. För alla demokratiska partier gäller samma trista signaler idag som i helgens mätning från SIFO. Idag noterar Sverigedemokraterna 9,9 procent, en ökning från förra årets 7,1 procent. För den som önskar att främlingsfientliga krafter motas på ett tidigt skede är det oerhört oroande och att SvT Agenda i partiledardebatten valde "Sd-frågan" "Hur mycket invandring tå Sverige" bidrar inte till det. Snarare tvärtom. Kanske ser vi effekter av det misstaget redan nu, även om en del beror på den metod i form av digitala paneler som United Mindes använder sig av.

Alliansen fick i förra årets mätning 46 procent mot de rödgrönas 45,8. I år noterar allianpartierna 42,2 mot de rödgrönas 46,6. Förra året låg Kristdemokraterna under spärren till riksdagen. I årets oktobermätning får partiet samma siffra, 3,8, men även Centern ligger nu farligt nära spärren, 4,2 procent att jämföra med förra årets 6 procent. I dagens SvD beskrivs ett Centerparti under ledning av Annie Lööf som är frustrerat och splittrat. En stor del av partiets företrädare vill återgå till sina rötter, göra om samarbetet inom alliansen och gärna stoppa vidare utbyggnad av kärnkraften. De stämningarna har Annie Lööf försökt fånga upp i talet om den falnade glöden i allianssamarbetet men ännu har inget bestående hänt utåt vad gäller förändringar efter Lööfs tal i Almedalen.

Som helhet blir min bild av läget ungefär detsamma som i går. Mycket mer kan önskas av S-uppgång och det förutsätter tydliga skillnader, inte bara generellt utan också i frågor som väljarna ser som viktiga för sitt val av parti och i värderingsfrågor. Det handlar om jobben, skolan, sjukvården och i frågor om a-kassa och sjukförsäkring. Men också om minskade klyftor i samhället, om solidaritet uttryckt i en rättvis skattepolitik och om tydlighet i att skattepengar ska användas till det de är avsedda för. Den borgerliga alliansen ligger sämre till än för ett år sedan. I stället för ett parti riskerar nu två av fyra att hamna utanför riksdagen. Det enda som är säkert med dagens mätning är att det inte är ett valresultat. Det får vi först om knappt två år.

Mer: Ulf Bjereld.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots. Politometern och Intressant Fler bloggar om Politik

söndag 14 oktober 2012

Sjukförsäkring och a-kassa - Allt svagare stöd för Reinfeldts politik

Riksdagen har knappt hunnit påbörja behandlingen av regeringens budgetproposition för 2013 förrän det kommer utspel från regeringspartier om satsningar man uppenbart saknar. Idag är det Folkpartiet som markerar mot Reinfeldts och Borgs budget om den usla sjukförsäkringen. Partiet säger sig vilja höja taket rejält i försäkringen eftersom allt färre får ut de 80 procent av lönen vid sjukdom som varit tanken. Veckan som gick bjöd också på utspel om a-kassan. TCO förde fram konstruktiva förslag till förbättringar av den allt sämre arbetslöshetsförsäkringen. Även där var Folkpartiet snabbt ute med kommentarer om förbättringsbehov, något som tidigare också Centern har gjort.

Det är välkommet med ett ökat stöd för att stoppa försämringarna i välfärden. Det har nog känts lite ensamt när oppositionen har talat varmt för förbättringar men den styrande alliansen inte har lyssnat. Därför ska man möjligen minnas att politiken har kunnat genomföras därför att de fyra regeringspartierna så envist har stått eniga bakom försämringarna, också Folkpartiet och Centern. Det moderata talet om "arbetslinjen" handlade ju om kraftigt sänkta skatter, mest för den som tjänade mest, ett kalas som betalades" med försämringar i sjukförsäkring och a-kassa. Tron på den politiken var så stark så att besluten att försämra för sjuka och arbetslösa både applåderades och "gjordes vågen för" av allianspolitiker.

Vi ser nu effekterna när det gäller sjukförsäkringen. 62.463 personer har sparkats ut från försäkringen under alliansens tid vid makten. Av de som tvingas till arbetsförmedlingen för att i stället jobba är det många som möts av förmedlingens besked: "Du är för sjuk för att jobba". Men samhällets stöd i form av ersättning inom sjukförsäkringen har upphört och människor tvingas i stället gå till socialbyrån. Rehabiliteringskedjan fungerar inte. Människor som förut var sjuka med en god ersättning har fortsatt varit lika sjuka men utan att få del av samhällets trygghetsförsäkringar. En orättfärdig politik.

Några märkbara effekter i form av en lägre arbetslöshet efter försämrad a-kassa har inte kunnat märkas. Massarbetslösheten biter sig i stället fast. Från Luleå i norr till Lund i söder och från Säffle i väster till Oxelösund i öster kommer varslen om uppsägningar. Allt fler möts av beskedet att jobbet försvinner. Mest omfattande är SSAB, en ryggrad i svensk industri, som nu varslar 450 medarbetare i Luleå, Oxelösund och Borlänge.

Den arbetslöshet som drabbar människor är en tragik i sig. Men det räcker inte med att man ska förlora jobbet. Runt om i landet får den som möter arbetslösheten direkt och konkret också besked från regeringen att det inte kommer att bli någon förbättring av den alltför urholkade och försämrade a-kassan. En halv miljon människor lämnade a-kassan när avgifterna höjdes och ersättningen samtidigt försämrades, allt i "arbetslinjens" retoriska namn. Retoriken blir otvivelaktigt en obegriplig motsägelse: "Vi prioriterar jobben, inte att höja a-kassan", säger de ledande politikerna från Moderaterna.

Lyssnar man till vad olika partier säger borde det idag finnas en riksdagsmajoritet för en bättre sjukförsäkring och en arbetslöshetsförsäkring som ger större trygghet och högre ersättningar. Ändå kommer inte några positiva förändringar i människors vardag. Varför? Ja, förklaringen är att Moderaterna är totalt dominerande i alliansregeringen. Uteblivna förbättringar beror inte på att regeringen sover djupt och inte ser problemen. Det handlar mer om en grundläggande ideologisk syn.

På många sätt är Reinfeldts politik mer höger än förr, även om det ofta beskrivs som motsatsen. Förr talade moderater om att "ett samhälle som inte låter människor lyckas inte heller kan ta hand om de som misslyckas". Det låg även i de formuleringarna värderingar som man lätt får rysningar av att höra. Synen att arbetslöshet och därmed behovet av ett trygghetsnät ska ses som misslyckande för individen. Men det fanns ändå en tanke att göra något. Det fanns ändå en välgörenhetsådra som verkligen kunde ifrågasättas men som ändå gav ett visst mått av hopp: Även en borgerlig regering skulle bry sig. I alla fall lite.

Med Reinfeldt har retoriken ställts om till vänster. Arbetarrörelsens begrepp om solidaritet, jämlikhet och arbete åt alla har börjat användas av den nya högern. Med den praktiska politiken är det omvänt och frågan är om inte Reinfeldt  har placerat sitt parti på en verklig högerytterplats. Borta är talet om att "ta hand om de misslyckade". I stället räknas kallt på röstmaximering och en moderatledare kan rakt ut avfärda den som inte jobbar som potentiell väljare. "Det finns andra partier." som Reinfeldt påminde om.

Om den sämre a-kassan som Moderaternas ledare Reinfeldt inte vill förbättra, skriver Daniel Swedin bra på Aftonbladets ledare. Om jag skulle invända på någon punkt i Daniels text så är det möjligen mot slutsatsen att Reinfeldt inte har förstått. För på många sätt verkar politiken vara mycket medveten. Ibland har de gamla klippen som finns på nätet av de unga Fredrik Reinfeldt och Anders Borg används som halvt skämtsamma i olika debattinlägg. "Välfärdsstaten är omöjlig i sin konstruktion" skrev och sa den unga Reinfeldt som, väl värt att minnas, ändå hade blivit riksdagsledamot vid det tillfället. Men det var väl då? Inte nu?

Den som ser på dagens sargade trygghetsnät för den som är sjuk eller arbetslös och den som tar del av argumenten för politiken kan lätt hitta kopplingar mellan politiken och värderingar om välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion. Att den synen innerst inne lever i borgerligheten skulle förklara politikens inriktning. Den blir inte mer riktig, rätt eller rättfärdig för det.  


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och  Intressant

Knepigt läge för Reinfeldt och ett opinionsläge som på en punkt oroar

Grafik: SIFO/SvD.

Det mest oroande i dagens SIFO-mätning av väljarsympatierna är att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna når nya rekordnivåer. Denna den tredje mätningen i rad med "all-time-high" når partiet upp till 7,7 procent. Att det enbart skulle bero på SvTs Agendas beslut att lyfta upp frågan "Hur mycket invandring tål Sverige" i partiledardebatten förra veckan är nog inte troligt, med tanke på att debatter av det slaget inte får ett omedelbart genomslag i opinionsmätningar.

Partiet har genom sitt inträde i riksdagen fått en plattform att agera utifrån och därmed fått stämpeln "legitimerat parti" på sig. I tider av större osäkerhet, högre arbetslöshet och mer omfattande utanförskap växer också intoleransen, något som knappast är unikt för vår tid eller för Sverige. Det ökar behovet av politisk samling mot främlingsfientlighet och rasism och det ställer större krav på politiken att minska, inte öka, klyftorna mellan samhällsgrupper.

Annars är läget mellan blocken hyfsat stabilt med en "rödgrön" ledning till regeringspartierna på 6,4 procentenheter. (S) når 32,1, en minskning med 1,2 procent men "balanseras" på den sidan av en något större uppgång för (Mp) och (V). (M) noterar 28,8, en liten ökning. SvD skriver om ett förhållande som är värt att uppmärksamma. Det gäller tre av de fyra allianspartiernas läge i opinionen. I dagens mätning tappar Kristdemokraterna ytterligare väljarstöd och får 3,4 procent. Det är femte månaden i rad som SIFOs mätningar förvarnar om att partiet inte kommer att klara spärren till riksdagen. Även för Centerpartiet och Annie Lööf är läget fortsatt bekymmersamt. Partiet tappar i dagens mätning 0,4 procent och når 4,4 procent. Allt närmare riksdagsspärren också för Centern, således.

Moderaternas Fredrik Reinfeldt leder redan idag en regering i minoritet. Han och allianspartierna har pressat de rödgröna på "vem ska regera med vem" under lång tid men bör framöver få allt fler frågor om sitt eget parlamentariska underlag. Eller som SvD skriver:
En annan lika viktig fråga är om alla de tre småpartierna inom alliansen verkligen får tillräckligt med stödröster för att klara riksdagsspärren. Åker något av dem ut ändras förutsättningarna helt.
Så, om de dystra siffrorna för två av alliansregeringens fyra partier blir valresultat. Vad gör Reinfeldt då? På samma sätt som han själv kräver svar om oppositionens regeringsplaner bör han själv ge besked om sitt regeringsunderlag och vilken förändring som följer av politiken med nya förutsättningar.

SIFO ger möjligen en viktig signal till Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Budgetalternativet från förra veckan var utmärkt på många sätt men förefaller inte i tillräcklig grad markera för väljarna vad som skiljer i politiken. Oppositionen avsatte ett mindre reformutrymme än Reinfeldt och Borg och (S) valde dessutom att acceptera en del av den kraftiga bolagsskattesänkningen i stället för andra satsningar på exempelvis välfärdsområdet. Kanske hade en tydligare uppgång kunnat noteras om det på den punkten hade sett annorlunda ut. Men det är förstås bara lösa spekulationer.

Mer: Expressen, Ekot.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och  Intressant 

onsdag 10 oktober 2012

Marcus Birro snurrar dubbelt i Expressen


Något har verkligen snurrat till. Riktig vad är svårt att exakt avgöra men att Marcus Birro i sin senaste krönika skriver att Olof Palme, om han hade återvänt, hade blivit kristdemokrat, är ett pinsamt och beklagligt uttryck för att något inte riktigt stämmer. Denna dagens världsfrånvända text kommer en kort tid efter den förra som i sin ynklighet och obegriplighet låg på samma grumliga nivå. Då i form av angrepp på fackföreningsrörelsen som Birro beskriver som "Av tusentals politiska lögner och svek under de senaste trettio åren är nog den fackliga lögnen en av de vidrigaste".

Olof Palmes värderingsgrund gjorde honom till Socialdemokrat. Det kan i och för sig räcka som replik till Birros krönika. Hade Palme börjat knata i den riktningen som Birro tror så skulle han också möta vad som ser ut att vara de sista kvarvarande väljarna, på väg i motsatt riktning, bort från Marcus Birros parti. Birros kristdemokrater fick i helgens mätning från Demoskop inte ens tre procentenheter i stöd från väljarna, 2,9 procent.

Den som till äventyrs känner behov av att försvara Marcus Birro kan förvisso hitta goda argument för tokerierna. Som krönikör i Expressen SKA man helt enkelt skriva i sann Ulf Nilsson-anda och gärna bräcka honom i konsten att dra personlig uppmärksamhet till sin egen person. Och gärna med udden riktad mot "vänstern" och arbetarrörelsen som ju är själva tanken med jobbet. Så lönen från tidningen bör han den här månaden ta ut med gott självförtroende och en övertygelse av att ha gjort det som förväntas av kvällstidningen. Det berättar möjligen mer om den tidningsprodukten..

Aftonbladets Daniel Swedin skrev en text efter Birros förra krönika. Den är läsvärd för den som vill ha ytterligare perspektiv på krönikörens vredesutbrott över svensk arbetarrörelse och något som idag nog kan betecknas som ett hån mot Olof Palme. Socialdemokraten Olof Palme.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern Intressant Fler bloggar om Politik

Kaffe och kanelbullar lyfter Sverige ur krisen?


Med knappt två år kvar till valet är det hög tid för partierna att tänka på bilden som väljarna har av ens styrkor och svagheter. Den som inte om ett år eller så har lyckats stärka sitt "varumärke" i väljarnas ögon kommer att få problem när man pratar sakpolitik. Det gäller politiken i stort men särskilt i de frågor som väljarna tycker är avgörande för valet av parti. Därför pratar partierna mycket om jobben. Därför blir jobbfrågan särskilt het i debatter som den i söndagens Agenda.

Så sent som i somras berättade en mätning från Westander att (S) och Stefan Löfven har högre trovärdighet i sin politik för jobben än Reinfeldts allians. Makten kan således avgöras av hur väljarna ser på jobben och på partiernas kraft, vilja och förmåga att möta arbetslösheten. Det var väl därför som söndagsdebatten om jobben fick efterdyningar också i måndagens kommunfullmäktige i Huddinge.

Vi hade från (S) lagt en motion om att den som lever på försörjningsstöd som beror på arbetslöshet ska erbjudas en särskild anställning under ett år, med "kvalitetsförbättrande uppgifter utanför ordinarie verksamhet". Det ger extra resurser till kommunen samtidigt som den som är arbetslös kan kvalificera sig till a-kassa". Alliansen valde att besvara motionen med den vanliga hänvisningen till att "allt redan görs". Som framgick av pappren till fullmäktige handlar det idag om att använda modellen i "mindre skala under begränsad period". Vårt förslag handlade om allas rätt till en sån insats. Där, precis som på riksplanet, är det ihåligt med allianspartiernas ambitioner när det handlar om arbetsmarknadspolitik. I stället för att stå för de lägre ambitionerna återkom argumenten från partiledardebatten. Samma felaktigheter som Reinfeldt upprepade i debatten återkom i vårt fullmäktige.

Siffertrixandet är kanske Reinfeldt enda möjlighet men blir inte mer acceptabelt för det. Därför talade han vid förra partiledardebatten om 300 000 fler i arbete med alliansen och nu, några månader senare, om 200 000. Det beror egentligen på att det är 350 000 fler i arbetskraften och inte på att regeringen har lyckats med sin jobbpolitik.

SCB:s webbsida berättar om en arbetslöshet på 7,2 procent. Så hög skulle den inte vara enligt alla löften om jobben. Så hög arbetslöshet kallades av Reinfeldt och Borg för "massarbetslöshet" för sex år sedan. Arbetslösheten var vid årsskiftet 2006/2007 cirka 6,5 procent. Nu är kalla fakta således att färre i arbetskraften har jobb jämfört med då. Därtill har alliansen infört verkningslösa åtgärder som Fas 3 för att gömma delar av arbetslöshetssiffrorna. Bilden av politikens resultat görs till det centrala. Den ska inte få inte bli att man misslyckats med jobben, även om det är verkligheten.

Därför beskrivs också oppositionens förslag som katastrof för jobben. Ännu denna dag ligger bolagsskatten kvar på 26,3 procent och så har den gjort sedan 2009. Sänkningen ner till 22 procent  som kostar 16 miljarder har förstås inte genomförts. Ändå beskrivs det som en "skattehöjning" att till och med föreslå en lägre sänkning av skatten. Jobbeffekterna är skrivna i stjärnorna och bygger på en nästan religiös övertro att sänkta skatter ger fler jobb och det till priset av en sänkt arbetsmarknadspolitik.

Sänkt moms på krogar och catering kostade 5,4 miljarder. I partiledardebatten och i vårt fullmäktige lyftes det fram som en lyckad reform. S-förslag om att återta sänkningen beskrivs som närapå haveri för jobben i den sektorn, trots att branschen under Reinfeldts första fem år vid makten har haft den högre momssatsen. I partiledardebatten bekräftade Folkpartiets Jan Björklund att det inte går att dra några slutsatser om fler jobb efter sänkningen. Det verkar bekräftas av SCB:s siffror, även om man är försiktiga i kommentarerna om hur siffrorna används i debatten.

Nyligen visade SCB:s statistik för augusti en uppgång i restaurangbranschen. Starkast uppgång finns i kategorin "kaféer/konditorier" med en uppgång på 12,3 procent. Näst starkast uppgång i den kategori som lever mest på drycker som inte har fått del av momssänkningen, det som benämns "Nöjesrestauranger, pubar, barer". Betydligt svagare utveckling finns i de kategorier som rimligen har fått del av den största andelen "momssänkarpengar".

Kaffe och kanelbullar drar uppåt och ses som den stora räddningen för svensk ekonomi, tydligen. Inte att förakta de inslagen i livet och verkligen inte de jobb som finns i branschen. Varje kille eller tjej kan lämna arbetslöshetens tristess och i stället få ett jobb på café, med schyssta villkor och avtalsenliga löner är välkommet. 

Men det känns lite väl ihåligt som basen i en aktiv jobb- och tillväxtpolitik, särskilt som att effekterna på jobben inte kan beskrivas som bevisad. Framför allt känns det oerhört felkalibrerat när utbildningssystemet samtidigt undermineras, när klyftorna mellan kompetenskrav på anställda och de arbetslösas faktiska kunskaper inte minskar och när arbetsmarknadspolitiken gärna erbjuder gratisarbetskraft men inte i tillräcklig grad stärker den som ska söka jobb. Norrtälje, Orrefors, Åfors och Säffle. "Varselvågen sprider sig över Sverige", berättar medierna. Då duger det inte med Reinfeldts övertro på sänkta skatter som botemedel mot krisen eller med upprepningens gnagande jobbretorik som främst går ut på att putsa bilden av sig själv och sin egen förträfflighet. Det duger verkligen inte.


Mer: Jennie Nilsson om att ta jobbpolitiken på allvar, Martin Moberg om a-kassan, Jimmy Jansson om partiledardebatten, Röda Berget om samma debatt. Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och Intressant Fler bloggar om Politik

tisdag 9 oktober 2012

SvTs Agenda och frågan om "hur mycket vi tål"



Söndagens partiledardebatt i Agenda har hittills inte kommenterats här på bloggen men visst förtjänar den ett par inlägg i alla fall. Jag tänker återkomma till ett inlägg om debatten i sin helhet. Men SvT:s val av "tunga frågor" för partiledarna att debattera föranleder ett par separata kommentarer. Jag söker på nätet och visst finns reaktioner på det märkliga som hände men knappast någon folkstorm. Det oroar.

SvT hade alltså formulerat frågan: "Hur mycket invandring tål Sverige?". Som argument för att välja temat påstods att det är en av de hetaste frågorna. Precis som Magnus Prifits i Dagens Arena och professor Ulf Bjereld ifrågasätter jag starkt underlaget för den bedömningen. Ulf och andra statsvetare har en mångfald av undersökningar och tidsserier bakåt att utgå från när de kommenterar och ifrågasätter. Jag själv nöjer mig med SvT:s Vallokalsundersökning från 2010, som borde vara ett av de större och färskaste underlagen för att läsa av väljarnas bedömning om vad som var viktigt i valet. Den visar att frågan om "flykting/invandring" placerar sig på plats 16 av frågor som väljarna menade var viktiga för sitt partival.

Om nu Agendaredaktionen hade utgått från väljarperspektivet i valet av debattfrågor hade exempelvis sjukvården varit mycket mer relevant att ta med. Eller jämställdheten. Eller social välfärd, lag och ordning, energi, kärnkraft eller företagens villkor. Nu lyftes "plats 16-frågan" i stället. En eller annan företrädare för Sverigedemokraterna blev säkert glada. En av dem sätter rubriken "EN BRA PARTILEDARDEBATT FÖR SD" på sitt blogginlägg.

Marcis Prifits skriver i Dagens Arena-artikeln om hur han tolkar valet av frågeställningen "hur mycket invandring tål Sverige".
Det är en fråga som är så främlingsfientlig i själva sin konstruktion, att man inte kan svara på den utan att samtidigt bekräfta inte mindre än tre rasistiska osanningar: - Invandring är en belastning för Sverige.- Det går att sätta ett maxantal invandrare för Sverige, ungefär som man kan sätta en maxlast för en hiss. - Vi är nära den gränsen i dag. (Eftersom frågan är aktuell just nu.)  Under de förutsättningarna behöver Jimmie Åkesson inte ens delta i debatten för att vinna den. Agendas redaktion har redan avgjort den åt honom.
Blev debatten och valet av frågan en seger för rasism och främlingsfientlighet? Kanske. Kanske inte. Partiledardebatten i sig, med bra insatser av bland andra Stefan Löfven och Jan Björklund, gjorde att Sd-argumenten slogs sönder och uppslutningen visade sig vara nära nog total för ett generöst flyktingmottagande. Invandring är inte en "kostnadspost" i stat och kommuns budgetar utan handlar förutom solidaritet med andra om hundratusentals nya svenskar som jobbar och betalar skatt till vår gemensamma välfärd och utan vars arbetsinsatser Sverige skulle falla ihop. Där har Sd inte en chans när de ställs ensamma med sina egenkonstruerade argument och tokiga beräkningar mot ett samlat motstånd.

Antingen har man väl från redaktionen sida trott att det är en fördel att visa att Sd står ganska ensamma i sin kritik och att mycket av argumentationen bygger på fördomar mer än fakta. Men det känns mer som om temat har valts för att "ge Sd någon egen fråga" i partiledardebatten. "De är ju i alla fall ett riksdagsparti", ungefär. Oavsett vad så finns det anledning att rikta stark kritik mot Agenda för att man beskriver frågan som man gör och för att man medvetet väljer bort andra viktigare politikområden från en tung partiledardebatt. På många sätt ett olyckligt val, SvT.

Mer: Aftonbladet, Karin PetterssonFolkbladet, Lena Sandlin,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots Politometern och  Intressant 

onsdag 3 oktober 2012

Borgerligt upprepande av havererad bostadspolitik


Det händer igen.
Ingenting annat är att vänta sig eftersom alliansregeringen totalt saknar vilja och förmåga att formulera en aktiv, social bostadspolitik. Bottennappet fram till idag hade Kristdemokraternas förre bostadsminister Odell med sitt utspel att Sverige inte behöver någon ansvarig bostadsminister eftersom vi heller inte har något statsråd för lastbilstillverkning (!) Idag brädas Odell möjligen av efterträdaren Stefan Attefall från samma parti.

Attefall är ansvarig för bostadspolitiken i ett Sverige där byggandet rasar. Tidningen Byggindustrin, som har bearbetat siffror från SCB över utvecklingen, skriver i senaste numret:
 Raset i det svenska bostadsbyggandet blir dessutom allt brantare. Under hela perioden från hösten 2006 till våren 2012 har bostadsbyggandet minskat med 73,9 procent. Men om man bara ser till den nuvarande mandatperioden har minskningen varit nästan 44,5 procent. Sedan 2006 har bara ett län i landet ökat bostadsbyggandet – Östergötland. Sedan 2010 visar bara sex av landets 25 län en ökning: Östergötland, Blekinge, Västmanland, Gävleborg, Västerbotten och Norrbotten. Inget av storstadslänen har ökat byggandet.
I det läget pratar Attefall, precis som sin företrädare, om det nästan enda bostadsförslag som Alliansregeringen har tagit fram: att den som hyr ut en del av sin bostad ska få göra avdrag för detta på skatten. I dagens artikel försöker Attefall skaffa sig välbehövliga politiska poäng genom att polemiskt vända sig till oppositionen med vädjan om stöd för "reformförslaget".

Må så vara, även om det klokaste nog är att rösta ner förslaget. Men det viktigaste är att han själv och den regering han är bostadsminister i, tar sitt ansvar för byggandet och för en social bostadspolitik som fungerar. Jag har på den här bloggen upprepat samma budskap sedan 2007, en teori och beprövad erfarenhet som tidningen Byggindustrin nu påminner om. "Boverket konstaterar i sin analys att det svenska bostadsbyggandet minskade först i samband med att det statliga stödet togs bort".

Regeringen förnekar det sambandet och har därför med dårars envishet vägrat återkomma med förslag som får fart på byggandet. Det handlar om hela kedjan av åtgärder. Från att återuppliva ett tydligare bostadspolitiskt mål, över att lagstiftningsvägen göra kommunernas ansvar tydligare när det gäller bostadsförsörjningen till investeringsstöd. Jag tror själv att man i det sammanhanget ska pröva om det är möjligt att i exempelvis skattelagstiftningen ge särskilda lättnader till de bostadsföretag som inte bara bygger och säljer utan också tar ett långsiktigt ansvar för förvaltning av sina bostäder.

Sveriges alla bostadssökande som idag tvingas vänta i livslånga bostadsköer förtjänar skarpare och rakare besked om en politik som funkar, än den som bostadsminister Attefall lyckas formulera i dagens inlägg på DN Debatt.



Läs fler inlägg på portalerna NetRoots, Politometern och  Intressant 

Hålllbar och bra S-budget men stramhet och bolagsskatt irriterar

Så kommer den. Socialdemokraternas budgetmotion presenteras idag i sin helhet. Precis som när den borgerliga alliansen åkte land och rike runt och berättade om innehållet bit för bit har (S) släppt godbitar i förväg. Mest uppmärksamhet och på en del håll irritation väckte "tilltaget" att benämna budgeten som "affärsplan". Det fanns möjligen farhågor att innehållet och de konkreta förslagen skulle gå i samma riktning höger som etiketten antydde.

Det har i all väsentlighet varit en obefogad oro. Socialdemokraterna vill fasa ut Fas 3 och skapa riktiga arbetsmarknadsinsatser i stället. För att få ut unga i jobb och begränsa ungas tid i arbetslöshet kommer särskilda åtgärder, som utbildningskontrakt och yrkesintroduktion. 50 skolor som kämpar med stora problem och utmaningar får särskilda resurser. För läxhjälp avsätts 110 miljoner. A-kassan förbättras genom sänkta avgifter och säkert också med förbättrade ersättningar. Stefan Löfvens stora profilfråga om forskning och innovationer bygger upp budgetförslagets tillväxt- och nya-jobb-profil. Så långt är det utmärkt.

Det finns ett par riktiga skönhetsfläckar. I dagens inlägg på DN-debatt skriver Magdalena Andersson och Fredrik Olovsson klokt:
Att sänka bolagsskatten är ett ineffektivt sätt att stimulera efterfrågan. Vägen är lång från de stora vinstrika bolagen till enskilda hushålls fickor, och vidare ut i svensk ekonomi.
Trots den insikten innehåller budgetförslaget en sänkning av samma skatt på 8,8 miljarder. Argumentet sägs vara att det inte kostar staten något eftersom bolag som ägnar sig åt aktiv skatteplanering får vara med och finansiera satsningen genom att betala mer skatt. Jag tycker inte att argumentationen håller. Budgeten är en helhet och bygger på balansen mellan intäkter och kostnader när alla konton har räknats ihop. Läggs över åtta miljarder på sänkt skatt för storbolagen så innebär det tveklöst att över åtta miljarder inte kan läggas till andra angelägna ändamål.

Det andra som stör både mig och även Karin Pettersson på Aftonbladets ledarsida är strategin att lägga reformutrymmet på en lägre nivå än det regeringen bedömer. (S)-ledningen har förvisso stöd för det tänket hos bland annat Ekonomistyrningsverket som bedömer utrymmet som mindre. Karin Pettersson skriver:
Att föreslå en onödigt stram budget av taktiska skäl är både fel i sak, och dålig symbolpolitik.  I dag är arbetslösheten i Sverige 7,2 procent. 366 000 personer i Sverige vill och kan jobba, men får inte.  Det är denna arbetslöshet som är Socialdemokraternas verkliga huvudfiende. Inte Anders Borg.
Med tanke på att till och med regeringen själv räknar ihop sin budget till en "svagt åtstramande"  borde det offensiva och framåtblickande förslagen för att få igång hela ekonomin varit skarpare i S-budgeten. Det är också något som flera har efterlyst redan före budgetpresentationen. Ansvar och finanspolitiskt ramverk, ja, och svensk ekonomi är stark jämfört med omvärlden. Men det förtar verkligen inte behovet av att ge energi och kraft till den svenska ekonomin, få till den stimulans som behövs och på så sätt skapa fler jobb och pressa arbetslösheten. Om detta och en del annat från dagens budgetpresentation och kommentarer till detta lär jag återkomma.


Fler: Peter Högberg,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots ,Politometern och Intressant